Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martins ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bestämda minimihalter af dessa ämnen. 3. Möjlighet att
använda skrot och affall. 4. Lägre kraftåtgång genom
de starka blåsmaskinernas bortfallande.
Metodens svaga punkt är den jämförelsevis
långa smältningstiden, då man arbetar med hög
tackjärnsprocent i råvaran. För att nedbringa densamma
och öka produktionen ha flera modifikationer af
metoden uppfunnits, men ej funnit någon vidsträcktare
användning. Af dessa märkas särskildt:
1. I st. f. tackjärn i fast form användning
af flytande tackjärn, som tages direkt
från masugnen eller från en behållare,
s. k. mixer. 2. Kombinerad bessemer- och martinmetod,
bestående däri, att järnet förfärskas (raffineras)
i bessemerkonverter, hvarpå smältningen fortsattes i
martinugn. 3. Bertrand-Thielprocessen, införd 1897,
hvarvid smältningen utföres i två martinugnar,
hvaraf den ena användes för förfärskningen,
den andra för färdigsmältningen. Fördelen härmed
är, att den i den första ugnen bildade stora
slaggmängden kan vid järnets öfverföring från
den ena ugnen till den andra kvarhållas och
aflägsnas, så att smältningen kan fortsättas med
ny, färskande slagg. 4. Talbotprocessen, äfven
kallad Pencoydprocesscn (efter järnverket Pencoyd
i Amerika, där den omkr. 1900 först infördes),
utföres på så sätt, att endast en del af det färdiga
järnet efter smältningens slut uttappas. Återstoden
blandas med rik järnmalm och kalk och upphettas till
hög temperatur, hvarpå ugnen fylles med flytande
tackjärn. Därvid inträder en häftig reaktion
mellan syret i den starkt oxidhaltiga järnmassan
och kolet i det nytillsatta tackjärnet, så att
nedkolningen sker fort. Sedan önskad kolhalt uppnåtts,
uttappas en del af chargen, återstoden försättes
som förut med järnmalm och kalk, och förfarandet
upprepas. Metoden kräfver mycket stora ugnar, minst
75 ton, och lämpar sig endast för massproduktion.
F. S-e.
Martins, Karl Otto Albrecht, tysk instrumentmakare,
f. 19 juli 1816 i Berlin, d. 10 juli 1871, blef
1833 lärling hos Pistor i Berlin och bildade senare
med denne den berömda instrumentmakarfirraan
Pistor & Martins. Under M:s ledning har för
många af Europas och Amerikas astronomiska
observatorier konstruerats ett flertal stora
meridianinstrument och ekvatoreal. Högt uppskattade
voro äfven hans prismacirklar och sextanter.
B-d.
Martins ankare, sjöv. Se Ankare, sp. 1050.
Martinsberg, köping. Se Szent-Márton.
Martinsburg [], stad i nordamerikanska
staten West Virginia, vid Tuscarora. 7,564
inv. (1900). M. är uppkalladt efter öfverste
Th. Bryan Martin, en systerson till lord Fairfax.
J. F. N.
Martins Ferry [], stad i nordamerikanska
staten Ohio, vid Ohio. 7,760 inv. (1900). Kolgrufvor,
järn- och maskinindustri. J. F. N.
Martintackjärn [], metall. Se Martinprocessen.
Martinugn [], metall. So Martinprocessen.
Martinus, medeltida rättslärd. Se Glossatorer.
Martinus de Dacia (eg. Morten Mogensen), dansk
lärd, d. 10 aug. 1304 i Paris, studerade i Paris,
blef teol. doktor och uppfann ett dialektiskt
ystem, kalladt "Modi significandi" l. "Systema
Martini", hvilket under en lång följd af år
föredrogs i alla skolor, men sedermera föll i
fullkomlig glömska. M. blef kanik i Roskilde samt
1288 kansler hos Erik Menveds moder, änkedrottning
Agnes, senare hos konungen själf, och sändes 1296
till Rom för att försvara konungen mot ärkebiskop
Jens Grand. Han blef prost vid kyrkan i Slesvig.
E. Ebg.
Martinus Gallus, polsk historiker i början af
1100-talet, kanske till börden italienare och
anställd som kaplan vid Boleslav III:s hof, har
panegyriskt skildrat denne konungs regering i en
Chronica polonorum (tryckt i "Monumenta Germaniæ
historica", bd 9).
Martinus Olai (latinisering af Mårten
Olofsson). 1. Biskop, f. i Gästrikland, troligen
i Gäfie (han namnes med binamnet Gestricius
l. Helsingus), d. 1585, har ansetts härstamma från
den gamla adliga ätten Bure. Efter i Tyskland
fullbordade studier blef han 1550 filos. magister
i Wittenberg och 1557 skolrektor i Uppsala. Af
Erik XIV utnämndes han till hofpredikant samt
blef 1562 superintendent öfver Norrland och prost i
Gäfle. 1569 valdes han till biskop i Linköping. Han
tillträdde detta ämbete 1571 och invigdes däri
under pomp och ståt 1575, på samma gång som den
nye ärkebiskopen Laurentius Petri Gothus och den
nye biskopen i Västerås Erasmus Nicolai invigdes i
sina ämbeten. När Johan III på riksdagen i Stockholm
1577 genom sin egen energi och ärkebiskopens svaghet
genomdref, att prästerskapet antog den nya liturgien,
den s. k. Röda boken, undertecknade också M. detta
beslut, ehuru efter lifligt motstånd. Sedan ångrade
han sig och blef en af liturgiens kraftigaste
motståndare. Konungen reste 1580 själf ned till
Linköping i sällskap med jesuiten Antonio Possevino
och sökte förmå M. att åter bli gynnsamt stämd
mot den nya gudstjänstordningen. Då han ståndaktigt
vägrade, befallde konungen honom att i full biskoplig
ornat framträda vid högaltaret i domkyrkan och där
afkläda sig skruden samt afsäga sig ämbetet. Detta
skedde också inför konungen, Possevino och en stor
människomassa. M. blef därefter förklarad fredlös
öfver hela riket, och hans skriftliga förpliktelse
till liturgien af 1577 uppspikades på skampålen. Han
fick en fristad hos hertig Karl, som gjorde honom
till kyrkoherde i Nyköpings östra församling. Han
utgaf bl. a. Een christeligh och nyttig bönebook
(1567). M. var fader till ärkebiskopen Olaus Martini.
2. Erik XIV:s sekreterare, var bördig från
Hälsingland och fick däraf binamnet Helsingus (Mårten
Hälsing). Likasom M. 1 blef han 1550 filos. magister
i Wittenberg. Han utförde flera beskickningar, såsom
1556 till England och Ostfrisland för upprättande
af handelstraktater och 1563 till Maria Stuart
i friarärende för hertig Magnus. 1565 utgaf han
skriften Vera et brevis eorum narratio, quæ tam in
pacificatione quam terrestri bello inter suecos et
danos gesta sunt. Då han en gång under Eriks fälttåg
mot danskarna 1568 i konungens närvaro lät undfalla
sig några varnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
