- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
169-170

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mérimée, Prosper - Meringer, Rudolf - Méringue, fr. Se Maräng - Merininerna. Se Marokko - Merino - Merino 1. Fårart. Se Fårsläktet - Merino 2. Ull af merinofår - Merino 3. Garn - Merino 4. Fint, kypradt kamgarnstyg - Merino, Geronimo

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

d’Argouts ministär, och då han 1833 afgick från
denna post, utnämndes han till inspektör för de
historiska minnesmärkena. 1844 invaldes han i
Franska akad. Som mångårig vän till Napoleon III:s
svärmoder, den spanska grefvinnan de Montijo,
stod han kejsardömet nära och var en gärna sedd
gäst i Tuilerierna. 1853 utnämndes han till senator
och 1858 till president i kommissionen för det
kejserliga bibliotekets omdaning. M:s författarskap
omfattar hufvudsakligen skönlitteratur, kritik,
historia, arkeologi och resebeskrifningar. Som
skönlitterär författare står han på öfvergången
mellan romantik och realism. Gemensamt med den
förra riktningen har han det ofta historiska
eller arkeologiska ämnesvalet samt förkärleken för
exotiska scener, primitiva och barbariska seder
och själstillstånd. Men framställningen är nykter
och kyligt objektiv. Ämnenas lidelsefullhet och
vildhet stå i skarp kontrast till det måttfulla
och oberörda i behandlingen. Liksom Beyle, som i
mångt och mycket är hans lärare, är han skeptiker
och ironiker till hela sitt väsen, döljer förnämt
sitt eget inre och blir stundom nästan torr genom
bristen på omedelbar känsla och lyrik. Han hör till
de ypperste berättarna inom den franska novellen. 1825
debuterade han med Théâtre de Clara Gazul, comédienne
espagnole;
enligt företalet skulle arbetet vara
en öfversättning af verkliga spanska dramer,
utförd af en viss J. L’Estrange. Mystifikationen
lyckades, och M. upprepade försöket 1827, då han
utgaf en samling illyriska folksånger, La Guzla,
enligt uppgift författad af skalden Hyacinthe
Maglanowitch. Publiken var djupt betagen af
den dalmatiskt slaviska lokalfärgen. Arbetet
öfversattes till tyskan, och Pusjkin tolkade
några af sångerna till ryska, förtjust öfver deras
egendomliga vildmarksdoft. M. upplyste sedan, att
han skrifvit boken på 14 dagar med tillhjälp af
ett par resehandböcker och några slaviska ord. 1828
följde La Jacquerie, en serie vilda scener från det
stora bondeupproret på 1300-talet, och La famille
de Carrajal,
en blodskamshistoria från Syd-Amerika
utan större intresse. 1829 utgaf han Chronique du
règne de Charles IX
("Från Bartolomeinattens tid",
1875 och 1889), en historisk roman i krönikestil, där
hans smak för våldsamma scener och plastiskt tecknade
gestalter ånyo kommer till sin rätt. M. åtnjöt redan
rykte som en af sin tids förnämsta prosaister. Sina
förnämsta noveller utgaf han dock först under de
följande åren i "Revue de Paris" (1829–30) och "Revue
des deux mondes" (1834 ff.). Bland dessa noveller,
behandlande blodshämnd, mord, röfvarlif, svartsjuka,
skeppsbrott, krigsscener m. m., kunna nämnas som
klassiska genom mästerlig framställningskonst:
Mateo Falcone, L’enlèvement de la redoute, Tamango,
La partie de trictrac, Le vase étrusque, Les âmes
du purgatoire, Lokis
("Professor Wittenbachs
manuskriptnovell", 1870), La Vénus d’Ille ("Venus i
Ille", öfv. af Edv. Bäckström, 1877). Hit höra också
två af hans yppersta och mest bekanta berättelser,
Colomba (1841; sv. öfv. 1842, 1877, 1902 och 2 ggr
1909) och Carmen (1847; sv. öfv. 1902 och 1908);
den sistnämnda har gett stoff till Bizets opera. Hans
noveller ha senare utkommit i flera samlingar, såsom
Mosaïque (1833), Contes et nouvelles
(1846), Nouvelles (1852; "Noveller", 1875) och
Dernières nouvelles (1873). M. har dessutom skrifvit
flera dramatiska arbeten, L’occasion och Le carrosse du
Saint Sacrement
(1829, uppförd och uthvisslad 1852),
Les deux héritages ou Don Quichote (1850) och Les
débuts d’un aventurier
(1852). Han var också den
förste, som gjorde den ryska litteraturen bekant för
sina landsmän, i det han öfversatte Gogols "Revisorn"
samt noveller af Pusjkin och Turgenev. Dessutom skref
M. åtskilliga kritiska uppsatser, bland hvilka märkas
porträtt af Henri Beyle, Turgenev m. fl., samlade i
Portraits historiques et littéraires (1875). Af hans
historiska och arkeologiska arbeten kunna anföras:
Monuments historiques (1840), Études sur l’histoire
romaine
(2 bd, 1844), Histoire de don Pedro I,
roi de Castille
(1848), Les faux Démétrius (1852),
Mélanges historiques et littéraires (1855) och Les
cosaques d’autrefois
(1865); af hans reseskildringar:
Dans le midi de la France (1835), Dans l’ouest
(1836), En Auvergne et dans le Limousin (1838),
En Corse (1840) m. fl. Högst intressanta äro de
olika brefsamlingar, som utgifvits efter hans
död: Lettres à une inconnue (grefvinnan Lise de
Przezdzieska; med en essay öfver M. af H. Taine
1873), Lettres à une autre inconnue och Lettres à
M. Panizzi
(1881), Une correspondance inédite (1897),
Lettres à E. Calderon (med inledning af R. Mitjana,
"Revue bleue", 1910). Litt.: Sainte-Beuve, "Portraits
contemporains", III (1846) och "Causeries du lundi",
VII (1857), M. Tourneux, "M. Sa bibliographie" (1876)
och "M. Ses portraits" (1879), E. Faguet, "Études
sur le XIX:e siècle" (1887), A. Filon, "M." (1893)
och "M." (1898; i "Les grands écrivains"), Taine,
"Derniers essais de critique et d’histoire" (1894),
och d’Haussonville i "Revue des deux mondes", XXXIV.
J. M.

Meringer, Rudolf, österrikisk språkvetenskapsman,
f. 1859 i Wien, 1893 e. o. och 1899 ord. professor i
Graz, har utgifvit bl. a. Über den indogermanischen
dual der o-stämme
(1884), Beiträge zur geschichte der
indogermanischen declination
(1891), Indogermanische
sprachwissenschaft
(i "Sammlung Göschen", 1895, 3:e
uppl. 1903), Versprechen und verlesen (1895, jämte
Mayer), Etymologien zum geflochtenen haus (1898),
Die stellung des bosnischen hauses und etymologien zum
hausrath
(1901), Das deutsche haus (1906) och Aus
dem leben der sprache
(1908). Han uppsatte 1909 och
utger tidskr. "Wörter und sachen".
K. F. J.

Méringue [-rä’g], fr. Se Maräng.

Meriniderna. Se Marokko, sp. 1032.

Merino [-nå]. 1. Fårart med mycket fin ull (se
Fårsläktet, sp. 203 och pl. I). – 2. Ull af
merinofår. – 3. Garn, spunnet af sammanblandad
ull och bomull, för användning till trikåvaror. –
4. Fint, kypradt kamgarnstyg, väfdt i fyrskaftad
s. k. bataviabindning (lika på båda sidor) och
afsedt till damklänningar.
3–4. G. A. W.

Merino [-nå], Geronimo, spansk
gerillahöfding, f. 1770, präst i sin hemort,
Villoviado i Gamla Kastilien, d. 1847 i Montpellier,
gjorde sig under franska invasionen i Spanien
(1808–12) känd som skicklig och fruktansvärd
friskarechef. Efter konstitutionsförändringen 1820
trädde el curo ("pastorn") ånyo i vapen, såsom
den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:48 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0101.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free