- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
123-124

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mennander, Karl Fredrik - Mennoniter. Se Menni Simonis - Menno Simonis - Meno, mus, mindre - Menobranchus lateralis. Se Amfibier - Menoikeus, grek. myt.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

illustration placeholder

Mennander, Karl Fredrik, ärkebiskop,
lärd, f. 19 juli 1712 i Stockholm af finska föräldrar,
som under "Stora ofreden" flytt från sitt land, d. 22
maj 1786 i Uppsala, blef 1728 student i Åbo och reste
1731 till Uppsala, där han knöt förtrolig vänskap med
Linné. 1735 blef han filos. magister i Åbo, 1738 adjunkt
i filosofi, 1746 professor i fysik, s. å. prästvigd
och 1757 biskop öfver Åbo stift. I denna egenskap
utvecklade han mycken verksamhet och stort nit. Flera
prästmöten, täta visitationsresor, förbättradt skolväsen,
ett nytt lasarett m. m. vittnade därom. Synnerligen
vårdade han sig, i egenskap af prokansler, om
universitetets angelägenheter. I sin egenskap af biskop
bevistade han alla riksdagarna från 1756. 1773 blef
han led. af bibelkommissionen. 1775 utnämndes han
till ärkebiskop och prokansler för Uppsala universitet.
M:s af Angelini (se d. o.) förfärdigade marmorminnesvård
(se fig. å sp. 125) utgör en af Uppsala domkyrkas största
prydnader. M:s författarverksamhet var ej obetydande.
Han presiderade för 73 akademiska disputationer samt
utgaf ganska många tal och afhandlingar, bland dem
Tal om bokhandeln i Sverige (1756) och
Om folkhopens tillväxt etc. (1765),
båda presidietal i Vet. akad., af hvilken han vardt
led. 1744,
Oratio de synodis et speciatim dioecesanis aboensibus (1773) m. fl.
och naturvetenskapliga uppsatser. Af hans stora brefväxling,
som nu förvaras å k. biblioteket i Stockholm och är af
vikt särskildt för Åbo högskolas historia under 1700-talet,
har H. Schück 1901 utgifvit den mellan M. och hans son
K. Fr. Fredenheim (se denne) förda korrespondensen.
M:s högst betydande och väl valda boksamling såldes på
auktion i Uppsala 1788.

–rn.*

Mennoniter. Se Menno Simonis.

illustration placeholder

Menno Simonis, stiftaren af mennoniternas sekt,
föddes enl. de tillförlitligaste uppgifterna 1492 i
Witmarsum i Friesland och dog 1559 i Woesteveld (mellan
Hamburg och Lybeck). Han prästvigdes 1515 eller 1516 och
blef efter någon tid pastor i sin födelsestad. Denna sin
ämbetsställning lämnade han 1536 och anslöt sig till
anabaptisterna, sedan han öfvertygat sig om barndopets
förkastlighet. Mot det svärmeri och de vilda utsväfningar,
åt hvilka en del af dessa hängifvit sig, hade han dock
redan förut uppträdt, och hans sträfvan, hvars sedliga
halt och uppriktighet man icke kan misskänna, gick
framgent ut på att

ombilda sekten till en sansad och renad kyrka, som kunde
nå en tryggad existens i det borgerliga samhället. Till
detta måls vinnande öfvade M. sträng kyrkotukt. Han
företog en mängd resor till församlingarna i Holland,
Nord-Tyskland och än längre bort samt predikade och
organiserade nya församlingar. Af hans många skrifter
må nämnas den s. k. "Fundamentboken"
(Fundamentbuch von dem rechten christlichen glauben, 1539),
som innehåller hans med det reformerta tämligen
öfverensstämmande lärobegrepp. Jfr Anabaptister. –
De af M. sålunda ombildade anabaptisterna kallade sig efter
honom mennoniter. Den ledande tanken i deras
lära är den om kyrkan som ett samfund af idel heliga.
Nära sammanhänger härmed förkastandet af barndopet.
Mennoniterna tilläto ej heller edgång eller stats- och
krigstjänst, i hvilka frågor friare åsikter dock snart
gjorde sig gällande. Frågan om kyrkotukten söndrade dem
redan under M:s lefnad i ett strängare parti, de s. k.
"fina" (flamingarna), och ett mildare, de s. k. "grofva"
(waterländarna), af hvilka det senare fick framtiden för
sig. Arminianismens inflytelser vållade ytterligare
söndringar. De arminianskt sinnade kallades galenister,
efter sin lärare, Galenus, eller lammister efter
lammets tecken; de calvinskt sinnade hette apostolianer,
efter läraren Apostool (se denne), eller sonnister,
efter solens (ty. sonne) tecken på deras kyrkor.
I början af 1800-talet gåfvo mennoniterna vackra prof
på endräkt i den praktiska kristendomens tjänst. Någon
bestämd trosbekännelse vilja de ej mera veta af. Sedan
1811 sammanhållas de i ett förbund, Döparnas allmänna
societet, med seminarium i Amsterdam; deras antal är
f. n. omkr. 53,000 i Holland och 62,000 i Förenta
staterna; många mennoniter finnas äfven i Canada
m. fl. länder. M:s skrifter hålla på att utges på
originalspråket af S. Cramer, som ock skrifvit en
kort biografi i Herzog-Haucks "Realencyklopädie für
protestantische theologie und kirche" (XII, 1903).

G. R–l.*

Meno [menå], it. (af lat. minus, mindre),
mus., mindre (m. forte, m. allegro o. s. v.).

Menobranchus lateralis, zool. Se Amfibier, sp. 829.

Menoikeus (grek. Μενοικευς), grek. myt. 1. En förnäm
teban, fader till Kreon, Iokaste och Hipponome. –
2. Den förres sonson, Kreons son. Då Tebe hotades
af "de sju hjältarna", dödade han sig själf
för att sålunda till fäderneslandets räddning
hembära ett af Apollon äskadt försoningsoffer.

1 o. 2. A. M. A.

Menologium, grek. menolo’gion (af men, månad,
och lo’gos, förteckning), ett slags kyrklig
kalender, upptagande i månatlig ordning den
grekisk-katolska kyrkans samtliga åminnelsedagar
till helgons och martyrers firande under hela det
grekiska kyrkoåret (hvilket börjar 1 sept.). Till
helgonens och martyrernas namn äro fogade korta
underrättelser om deras lefnad och dödssätt. De
förnämsta upplagorna äro det efter kejsar Basileios
II (972–1025) uppkallade
"Menologium basilianum" (1727) och
"Menolo’gion ton evange’lon eortastikon" l. "Calendarium ecclesiæ constantinopolitanæ" (2 vol. 1788).
Det sistnämnda anses härstamma från tiden mellan 741
och 775. Menologierna ha i den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 06:12:20 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0078.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free