Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meijerfeldts klippa ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1481
Meijerfeldts klippa-Meinardus
1482
tades 1779 till chefskapet för Närkes och Värmlands
regemente. Vid utbrottet af 1788 års krig mot
Kyssland utnämndes han till högste befälhafvare
öfver stridskrafterna till lands i Finland och
utöfvade detta befäl ända till krigets slut, 1790,
med undantag af de tillfällen, då det fördes af
konungen själf. 1789 utnämndes han till general af
infanteriet och 1790 till fältmarskalk, men tog afsked
redan 1791. 1792 blef han "En af rikets herrar" och
1797 serafimerriddare. M., "en ful och lång" karl,
var sedan 1763 gift med Lovisa Augusta Sparre,
f. 1745, dotter till öfverståthålla-ren grefve
Axel (Wrede-)Sparre, statsfru hos drottning Sofia
Magdalena, d. 1817, en af de af Kellgren besjungna
"tre gratierna". l-2. C. O. N. Meijerfeldts klippa. Se
Hangöbefästnin-garna.
Meiji [mäji], jap., eg. "lysande frid" eller
"upplyst styrelse", är det årsnamn (jap. nengo),
som enligt i Japan öflig sed vid kejsar Mutsuhitos
(se d. o.) regeringstillträde 1868 förkunnades som ett
slags valspråk och styrelseprogram för hans regering
samt 1872 formligen stadgades som gällande för hela
hans regeringstid (1868-1912). Meiji har därigenom
också blifvit det i Japan vedertagna namnet på
tiden för rikets omdaning till en modern östasiatisk
stormakt. V. S-g.
Meikle [mi’kl], Andrew, skotsk kvarnbyggare och
uppfinnare, f. 1719, d. 1811, konstruerade 1786
urtypen till våra moderna slagtröskverk.
Meile, nord. myt., en asagud, Odens son, omnämnes
på ett par ställen som Tors broder. Th. W.* Meile
[ma’jle], tysk mil. Se Mil. Meilhac [mäja’k], Henri,
fransk teaterförfattare, f. 1831 i Paris, d. där
1897, var först bokhandelselev, därefter några år
tecknare i "Journal pour rire", började 1855 skrifva
för teatern och författade en stor mängd komedier,
farser och ope-rettexter, dels ensam, dels i samarbete
med andra, särskildt med L. Halévy (se d. o.). Deras
farser äro bland tidens bästa; särskildt berömda äro
texterna till Offenbachs operetter. M:s kvickhet är
luftig och berusande, men utmärker sig genom något
visst förnämt äfven i sin största uppsluppenhet. Hans
stil är på en gång liflig och exakt. Bland dramer,
som M. skrifvit ensam, kunna nämnas: L’autographe
(1859), Un petit fils de Mascarille (s. å.), La vertu
de Céliméne (1861),
L’attaché d’ambassade (s. å.), Fabienne (1865),
Suzanne et les deux vicillards (1869; "Susanna och
gubbarne", s. å.), Les demoiselles Clochart (1886),
Décoré (1888), Margot (1890), Brevet su-périeur
(1892), Ma cousine (s. å.), Leurs gigolettes
(1893) och Grosse fortune (1896). Tillsammans med
Charles Nuitter skref han Vert-vert (1869, musik af
Offenbach), med Ph. Gille operan Manon Lescaut (1884,
komponerad af Massenet; på sv. 1896), med Albert
Millaud Mam’zelle Nitouche (1883, musik af Hervé;
"Lilla helgonet"). Tillsammans med HaléA7y skref han
följande operetter: La bette Héléne (1865), Barbe-bleu
(1866), La gr ande duchesse de Gerolstein (1867),
La vie pari-sienne (1868), La Périchole (s. å.),
Le chäteau å Toto (1869), La diva (s. å.), Les
brigands (s. å.), La boulangére å des écus (1875),
alla komponerade af Offenbach. Vidare operan Carmen
(1875, musik af Bizet), operetten Le petit duc (1878,
musik af Lecocq), Junot och La petite mademöiselle
(1879, båda med musik af Lecocq). Slutligen kan nämnas
en rad komedier och farser, i hvilka M. och Halévy
samarbetat, som Les moulins å veni (1862), Les brebis
de Panurge (1863), Fanny Lear (1868), Froufrou (1869),
Le roi Candaule (1873), Le mari de la débutante (1879)
och Roussotte (1881). 1888 upptogs han i Franska akad.
J. M.
Meili [marj-], Friedrich, schweizisk rättslärd,
f. 2 april 1848 i Hinweil (kant. Zürich), var en
tid advokat och vann därpå anställning vid juridiska
fakulteten i Zürich, där han sedan 1890 är professor
i internationell privaträtt. Han har utöfvat ett
flitigt och mångsidigt författarskap, hvarvid han med
förkärlek sysslat med de rättsfrågor, som nutidens
kommunikationsmedel föranleda. Också internationella
rättsförhållanden äro af M. behandlade, bl. a. i
de icke så få utlåtanden, som han på offentligt
uppdrag afgifvit. Bland hans många skrifter må
nämnas Das telegraphen-recht (2:a uppl. 1873), Das
pfand- und concurs-recht der eisenbahnen (1879), Das
telephonrecht (1885), Das recht der modemen verkehrs-
und transportanstalten (1888), Geschichte und system
des internationalen privatrechts im grundriss (1892),
Das internationale civil- und handelsrecht (1902-06)
och Das luftschiff im internen recht und völkerrecht
(1908). C. G. Bj.
Meillet [mäjä], Antoine, fransk språkforskare,
f. 11 nov. 1866 i Moulins (dep. Allier), har
företagit studieresor till Kaukasus och verkat som
professor i jämförande språkvetenskap vid flera högre
läroanstalter i Paris, sedan 1906 företrädesvis vid
College de France. Hans hufvudområde är slavisk och
armenisk lingvistik. Bland hans många arbeten må
nämnas Études sur 1’étymologie et le vocabulaire
du vieux slave (2 bd, 1902-05), Esquisse d’une
grammaire comparée de Varménien ciassique (1903)
och Introduction å Vétude com-parative des langues
indo-europcennes (s. å.; 3:e uppl. 1910).
Meimane. Se Ma i me n e.
Mei-mei-tsjen, stad. Se Maimatschin.
Mein., vid insektnamn förkortning för F. V. A. M e
i n e r t (se d. o. 2).
Meinarnder, svensk-finsk släkt. Se E d e l s v ä r d.
Meina^dus [maj-], Ludwig Siegfried, tysk musiker,
f. 1827 i storhertigdömet Oldenburg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
