- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
43-44

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meliboia. Se Chloris - Melibokus kallas hos Ptolemaios ett berg. - Melica L., Slokgräs, bot. - Melicertes. Se Melikertes - Mellcocca, bot. Se Makassarolja - Melik, Melisk poesi. Se Melos - Melikertes, grek. myt. - Melik es-Salih. Se Egypten sp. 1487 - Melikov, rysk statsman. Se Loris-Melikov - Melilit (Humboldtilit), miner. - Melilitbasalt, petrogr. geol. Se vidare Alnöit - Melilla l. Mlila, spansk stad i Marokko - Melilli, stad. Se Hybla 2 - Melilotplåster. Se Melotenplåster - Melilotsyra, kem. farm. Se Kumarin - Melilotus Juss., Honungsklöfver, Sötväppling, bot. - Melin, Henrik Georg af. - Melin, Hans Magnus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Meliboia, grek. (lat. Melibæa). Se Chloris.

Melibokus (grek. Melibokon oros) kallas hos
Ptolemaios ett berg i norra delen af Germanien,
det nuv. Harz eller Thüringerwald. Med orätt
har ett 515 m. högt berg i Odenwald i Hessen, på
folkspråket kalladt Malchen, fått benämningen M.
(J. F. N.)

Melica L., Slokgräs, bot., växtsläkte af
fam. Gramineæ. Hithörande arter äro medelhöga, med
smal vippa af hvitludna eller glatta brunaktiga
småax, hvilka inom de olikstora, hinnaktiga,
borstlösa, trindryggade skärmfjällen innehålla en
eller två fullständiga blommor och ett klubblikt,
skaftadt ämne till ytterligare en blomma. I våra
lundar förekommer allmänt M. nutans L., som växer i
tufvor, med omkr. O,30 m, höga, bladrika strån och
de (öfvervägande brunvioletta) 2-blommiga småaxen
hängande i en smal ensidig vippa. Mera sällsynta äro
de båda andra svenska arterna, M. uniflora Retz. och
M. ciliata L. Den förra har vanligen enblommiga småax
på långa skaft i en mycket gles vippa, då däremot den
senare, grusslok, som växer på grusbackar och klippor,
har de slutligen blekt brungulaktiga småaxen samlade
i en nästan axlik vippa.
O. T. S. (G. L-m).

Melicertes. Se Melikertes.

Melicocca, bot. Se Makassarolja, sp. 580.

Melik, Melisk poesi. Se Melos.

Melikertes (grek. MsfayJ.^?, lat. Melicertes),
grek. myt., en son af Athamas, sagokonungen öfver
minyerna i det beotiska Orchomenos, och Ino (se
d. o.), Kadmos’ dotter. Han förvandlades till en
välvillig och hjälpsam hafsgud och bär som sådan
vanligen namnet Palaimon, under hvilket han
dyrkades i synnerhet i Korint.
A. M. A.

Melik es-Salih, på 1200-talet konung öfver Egypten
och Syrien, af ejjubidernas ätt. Se Egypten, sp. 1487.

Melikov, rysk statsman. Se Loris-Melikov.

Melilit (Humboldtilit), miner., ett
kalklerjordsilikat med växlande halt
af magnesium och järn, kristalliserande i
kvadratiska taflor af åttasidigt eller rundadt
tvärsnitt; löses lätt i saltsyra under bildning
af kiselsyregelatin. Meliliten är en accessorisk
beståndsdel i basaltiska lavor från Eifel, Wartenberg,
Goldstein, vid Capo di Bove, på Vesuvius o. s. v.
A. Hng.

Melilitbasalt, petrogr. geol., en art basalt, som har
fältspatsbeståndsdelen ersatt af mineralet melilit.
Bergarten förekommer flerstädes i Tyskland och är
inom Sverige iakttagen på Alnön utanför Sundsvall. Se
vidare Alnöit.
E. E.

Melilla [-H’lja] l. Mlila, spansk stad och
straffkoloni på Marokkos nordkust, på en starkt
befäst landtunga s. om Kap Tres Forcas. Omkr. 9,000
inv. M., Spaniens äldsta besittning på Afrikas
fastland, togs från morerna 1496 och har sedan
haft att utstå många angrepp af rifpiraterna,
senast 1893 och 1908. Stadens hamn är tillgänglig
endast för mindre fartyg, men redden är säker
och djup. Varuomsättningen i början af 1900-talet
var omkr. 3,5 mill. kr. årligen. M. är sannolikt
romarnas Rusadir (af Ptolemaios kalladt Ryssadiron)
och biskopssäte på 1400-talet. M. försvaras af ett
citadell, som behärskar hamnen, samt af en gördel
utanverk.
(J. F. N.) L. W:son M.

Melilli, stad. Se Hybla 2.

Melilotplåster. Se Melotenplåster.

Melilotsyra, kem. farm. Se Kumarin.

Melilotus Juss. (af grek. meli, honung, och lotos,
ett slags klöfver), Honungsklöfver, Sötväppling,
bot., ett till fam. Leguminosæ, afd. Papilionatæ,
hörande växtsläkte, som står nära klöfversläktet
(Trifolium L.), men skiljes därifrån genom sina
långsträckta blomklasar från bladvecken af den
högväxta stjälken. Blommorna äro små, gula, hvita
eller blåaktiga och starkt honungsluktande. Af de
gulblommiga arterna var M. officinalis L. förr
upptagen i Sv. farmakopén (Herba meliloti)
som ett aromatiskt lifvande medel att använda
i huskurer och till beredning af ett plåster
(melilotusplåster, "melotenplåster", se d. o.) och
en salfva. Denna och den hvitblommiga M. albus växa
sparsamt vilda här och där i södra och mellersta
Sverige. Honungsklöfverns äldre folknamn är amur.
Den torkade örten har stark och behaglig lukt
af kumarin och nyttjas till parfymering af tobak.
O. T. S. (G. L-m.)

Melin, Henrik Georg af, militär, f. 24 mars 1769
i Stockholm, d. där 13 jan. 1839, deltog i kriget
mot Ryssland 1788–90, blef fänrik vid Södermanlands
regemente samt avancerade 1805 till öfverstelöjtnant
i armén och brigadchef (generalkvartermästarlöjtnant)
vid Fältmätningskåren. I egenskap af öfveradjutant
hos Gustaf IV Adolf öfvervar han svenskarnas
misslyckade militäriska uppträdande i Pommern
och Lauenburg 1805–06, blef 1806 adlad (han hette
förut Melin), 1837 öfverste i armén, 1808 konungens
generaladjutant samt led. af krigsberedningen,
förde 1809–11 befälet öfver Fältmätningskåren under
ord. chefens sjukdom, blef 1812 sekundchef för
Ingenjörkåren och 1821 generalmajor i armén. 1837
utnämndes han till chef för Ingenjörkåren. M. egde
icke den viljekraft och klarsynthet, som skulle
gjort honom vuxen hans ganska framskjutna ställning
som Gustaf IV Adolfs generaladjutant vid tiden
före statshvälfningen 1809, men redlighet och nit,
god ämbetsmannatakt och framstående ordningssinne
utmärkte honom alltid. M. var led. af flera kommittéer
och lärda samfund. Han utarbetade ett 3 handskrifna
folioband digert (tämligen värdelöst) Utkast till
svenska krigshistorien
(i Lunds univ:s bibliotek).
L. W:son M.

illustration placeholder

Melin, Hans Magnus, teolog, bibelöfversättare,
en af den sydsvenska teologiens förnämsta
representanter under 1800-talet, f. 14 sept. 1805
på ett sergeantsboställe i ö. Vemmerlöfs socken,
Kristianstads län, d. i Lund 17 nov. 1877, blef
student i Lund 1822 och filos. magister där 1829. I
hopp om en docentur fullföljde han sina grekiska
språkstudier, men vände småningom sin håg till
teologien och kallades 1834 af professor Ahlman till
docent i exegetik. 1835 förordnades han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free