Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meijerfeldts klippa ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
d. 1896 i Bielefeld, studerade vid konservatoriet
i Leipzig samt för A. F. Riccius, Liszt och Marx,
dirigerade 1853–65 sångakademien i Glogau, blef 1865
lärare vid konservatoriet i Dresden, flyttade 1874
till Hamburg som kompositör och musikrecensent och
blef 1887 organist i Bielefeld. Bland hans många
kompositioner nämnas oratorier
(Simon Petrus,
Luther in Worms m. fl.),
körballader
(Rolands schwanenlied,
Die nonne m. fl.),
mäss-sånger, violin- och pianosaker, stråkkvartetter
och annan kammarmusik, symfonier. Som skriftställare
utgaf han
Kulturgeschichtliche briefe über deutsche tonkunst (1873),
Ein jugendleben (1874),
Mattheson und seine verdienste um die deutsche tonkunst (1879),
Mozart, ein kunstlerleben (1883,
en förträffligt populariserad framställning af Mozarts
lif och egenheter) och
Die deutsche tonkunst im 18.–19. jahrhundert (1887).
A. L.*
Meineke [ma’j-], Johann Albert Friedrich August,
tysk filolog, f. 1790, d. 1870, 1826–57 direktor för
Joachimsthalgymnasiet i Berlin, var en framstående
och produktiv textkritiker på den grekiska filologiens
område. Hans förnämsta arbete är
Græcorum comicorum fragmenta (5 bd, 1839–57; en mindre edition i 2 bd 1847).
Se arbeten om M. af
F. Ranke (1871) och
Sauppe (1872).
Meinert [me’j-]. 1. Nikolaj Jonathan M., dansk
affärsman och politiker, f. 1791, d. 1877, blef
1821 grosshandlare i Köpenhamn och var 1840–48
ständerdeputerad. Han tog verksamt del i de politiska
och nationella sträfvandena under Fredrik VI och
Kristian VIII samt var en bland stiftarna af
Trykkefrihedsselskabet (1835) och Den slesvigske
hjælpeforening (1844). Efter 1848 drog han sig
tillbaka och var endast en kort tid (1854–55) medlem
af landstinget. – 2. Frederik Vilhelm August M.,
den föregåendes son, dansk zoolog, f. 3 mars 1833,
d. 19 jan. 1912, blef teol. kandidat 1857, men egnade
sig, under J. K. Schiödtes ledning, åt zoologiska
studier och tog 1863 doktorsgraden. 1883 blef han
docent vid Landbohöjskolen, och 1885–1909 var han
inspektor vid universitetets zoologiska museum. M. har
författat många förtjänstfulla dels faunistiska,
dels anatomisk-fysiologiska afhandlingar om myror,
tvestjärtar och närstående djur samt om flera slags
insektlarver, bl. a.
Bidrag til de danske myrers naturhistorie (1861),
Anatomisk undersögelse af de danske örentviste (1863) och
Danmarks myriapoder (1866–72).
1887–1908 utgaf han "Entomologiske meddelelser", inalles 7 bd.
1–2. E. Ebg.
Meine tante, deine tante [ma’jne-da’jne], ty. ("min tant, din tant"),
hasardspel med kort, af ungefär samma beskaffenhet som landsknekt.
Meinhard [ma’jnhart], holsteinsk munk. Se Livland, sp. 837.
Meinicke [ma’j-], Karl Eduard, tysk geograf,
f. 1803, d. 1876, blef 1825 lärare vid gymnasiet i
Prenzlau och var 1846–69 dess direktor. Han var en af
K. Ritters utmärktaste lärjungar samt i synnerhet
kännare af Asiens och Australiens etnografiska
förhållanden. Ett monumentalt arbete är
Die inseln des Stillen oceans (2 bd, 1875–76; 2:a uppl. 1888).
Wbg.
Meiningarna [ma’j-], en sedan midten af 1860-talet
ryktbar skådespelartrupp vid hofteatern i
Meiningen. Största förtjänsten om dess prestationer
tillkommer den nu regerande hertig Georg II
(se Georg 7 b, sp. 999). Han upplöste operan och
använde alla disponibla medel på skådespelet. Med
lefvande insikt om, att framförandet af just de
värdefullaste, klassiska dramerna (Shaksperes,
Schillers, Goethes o. s. v.) kräfver den största
omsorgen och en värdig ram, ingöt han hos truppen
en ren konstnärlig anda, så att den utmärkte sig
för ett från ofvan till nedan ypperligt samspel,
där det för de enskilda förmågorna gällde icke minst
att underordna sig, ej att "glänsa", hvarjämte mycken
vikt lades på besjälade massverkningar samt historisk
trohet och stilfull äkthet i iscensättningen,
utan att denna dock fick bli hufvudsak. Hertigen
bevistade städse själf de ytterst flitigt bedrifna
repetitionerna samt ritade utkast till kostymer och
dekorationer. I sina reformsträfvanden biträddes han
verksamt af teaterintendenterna skalden Bodenstedt
(1867–70) och L. Chronegk (se denne). Meiningarna
gåfvo 1876–90 gästspel i flera länder (i Stockholm
1889). Jfr skrifter om meiningarna af
Prolls (1878; 2:a uppl. 1882, och 1887),
Herrig (2 uppl. 1879),
Richard (2 bd, 1884–91) och
Grube (1904).
E. F–t.
Meiningen [ma’j-]. 1. Hertigdöme. Se
Sachsen-Meiningen. – 2. Hufvudstad i
hertigdömet Sachsen-Meiningen, vid Werra. 17,131
inv. (1910). Staden är säte för landets regering,
den för Sachsen-Meiningen, Sachsen-Koburg samt de
preussiska kretsarna Schmalkalden och Schleusingen
gemensamma "landgericht"; gymnasium, realgymnasium
och lärarseminarium. Förnämsta byggnaden är
det gamla hertigliga palatset Elisabethenburg
(anlagdt 1682), som innehåller konstsamlingar,
bibliotek och det hennebergska arkivet. Industrien är
obetydlig. Hofteatern har vunnit europeisk ryktbarhet
genom sina utmärkta skådespelare, "meiningarna"
(se d. o.).
2. (J. F. N.)
Meinong [ma’j-] Alexius M. von Handschuchsheim,
österrikisk filosof, f. 1853 i Lemberg, professor i
Graz 1888, grundlade där 1894 det första psykologiska
institutet i Österrike. – M. tillhörde från början den
Brentanoska kretsen och var därför, särskildt påverkad
af Hume, psykologisk i läran om verkligheten. Senare
har han som teori för verklighet öfver hufvud
utbildat en särskild "gegenstandstheorie" (närmast
objektteori), som afhandlar, hvad ur objektets egen
natur omedelbart inses vara giltigt, och sålunda är
aprioristisk. Sålunda vunnen kunskap förblir giltig
oberoende af enskilda objekts realitet, hvarför
äfven objektsteori finnes för icke-existerande
eller omöjliga objekt. Objektivitet är förmåga
hos en föreställning att tjänstgöra som grundval
för ett affirmativt antagande; af objektiviteten
förekomma två arter: egentliga objekt samt
"objektiv" ("urteilsgegenstände"), d. v. s. dels
menade sakförhållanden, dels beskaffenhets- eller
existensobjektiv, på hvilka predikaten "sant" eller
"falskt" ega tillämplighet. Sant är ett omdöme,
så snart det fattar ett varande objektiv, ett omdöme,
hvars objekt är ett faktum. Det är icke omdömesakten,
som är sann, utan objektivet. Objekt finnas af högre
och lägre ordning, de högre kallas "reflexioner" och
"komplexioner"; inferiora fundera superiora.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
