- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
159-160

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mercy - Mercy 1. Franz - Mercy, Claudius Florimund - Mercy, Florimund Claudius - Mer de glace, glaciär på Mont-Blanc - Merdj-Hadire. Se Hazor 1. - Merdj ibn Amir. Se Jisreel - Mer douce, fr. Se Huron - Meredith, Owen, pseudonym för E. R. Bulwer-Lytton (se Lytton 2) - Meredith, George

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


dref han den franske fältherren Guébriant tillbaka
till Rhen och vann i nov. s. å. vid en öfverrumpling
af franska lägret i Tuttlingen en glänsande
seger. 1644 mätte han sig hedersamt vid Freiburg im
Breisgau med de starkare fransmännen under Turenne
och hertigen af Enghien (Condé) samt tillfogade 1645
Turenne ett kännbart nederlag vid Mergentheim. Han
blef s. å. skjuten under en sammandrabbning med
de båda franske fältherrarna vid Allersheim, nära
Nördlingen. – 2. Claudius Florimund,
grefve M. de Billets, den föregåendes sonson,
österrikisk general, f. 1666 i Longwy, d. 29 juni
1734 vid Croisetta nära Parma, var prins Eugen till
god hjälp under kriget med Turkiet 1716–18 och blef
generalkommendant i det ur turkarnas våld ryckta
Temesvár-banatet. 1719–20 ledde han framgångsrikt
ett österrikiskt härtåg, som hade till mål att
drifva spanjorerna från Sicilien, hvarefter han
återvände till Temesvár-banatet och som dess styresman
inlade utomordentliga förtjänster om dess materiella
kultur. 1733 kallades han som generalfältmarskalk åter
till krigisk verksamhet uti Italien, men stupade i en
drabbning med fransmännen nära Parma. Hans grefliga
värdighet öfvergick på hans adoptivson Antoine
de M.-Argenteau
(österrikisk krigare, f. 1691,
d. 1767). – 3. Florimund Claudius, grefve de
Mercy-Argenteau, son till den i M. 2 nämnde Antoine
de M., österrikisk diplomat, f. 26 apr. 1727 i Liège,
d. 25 aug. 1794 i London, vann gunst hos furst Kaunitz
och var kejserligt sändebud i Turin, Petersburg
och 1766–90 i Paris, där han intog en inflytelserik
ställning som Maria Teresias förtrogne och rådgifvare
åt drottning Marie-Antoinette. M. verkade sedan
i österrikiska Nederländerna och sändes 1794 till
England, men dog strax därpå. – Litt.: Juste, "Le
comte de M.-A." (1863), von Arneth och Geffroy,
"Marie Antoinette. Correspondance secrète
entre Marie-Thérèse et le comte de M.-A." (3
bd, 1874), samt von Arneth och Flammermont,
"Correspondance secrète du comte de M.-A. avec
l’empereur Joseph II et Kaunitz" (2 bd, 1889–91).
1–2. G. v. G.*

Mer de glace [mar do gla’ss; "ishafvet"], glaciär
på norra sidan af Mont-Blanc-gruppen, består af tre
armar: Glacier du Géant (l. du Tacul), Glacier du
Lechaud och Glacier du Talèfre, i hvars midt den
mycket besökta Jardin (2,787 m.), en i aug. med
alpflora betäckt klippa, reser sig. M., inalles
14 km. långt, störtar sig ofvanför Chamonix ned
i dalen. Från glaciärporten flyter Arveyron ned
till Arve.
J. F. N.

Merdj-Hadire. Se Hazor 1.

Merdj ibn ’Amir. Se Jisreel, sp. 1415.

Mer douce [mar dös], fr. Se Huron, sp. 1333.

Meredith [merredith], Owen, pseudonym för
E. R. Bulwer-Lytton (se Lytton 2).

Meredith [me;redith], George, engelsk författare,
f. 12 febr. 1828 i Portsmouth, d. 18 maj 1909 på
Flint cottage i Surrey, var af irländsk-walesisk
härstamning, erhöll sin skolundervisning till en
del i Tyskland, studerade sedan juridik i England,
men egnade sig snart uteslutande åt litteraturen. Han
verkade länge som tidningsman, äfven sedan han blifvit
berömd som romanförfattare, och var bl. a. tidningskorrespondent under
kriget mellan Italien och Österrike 1866. Under
många år var han manuskriptläsare i förläggarfirman
Chapman & Hall och var som sådan en af de förste
att uppskatta George Gissing och Thomas Hardy. Nära
förbunden med några af prerafaeliterna, delade han
en tid bostad med D. G. Rossetti och Swinburne och
var själen i en krets positivistiska radikaler, till
hvilka bl. a. John Morley hörde. 1849 gifte han sig
med änkefru Nicholls, men äktenskapet upplöstes genom
skilsmässa, och tre år efter hennes död, 1864, ingick
M. nytt gifte, med fröken Vulliamy (d. 1885). Under
senare delen af sitt lif bodde han på Flint cottage,
tillbakadragen och jämförelsevis isolerad.

illustration placeholder

M:s första vittra framträdande skedde 1849 som skald,
och 1851 utkom hans första bok, en samling Poems,
hvilken ådrog sig några kritikers, men ej publikens
uppmärksamhet. Efter några års tystnad gaf han ut
sitt första prosaarbete, ett försök i orientalisk
stil, Shaving of Shagpat (1856; se Mac Kechnie,
"M:s allegory", 1910), som erinrar om "Tusen och en
natt". Nästa bok vittnade om hans intima kännedom
om Rhentrakterna och den tyska romantiken; Farina, a
legend of Cologne
(1857) är en burlesk och på samma
gång romantiserande berättelse. Intetdera arbetet
slog igenom. Så mycket större uppseende väckte
hans tredje roman, The ordeal of Richard Feverel
(1859; senare omarbetad med omtvistadt resultat;
"Richard Feverels eldprof", 1908), med hvilken han
öfvergick till engelska ämnen och för första gången
visade den filosofiskt analyserande behandling af de
skildrade personernas själslif, som sedan alltjämt
utmärkte hans romaner. Alltjämt den af många mest
älskade af M:s böcker, är "Richard Feverels eldprof"
en utomordentligt rik och fängslande samtidsskildring,
mättad af människokännedom, genomstrålad af satir
och humor, obevekligt tragisk i framställningen
af en ideellt dogmatisk uppfostrans ohjälpliga
misslyckande. Den följdes af Evan Harrington
(1861), Sandra Belloni (1864; först kallad "Emilia
in England"; sv. öfv. 1894), Rhoda Fleming (1865),
Vittoria (1866), The adventures of Harry Richmond
(1870–71), Beauchamp’s career (1874–75) och
The egoist (1879), hvilken ansetts öfverlägsen
flertalet af M:s verk genom karaktärsanalysen af
hufvudfiguren. The tragic comedians (1880) behandlar
Ferdinand Lassalle. Diana of the crossways (1885;
"Diana på korsvägen", 1904) vardt särskildt ryktbar,
emedan hjältinnan där ansågs vara ett porträtt af
fru Norton. Under denna starka alstring af romaner
hade M. likväl ej glömt sin första kärlek, versen,
utan publicerat flera diktsamlingar. Modern love, and
poems of the english roadside, with poems and ballads

(1862), Poems and lyrics of the joy of earth (1883),
Ballads and poems of tragic life (1887) och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0096.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free