Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 145-146 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menzel, Karl Adolf - Menzel, Wolfgang - Menzel, Adolf Friedrich Erdmann von

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bl. a. Neuere geschichte der deutschen von der
reformation bis zur bundesakte (12 bd, 1826–48; 2:a
uppl., i 6 bd, 1854–56), ett på omfattande studier
af tryckta källor hvilande arbete, i hvilket M. dock,
enligt Rankes domsslut, låtit sig af öfverdrifvet
begär att vara oväldig ledas till orättvisa mot
reformationen.

Menzel [me^tsel], Wolfgang, tysk kritiker
och historieskrifvare, f. 21 juni 1798 i Waldenburg
i Schlesien, d. 23 april 1873 i Stuttgart, bosatte
sig 1825 i Stuttgart och var 1830–38 liberal medlem
af württembergska landtdagen. I sina originella
dikter Streckverse (1823) drog M. i härnad
mot öfverdrifven formdyrkan och lofprisandet af
Goethe. Angreppen på denne store skald fortsatte
M. med synnerlig hätskhet i "Litteraturblatt", som
han utgaf 1826–48 (se vidare nedan), samt i arbetet
Die deutsche litteratur (2 bd, 1827; 2:a uppl., i 4
bd, 1836). De dramatiska sagorna på vers Rübezahl
(1829) och Narcissus (1830) samt romanen Furore
(2 bd, 1851; scener från Trettioåriga kriget) visa
M:s betydande anlag för diktning. Han var en afgjord
romantiker och på samma gång sedlig rigorist. Efter
julirevolutionen öppnade han ett lidelsefullt och
envist fälttåg mot det "unga Tyskland" samt judiska
och franska skriftställares inflytande. Men han fick
svar på tal af Gutzkow, Heine och Börne ("Menzel,
der franzosenfresser", 1836). M:s historiska skrifter
kännetecknas af ensidigt tyskt och strängt monarkiskt
sinnelag; bland dem märkas Geschichte der deutschen
(3 bd, 1824–25; 6:e uppl. 1872–73), Allgemeine weltgeschichte
(16 bd, 1862–70) och åtskilliga öfversikter
öfver nyare tidens historia. Mer värde eger hans
Geschichte der deutschen dichtung (3 bd, 1858–59; 2:a
uppl. 1875). 1852–69 utgaf M. ånyo "Litteraturblatt"
som organ för reaktionen och stortysk patriotism. En
af hans söner utgaf hans memoarer: Denkwürdigkeiten
(1877).


Menzel [me’ntsel], Adolf Friedrich Erdmann von, tysk
målare, f. 8 dec. 1815 i Breslau, d. 9 febr. 1905
i Berlin, var son till en litograf och arbetade i
sin ungdom någon tid hos honom. 1830 öfverflyttade
familjen till Berlin, där M. sedan förblef bosatt
för lifstiden. Han studerade under helt kort tid 1833
på konstakademien, men utbildade sig hufvudsakligen
på egen hand genom att teckna efter naturen. Efter
faderns död måste han försörja sig själf, utgaf
1833 ett häfte pennteckningar, Des künstlers
erdenwallen, och 1834–35 ett dussin litograferade
blad, Denkwürdigkeiten aus der brandenburgischen
geschichte. Han försökte sig äfven som målare
i olja – utan all skola – med några små taflor
(Schackspelare 1836, Domstolsscen 1839). Vid denna tid
fick han beställning på illustrationer till Kuglers
"Geschichte Friedrichs des grossen", som utkom 1839–42
(teckningarna utgåfvos senast
utan Kuglers text 1906), och därefter på
illustrationer till en praktupplaga af konung Fredriks
samlade skrifter (1843–49). I och för dessa verk
gjorde han otaliga, ytterst noggranna och detaljerade
studier af typer, dräkter, vapen, interiörer. Han
gaf i sina teckningar tidens, personernas och
miljöns karaktär med genialisk träffsäkerhet och
fyndighet. Teckningssättet var öfverlägset i
sin knapphet och skärpa och bidrog afgjordt till
träsnittets utveckling i Tyskland. Under tiden
upptog M. åter oljemålningen, målade Gustaf II Adolf
mottager sin gemål i Hanau (1847, Leipzigs museum) och
s. å. Predikan i klosterkyrkan i Berlin samt Järnvägen
till Potsdam, i Nationalgalleriet, där man äfven
finner två studier af M:s rum (1845 och 1847). Han
hade i dessa små målningar slagit in på direkt
verklighetsstudium; framför allt att lägga märke
till är friskheten och omedelbarheten i färg- och
luftstudiet, som är långt före sin tid. Från samma tid
äro Ett aftonsällskap och flera goda porträtt. 1850
följde den första större målningen med motiv ur
Fredrik II:s lif, Taffelrunden – den unge konungen
till bords i matsalen i Sanssouci jämte Voltaire och
en del generaler (Nationalgalleriet). S. å. började
M. utge teckningarna Aus könig Friedrichs zeit,
som följdes af soldatbilder och uniformsstudier,
utförda med vetenskaplig noggrannhet, allt i
träsnitt. Märklig i flera afseenden är litografien
Jesus som barn i templet (1851), där de skriftlärde
äro drastiska, nästan karikerade judetyper. Nu följde
ock målningarna Flöjtkonserten i Sanssouci (1852,
Nationalgalleriet; se fig.), där framställningen af
den rikt dekorerade rokokosalongen med de brokigt
klädda personerna i belysning af vaxljus var djärft
och skickligt genomförd, Fredrik II på resa (1854,
Ravenéeska galleriet, Berlin), Fredrik vid Hochkirch
(1856, stridsscen i natt och eldsken, slottet i
Berlin) m. fl. samt de två stora, ej fullbordade
dukarna Fredrik talar till sina generaler före
slaget vid Leuthen (1858, eges af kejsaren,
deponerad i Nationalgalleriet) och Fredrik i
slottet vid Lissa ("Bon soir, Messieurs!", s. å.,
Kunsthalle i Hamburg). I denna tids historiemålning,
som i första rummet sökte ett litterärt eller
dramatiskt innehåll, poesi och romantik, var M:s
uppträdande h. o. h. revolutionärt, hans målningar
togos ej heller på fullt allvar, utan ansågos som
målade illustrationer, som ej voro att räkna till
den högre och äkta konsten. Först på 1870-talet
öfvergingo några af dem från privata egare till
Nationalgalleriet. Tiden var ej mogen vare sig för
en så rättfram och nyktert realistisk uppfattning af
historiska personligheter och tilldragelser eller för
ett så sakligt målningssätt, rena motsatsen till allt
poetiserande. I M:s äldre målningar äro de tekniska
svårigheterna ej alltid öfvervunna – skisserna
och förarbetena äro ofta nog af större måleriskt
intresse än de utförda bilderna. Ett par högst
intresseväckande motstycken till historietaflorna
utgöra En kupé på ett natttåg (1851) med dess utmärkta
typer och den lilla interiören från Gymnaseteatern
i Paris under en föreställning (Nationalgalleriet),
målad 1856 ur minnet från M:s besök i Paris under
världsutställningen 1855. Med Konung Vilhelms
kröning 1861, utförd på beställning, fördes M. till
framställning i stor skala af en tilldragelse, som
han själf bevittnat (första skissen, 1861, finns
jämte omkr. 200

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>