Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Markegångssättning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som hon ej af egen erfarenhet kände; bättre känner
hon godsegare och stadslif. M. tillhör i det hela
den folkliga, realistiska riktningen i den nyare
lillryska vitterheten. Redan 1859 utgaf hon en på
storryska skrifven novell, och efter sin mans död
egnade hon sig h. o. h. åt den storryska litteraturen.
Hennes samlade skrifter utgåfvos i ny uppl.
1896–98.
Lll.*
Markgraf (ty. bodengrab), arkeol., kallas de i
jorden nedgräfda grafvar med skelett, i regel utan
öfver dem uppkastad hög, som man känner från olika
tider, men särskildt från stenåldern. Termen har i
Sverige användts för detta slags stenåldersgrafvar
i motsats mot stenkammargrafvarna. Andra namn,
som användts, äro ensamgrafvar, enmansgrafvar
(da. enkeltgrave, ty. einzelgräber). Markgrafvar från
stenåldern äro i Sverige kända från Skåne till Närke;
järnålderns markgrafvar tillhöra hufvudsakligen
den s. k. romerska tiden. Litt.: O. Rydbeck,
”Markgrafvar från stenåldern i Skåne”, och T. J. Arne,
”Stenåldersundersökningar IV. Ensamgrafvar
från stenåldern i Sverige” (i ”Fornvännen”,
1909–10).
T. J. A.
Markgrefskap. Se Mark.
Markgrefve (mlat. marchio) var urspr., sedan slutet af 700-talet,
benämningen för grefven öfver ett gränsområde (mark,
se d. o.) inom det frankiska väldet. Denne innehade en
viktigare befattning än en vanlig grefves, i det äfven
gränsförsvaret ålåg honom, och han var därför närmast
likställd med hertigen. Sedan markgrefvarnas särskilda
bestämmelse upphört och feodalismen gjort dem till
ärftliga innehafvare af deras områden, bildade de i
Tyskland slutligen en klass omedelbara riksfurstar,
af hvilka dock de fleste efter hand erhöllo andra
titlar. Benämningen markgrefve som fristående suverän
titel bibehöll sig längst i Baden, hvars siste
markgrefve, Karl Fredrik, 1803 blef kurfurste och
1806 storhertig. Titelns romanska ordform (se Markis)
kvarlefver uti Italien, Frankrike, Spanien, Portugal
och England som betecknande en adlig värdighet.
Markham [mā′kəm]. 1. Sir Clements Robert M.,
engelsk resande och geograf, f. 20 juli 1830, blef
1844 kadett i engelska marinen, men lämnade denna 1852
som löjtnant och anställdes 1855 i Board of control
(det ämbetsverk, hvarunder Ostindiska kompaniet
lydde), senare (1867–77) i statsdepartementet för
Indien. 1858–87 var han sekreterare hos Hakluyt
society och 1863–88 hos Royal geographical society
samt var 1890 det förras och 1893-1904 det senares
ordf. M. deltog 1850–51 i Austins expedition för
Franklins eftersökande, undersökte 1852–54 Andernas
östra sida, öfverförde 1860–61 kinaodlingen från
Syd-Amerika till Indien, gjorde 1865-66 en resa till
Ceylon och Indien samt var 1868 anställd som geograf
vid engelska expeditionen till Abessinien. 1872–78
utgaf han ”Geographical Magazine”. Han har författat
åtskilliga arbeten med anledning af sina resor samt
utgaf Missions to Tibet (1877; 2:a uppl. 1879),
Peru (1880), The war between Chile and Peru 1879–82
(1882;. 3:e uppl. 1883), History of Peru (1892),
lefnadsteckningar öfver John Davis (1889), Columbus
(1892), Rikard III (1906) samt 20 arbeten med
inledningar för Hakluyt society.
– 2. Sir Albert Hastings M., engelsk
sjöofficer, polarfarare, f. 1841, var 8 år fäst
vid brittiska eskadern vid Kina och tog aktiv
del i operationerna, som ledde till Pekings
fall och Taipingupprorets undertryckande, följde
1873 kapten Adams på hvalfångaren ”Arctic” genom
Baffins vik in i Boothiaviken och deltog
1875–76, som befälhafvare å ”Alert”, i Nares’
nordpolsexpedition, hvarunder han 12 maj 1876 med
släde framträngde till 83° 20′ 26" n. br., den
nordligaste punkt, som dittills uppnåtts. Öfver
dessa färder har han utgifvit beskrifningar. 1879
ämade han undersöka möjligheten af att nå
nordpolen från Frans Josefs land, uppehölls redan vid
Novaja Zemlja af ismassor och vände snart tillbaka,
men har sedermera undersökt delar af det amerikanska
polarhafvet. Han avancerade till konteramiral och
var 1901–04 högst kommenderande vid flottan vid Nore
samt afgick 1906.
1–2. Wbg.
Marki, Sándor, ungersk historiker, f. 27 mars
1853, sedan 1892 professor i medeltidens och nyare
tidens historia vid universitetet i Klausenburg, har
– på ungerska språket – skrifvit bl. a. ”Georg Dosa
och hans revolution” (1883), ”Komitatet och staden
Arads historia” (2 bd, 1892–95), flera historiska
och geografiska läroböcker samt skildringen af tiden
1848–67 i det af Szilágyi utgifna samlingsverket
”Ungerska nationens historia”.
V. S–g.
Markie (Stora Markie), fideikommissegendom i
Anderslöfs socken, Malmöhus län, bestående af
M. säteri, 4 ½ mtl, tax. till 290,500 kr. (1911),
samt 6 15/32 mtl i mindre, utarrenderade gårdar och
utjordar utan mantal, tax. till 655,300 kr. Säteriet,
som har jämförelsevis oansenlig manbyggnad, är på
alla håll omgifvet af den bördiga slättbygden,
men längre i n. vidtaga vackra bokskogar på
kullarna s. om Börringesjön, där, vid Markiehage,
1895–96 uppfördes en vacker slottsbyggnad med stor
park. M. omtalas redan i förra hälften af 1300-talet
och köptes några årtionden senare af konung Valdemar
Atterdag. Sedermera har det tillhört medlemmar af
släkterna Gyllenstierna, Bille, Podebusch, Tott och,
från 1714, Stjernblad, inom hvilken det 1743 blef
fideikommiss, då betydligt större än nu. Nuvarande
(1912) innehafvaren är frih. Edv. Stjernblad.
Wbg.
Markim, socken i Stockholms län, Seminghundra
härad. 2,531 har. 445 inv. (1911). M. bildar med
Orkesta ett pastorat i Uppsala stift, Seminghundra
kontrakt.
Markirch (fr. Sainte-Marie-aux-Mines), fabriksstad
i Elsass-Lothringen, Ober-Elsass, vid Leber, en
biflod till Rhen, nära franska gränsen. 11,778
inv. (1910). Viktigaste industrigrenarna äro
siden-, ylle- och bomullsväfveri samt färgning
och blekning. M. har varit medelpunkt för lifligt
bergsbruk (silfver-, koppar- och blygrufvor), men
malmbrytningen nedlades 1904. Ån Leber, som flyter
genom staden, var förr gräns emellan den fransk- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
