- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
123-124

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mennander, Karl Fredrik - Mennoniter. Se Menni Simonis - Menno Simonis - Meno, mus, mindre - Menobranchus lateralis. Se Amfibier - Menoikeus, grek. myt.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

illustration placeholder

Mennander, Karl Fredrik,
ärkebiskop, lärd, f. 19
juli 1712 i Stockholm af finska föräldrar, som
under "Stora ofreden" flytt från sitt land, d. 22
maj 1786 i Uppsala, blef 1728 student i Åbo och
reste 1731 till Uppsala, där han knöt förtrolig
vänskap med Linné. 1735 blef han filos. magister
i Åbo, 1738 adjunkt i filosofi, 1746 professor
i fysik, s. å. prästvigd och 1757 biskop öfver
Åbo stift. I denna egenskap utvecklade han mycken
verksamhet och stort nit. Flera prästmöten, täta
visitationsresor, förbättradt skolväsen, ett nytt
lasarett m. m. vittnade därom. Synnerligen vårdade
han sig, i egenskap af prokansler, om universitetets
angelägenheter. I sin egenskap af biskop bevistade
han alla riksdagarna från 1756. 1773 blef han led. af
bibelkommissionen. 1775 utnämndes han till ärkebiskop
och prokansler för Uppsala universitet. M:s af
Angelini (se d. o.) förfärdigade marmorminnesvård
(se fig. å sp. 125) utgör en af Uppsala domkyrkas
största prydnader. M:s författarverksamhet var ej
obetydande. Han presiderade för 73 akademiska
disputationer samt utgaf ganska många tal och
afhandlingar, bland dem Tal om bokhandeln i Sverige
(1756) och Om folkhopens tillväxt etc. (1765),
båda presidietal i Vet. akad., af hvilken han vardt
led. 1744, Oratio de synodis et speciatim dioecesanis
aboensibus
(1773) m. fl. och naturvetenskapliga
uppsatser. Af hans stora brefväxling, som nu
förvaras å k. biblioteket i Stockholm och är af
vikt särskildt för Åbo högskolas historia under
1700-talet, har H. Schück 1901 utgifvit den
mellan M. och hans son K. Fr. Fredenheim (se denne)
förda korrespondensen. M:s högst betydande och väl
valda boksamling såldes på auktion i Uppsala 1788.
—rn.*

Mennoniter. Se Menno Simonis.

illustration placeholder

Menno Simonis, stiftaren af
mennoniternas sekt, föddes enl. de
tillförlitligaste uppgifterna 1492 i Witmarsum i
Friesland och dog 1559 i Woesteveld (mellan Hamburg
och Lybeck). Han prästvigdes 1515 eller 1516 och
blef efter någon tid pastor i sin födelsestad. Denna
sin ämbetsställning lämnade han 1536 och anslöt
sig till anabaptisterna, sedan han öfvertygat sig
om barndopets förkastlighet. Mot det svärmeri och
de vilda utsväfningar, åt hvilka en del af dessa
hängifvit sig, hade han dock redan förut uppträdt,
och hans sträfvan, hvars sedliga halt och uppriktighet
man icke kan misskänna, gick framgent ut på att
ombilda sekten till en sansad och renad kyrka, som
kunde nå en tryggad existens i det borgerliga
samhället. Till detta måls vinnande öfvade
M. sträng kyrkotukt. Han företog en mängd resor
till församlingarna i Holland, Nord-Tyskland och
än längre bort samt predikade och organiserade
nya församlingar. Af hans många skrifter må nämnas
den s. k. "Fundamentboken" (Fundamentbuch von dem
rechten christlichen glauben,
1539), som innehåller
hans med det reformerta tämligen öfverensstämmande
lärobegrepp. Jfr Anabaptister. -— De af
M. sålunda ombildade anabaptisterna kallade sig
efter honom mennoniter. Den ledande tanken
i deras lära är den om kyrkan som ett samfund af
idel heliga. Nära sammanhänger härmed förkastandet af
barndopet. Mennoniterna tilläto ej heller edgång eller
stats- och krigstjänst, i hvilka frågor friare åsikter
dock snart gjorde sig gällande. Frågan om kyrkotukten
söndrade dem redan under M:s lefnad i ett strängare
parti, de s. k. "fina" (flamingarna), och ett mildare,
de s. k. "grofva" (waterländarna), af hvilka det
senare fick framtiden för sig. Arminianismens
inflytelser vållade ytterligare söndringar. De
arminianskt sinnade kallades galenister, efter
sin lärare, Galenus, eller lammister efter lammets
tecken; de calvinskt sinnade hette apostolianer,
efter läraren Apostool (se denne), eller sonnister,
efter solens (ty. sonne) tecken på deras kyrkor. I
början af 1800-talet gåfvo mennoniterna vackra prof
på endräkt i den praktiska kristendomens tjänst. Någon
bestämd trosbekännelse vilja de ej mera veta af. Sedan
1811 sammanhållas de i ett förbund, Döparnas allmänna
societet, med seminarium i Amsterdam; deras antal är
f. n. omkr. 53,000 i Holland och 62,000 i Förenta
staterna; många mennoniter finnas äfven i Canada
m. fl. länder. M:s skrifter hålla på att utges på
originalspråket af S. Cramer, som ock skrifvit en
kort biografi i Herzog-Haucks "Realencyklopädie für
protestantische theologie und kirche" (XII, 1903).
G. R—l.*

Meno [menå], it. (af lat. minus, mindre), mus., mindre
(m. forte, m. allegro o. s. v.).

Menobranchus lateralis, zool. Se Amfibier, sp. 829.

Menoikeus (grek. Mevoixsvg), grek. myt. 1. En förnäm
teban, fader till Kreon, Iokaste och Hipponome. —-
2. Den förres sonson, Kreons son. Då Tebe hotades
af "de sju hjältarna", dödade han sig själf
för att sålunda till fäderneslandets räddning
hembära ett af Apollon äskadt försoningsoffer,
1 o. 2. A. M. A.

Menologium, grek. menologion (af men, månad,
och logos, förteckning), ett slags kyrklig
kalender, upptagande i månatlig ordning den
grekisk-katolska kyrkans samtliga åminnelsedagar
till helgons och martyrers firande under hela det
grekiska kyrkoåret (hvilket börjar 1 sept.). Till
helgonens och martyrernas namn äro fogade korta
underrättelser om deras lefnad och dödssätt. De
förnämsta upplagorna äro det efter kejsar Basileios
II (972-—1025) uppkallade "Menologium basilianum"
(1727) och "Menologion ton evangelon eortastikon"
l. "Calendarium ecclesiæ constantinopolitanæ"
(2 vol. 1788). Det sistnämnda anses härstamma från
tiden mellan 741 och 775. Menologierna ha i den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 18:48:45 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0078.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free