- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
981-982

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marino ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

981

Marino-Marinöfverintendent

982

Marino [-rmå], G., italiensk skald. Se Mar i ni.

Marinoni [-nånij, H i p po lyte, fransk uppfinnare och
tidningsutgifvare, f. 1823 i Paris, d. där 1904, vann
rykte som framgångsrik konstruktör af rotationspressar
för tidningstryck. M. var från 1883 till sin död
ekonomiledare och direktör för den i Paris utgifna,
mycket spridda billighetstidningen "Le petit journal".

Marinos (grek. MåQivog). 1. Läkare och ana-tom,
omkr. år 90 f. Kr., hvilken Galenos betecknar som
anatomiens återställare och ofta citerar i sina
skrifter. - 2. Geograf från Tyros, lefde i 2:a
årh. e. Kr. Han säges ha varit den förste, som lade
ett system af längd- och breddgrader till grund för
geografiska ortbestämningar. Hans skrifter, som gått
förlorade, voro en hufvudkälla för hans ännu berömdare
efterföljare Ptolemaios. - 3. Nyplatonsk filosof från
Flavia Neapolis, det forna Sikem i Palestina, lefde
under senare delen af 400-talet. Han var Proklos’
lärjunge och efterträdare på den filosofiska
lärostolen i Aten och efterlämnade en ännu
bevarad skrift ("Proklos eller om lycksaligheten",
utg. bl. a. i Cobets uppl. af Diogenes Laértius,
1850), som utgör en panegyrik öfver Proklos och
hans filosofi. 1-3. A. M. A.

Marinregementet. Garnisonstruppen vid flottan kallades
i äldre tider m a r i n i e r e r, och af dessa fanns
ett regemente å 1,400 man, hvilket 1766 minskades
till 700, som sedermera upptogos dels till volontärer,
dels till kofferdibåtsmän (se K o f-ferdi). Ett nytt
volontärregemente på 400 man uppsattes 1789 och
ännu ett å 1,000 man, under namn af Storamiralens
regemente, s. å. Efter krigets slut sammanslogos
regementena till två å tillsammans 1,500 man,
hvilka bestridde garnisonstjänst i Karlskrona; ett
kompani var dock förlagdt i Göteborg, och sedermera
flyttades ett kompani till Stralsund. I stället
uppsattes på Pommerska kammarens bekostnad ett nytt
kompani. Slutligen funnos i Karlskrona 2 regementen
volontärer, i Stockholm l och i Göteborg 1. Dessa
förvandlades 1824 till Sjöartillerikåren å 874 man i
10 kompanier, af hvilka 7 förlades i Karlskrona, 2 i
Stockholm och l i Göteborg. Sjöartillerikåren skulle
i fredstid bestrida garnisons-tjänst vid flottans
stationer och där förefallande artilleriarbeten. Dess
ändamål skulle vara att bilda goda artillerister,
men den skulle exerceras både som infanteri och som
artilleri. Sjöartillerikåren förvandlades 1832 till
Sjöartilleriregementet å 800 man i 10 kompanier
och med ungefär samma tjänstgöring som den förra
kåren, hvarjämte regementet skulle utgöra stam
för Blekinge läns beväring. Kegementet förlades i
garnison i Karlskrona, dit äfven kompanierna från
Stockholm och Göteborg förflyttades. 1845 förändrades
Sjöartilleriregementet till M a r i n r e-g e m
e n t e t, för hvilket tillämpades hufvudsakligen
samma stadgande som för det förra. Marinregementet
öfverflyttades med 1872 års ingång från sjö- till
landtförsvaret och skulle sedan indragas i mån af
personalens afgång. Vid uppsättningen af Blekinge
bataljon (se d. o.) 1886 öfverfördes dit de flesta
vid Marinregementet kvartjänande officerare och
underofficerare, hvarefter regementet försvunnit.
C. O. N.

Marinstaben, som i fråga om marinen i hufvud-

sak motsvarar hvad Generalstaben är for armén,
leder sitt ursprung från 1884, då i förnyadt
reglemente för flottan bestämdes, att chefen för
Sjöförsvarsdepartementet i rent militära frågor
skulle biträdas af "chefen för Flottans stab", en
högre sjöofficer, till hvars förfogande ställdes
ett mindre antal kommendörkaptener, kaptener och
löjtnanter vid flottan. Först genom k. kung. 29 maj
1896 fick "Flottans stab" fast organisation. Sedan
Kustartilleriet 1902 upprättats och införlifvats
med flottan samt båda någon tid därefter erhållit
den gemensamma benämningen marinen, förändrades
genom k. kung. 31 dec. 1907 Flottans stab till
Marinstaben. De senaste bestämmelserna för dennas
verksamhet i fredstid äro af 27 sept. 1911. Chefen,
en inför K. M:t ansvarig flaggman eller kommendör,
har till hufvudsakligt åliggande att efter samråd
med inspektören af flottans öfningar till sjöss
uppgöra förslag till instruktioner för flottans
befälhafvare till sjöss; att granska inkommande
års- och generalrapporter; att af ge förslag till
författningar, reglementen och instruktioner för
flottan, hvilka ej äro af ekonomisk art, förslag
till tjänstgöringstider för marinens värnpliktiga
och till flottans öfningar m. m. - Marinstabens
arbeten äro fördelade på 4 afdelningar, hvar och
en med en regementsofficer af flottan till chef:
m o b i l i-seringsafdelningen, som utarbetar en
stor del af planerna för marinens mobilisering,
handlägger ärenden rörande kustartilleriet och
värnplikten m. m.; kommunikationsaf-delningen, som
handlägger ärenden rörande användningen af marinens
stridskrafter i krigstid, signalväsendet, taktik
och bevakningstjänst, lots-verket, militärleder,
farleder, kanaler m. m.; organisationsafdelningen,
som utarbetar förslag till förbättringar i marinens
organisation, planer för flottans årliga öfningar,
förslag till författningar och reglementen m. m.;
samt u t-rikesafdelningen, som samlar underrättelser
om sjökrigsväsendet i främmande länder, verkställer
sjökrigshistoriska forskningar och vårdar stabens
bibliotek. Förutom chefen och af delningschef erna är
ett 20-tal officerare af flottan och Kustartilleriet
kommenderadt till tjänstgöring i Marinstaben på viss
tid eller tillsvidare. H. W-1. Marinus. Två påfvar
ha burit detta namn. Genom misstag ha dessa påfvar i
vissa påfvelängder uppförts under namnen Martin II
och III och därigenom vållat oriktig nummerföljd i
afseende på två påfvar med detta namn.

1. M. I (882-884), härstammade från Toscana, var
påfvens legat vid 8:e ekumeniska mötet i Kon-stå
ntinopel (869-870), blef sedan biskop af Csere i
Toscana och användes senare ännu en gång som sändebud
i Konstantinopel. Om hans pontifikat är föga kändt.

2. M. II (942-946), gjordes till påfve
af Al-berik II (se A l b e r i k) och gick
under hela sitt pontifikat i hans ledband.
Litt.: Langen, "Ge-schichte der römischen
kirche von Nikolaus I. bis Gregor VII" (1892).
T. H-r.

Marinöfverdirektör. Se Mariningenjör-kåren.

Marinöfverintendent. Se Mar i nin t en dö n-turkåren.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:43 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0521.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free