Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martinez Ruiz ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1127
Martinius-Martinproocssen
1128
samlade sig den protestantiska oppositionens hat,
och de blefvo vid ett våldsamt uppträde i Hrad-schin
misshandlade och utkastade genom ett fönster (23
maj 1618), från hvilken händelse man plägar räkna
Trettioåriga krigets början. M. blef nästan oskadad i
fallet, flydde till Munchen och kunde 1621 tillträda
sitt "borggrefsämbete. Han blef s. å. riksgrefve och
erhöll sedermera en mängd höga ämbeten Vid svenskarnas
anfall på Prag sommaren 1648 blef M. sårad och
tillfångatagen. - På manssidan utgick ätten 1789
med Franz Karl von M., hvars dotter 1791 äktade
grefve K. J. von Glam. Deras ättlingar buro namnet
Glam-Martinitz (se d. o.). V. S-g.
Martinius, Mattias, finsk grammatiker, f. 2 febr. 1655
i Hauho i Tavastland, af allmogeföräldrar, d. där l
sept. 1728, blef 1678 student i Äbo och 1688 lektor
vid Viborgs gymnasium, där han tre gånger valdes till
rektor. Vid Viborgs intagande af ryssarna 1710 råkade
M. i fångenskap, men blef snart fri och utnämndes
1711 till kyrkoherde i sin födelsesocken. Under
stora ofredens senare år måste han (1713) fly öfver
till Sverige, där han stannade till 1722 och som
representant för de från Viborg flydde prästerna
deltog i riksdagen 1719. M:s förnämsta verk är Hodegus
finnicus . . . eller finsk vägvisare, allom dem, som
finska tungomålet ex fundamento decli-nera, conjugera,
construera och elliest lära villia, ganska nyttig
(Stockh. 1689), som dock egentligen är endast en
ny, med obetydliga förändringar och tillägg försedd
upplaga af Eskil Petraeus’ "Lin-guse finnioaB brevis
institutio" (1649), den första grammatiken öfver
finska språket. O. G. (K. B. W.)
Martin,ärn [martä’-], järn, beredt genom
martinprocessen (se d. o.).
Martin Marprelate [mä’tin mäprelot], pseudonym. Se
Marprelate-striden.
Martinmetoden [marta7-], metall. Se Martinprocessen.
Martino [-tina], Simone di, italiensk målare af
skolan i Siena, hvars störste konstnär han var
under 1300-talet, f. 1285 (?), d. 1344 i Avignon,
stod jämbördig vid sidan af Giotto. Liksom denne
framhölls som konstnär af Dante, prisades Simones
konst af Petrarca. Af Vasari kallas han orätt Simone
M e m m i, emedan han af biografen ansågs vara broder
till Lippo Memmi, med hvilken han ibland samarbetade
och som i verkligheten var hans svåger. Lika orätt är
Vasaris påstående, att han skulle varit lärjunge af
Giotto. Han är nämligen en själfständig representant
för skolan i Siena, hvilken utmärkte sig mera för
sitt skönhetssinne, framträdande i vackra typer
och enkel, lyrisk situationsskildring, än för
dramatisk kraft. Hans förnämsta arbete i Siena är
en stor väggmålning i Palazzo pubblico, Madonnan med
änglar och helgon (1315), en bild, som är sträng och
symmetrisk i kompositionen, men storartad i stämning
och verkan. På samma ställe finnes af hans hand
en porträttbild af Sienas capitano Guidoriccio de’
Fogliani till häst, målad på muren 1328. F. ö. målade
Simone i Neapel för konung Robert samt i Orvieto,
Assisi och Pisa. Den forna altartaflan för domen i
Siena, Bebådelsen (1333, målad i förening med svågern
Lippo) finnes nu i Uffizierna i Florens. 1339 kallades
M. under Benedikt XII till
det påfliga hofvet i Avignon, där han stannade till
sin död och med tillhjälp af sin broder D o n a t
o utförde många arbeten. Af väggmålningar finnes
där ännu i behåll en Madonna med änglar och andra
figurer inom bågfältet öfver katedralens portal,
hvarjämte i påfliga palatsets konsistoriesal ses en
rad profetfigurer samt i påfliga kapellet Johannes
döparens och Petrus’ legender samt pas-sionshistorien.
C. R. N.*
Martinprocessen [martä’-], Martinmetoden
l. Siemens-Martinmetoden (eng. open-hearth
process), metall., en af bröderna Émile
och Pierre Martin i Sireuil, nära Angoulême i
Frankrike, uppfunnen och 1865 införd process,
genom hvilken i flamugn framställes smidbart järn i
flytande form, götjärn. Principen för metoden är,
att råvaran, som utgöres af tackjärn och skrot i
olika proportioner, mera sällan af enbart tackjärn,
nedsmältes med oxiderande låga och hålles flytande i
ugnen, hvarvid, dels direkt genom lågan, dels genom
förmedling af den bildade slaggen, en oxidation af i
järnet ingående beståndsdelar, däribland äfven kol,
eger rum, så att en efter hand allt kolfattigare
produkt erhålles. Alltefter slaggens beskaffenhet
och däraf betingade infodring i ugnen skiljer man
mellan sur och basisk martinprocess. För att kunna
åstadkomma den höga temperatur, som erfordras för
att hålla det smidbara kolfattiga järnet smält,
måste ugnarna vara regenerativa. Som brännmaterial
kan användas hvarje bränslegas, som eger tillräckligt
hög värmeeffekt. I regel använder man generatorsgas,
framställd af stenkol, torf eller ved, mera sällan
koloxidvätgas (vattengas), petroleumgas eller
naturlig gas. Ugnarna kunna vara antingen fasta
eller stjälpbara (eng. tilting furnaces). De
förra äro de vanligaste och de i Europa så godt
som uteslutande använda. Fig. visar schematiskt
en sådan ugn. A är själfva ugnsrummet, i hvilket
metallen smältes. Bottnen och väggarna äro till ett
stycke ofvanför slaggnivån vid sur ugn infodrade med
finkrossad kvarts, som hvarfvis insintras på ett
underlag af kvartstegel, vid basisk ugn med bränd
magnesit eller dolomit, som antingen i blandning med
stenkolstjära stampas in eller insintras på samma
sätt som vid sur ugn. I öfrigt äro båda slagen ugnar
lika. Bottnen göres sluttande åt ena långväggen,
och vid dess lägsta punkt är uttagningsöppningen
h belägen, genom hvilken det färdiga järnet
uttappas. Den hålles under smältningen tillstoppad
med kvarts- eller dolomitmassa. På motsatta
väggen äro belägna lucköppningarna g, vanligen 3
till antalet, genom hvilka ugnen chargeras. Vid
kortsidorna äro in-och utloppsöppningarna, c och d,
för luft och gas belägna. aa och bb äro resp. luft-
och gasregeneratorer. Om ugnens verkningssätt se
Regenerator. Vid nyare ugnskonstruktioner äro samtliga
regeneratorer oftast placerade friliggande och ej
som i fig. delvis under ugnsrummet. Afsikten härmed
är att skydda dem för förstöring, om järnet skulle
"skära sig ut" genom ugnsbottnen samt att få den
senare mera tillgänglig från alla sidor. Då ugnen
drifves med gas med mycket hög värmeeffekt, såsom
koloxidvätgas, utelämnas oftast gasregeneratorerna,
så att endast luften förvärmes. De stjälpbara ugnarna,
som kommit till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
