Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 245-246 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Metallografi - Metallografi 1. Mikroskopets användande (mikrografi) - Metallografi 2. fasregeln

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

detta är, att just ofvanför mikroskopobjektivet
i 45° mot axeln finnes en spegel (t. ex. en tunn
täckglasplatta; vid högre förstoringar får man dåliga
bilder med en ofta använd ogenomskinlig spegel eller
prisma, som täcker halfva ljusknippet!); mot spegeln
infaller genom en öppning i tubväggen ett ljusknippe,
som reflekteras ned genom objektivet och därigenom
koncentreras på det ogenomskinliga preparatet, som
nu kan betraktas genom okularet såsom vid vanligt
genomgående ljus. I stor utsträckning betjänar man
sig af fotografi för att bevara strukturbilderna;
principen är att ersätta ögat med en på oändligheten
inställd kamera. – Tack vare denna teknik brukar man
kunna konstatera, att de flesta praktiskt använda
metaller bestå af kristallkorn (såsom t. ex. marmor
af kalcitkorn; se mikrofotografien fig. 1, som
återger kristallkornen i svenskt vallonjärn, 0,08
proc. kol, vid 50 ggrs förstoring). Kornstorleken
är rätt varierande; den brukar ökas efter
glödning, och metallen blir då lättare att
deformera. Kristallkornen äro antingen homogena,
bestå af en och samma mikrostrukturbeståndsdel,
metaral (benämning bildad i analogi med mineral),
såsom i nyssnämnda fall kornen bestå af ferrit,
mer eller mindre rent järn; eller också äro de
heterogena, bestå af aggregat. Sålunda är glödgadt
kolstål med 0,9 proc. kol uppbyggdt af aggregatet
perlit, en ytterst fin, växellagrande blandning af
ferrit och cementit, som är en järnkarbid med
formeln Fe₃ C (se fig. 2, förstoring 1,400 ggr;
man kan här se, huru cementitlamellerna äro orienterade
olika i de olika kornen).

Fig. 2. Perlit. (1,400 ggrs förstor.)

2. Den s. k. fasregeln framgick ur de synnerligen
djupliggande, på termodynamiken hvilande,
teoretiska undersökningar öfver kemisk jämvikt, som
1876 framställdes af amerikanen J. Willard Gibbs,
men länge blefvo obeaktade – och som förmodligen
innehålla åtskilligt ännu ej af vetenskapen
klart uppfattadt. Den utgör en precisering af villkoren
för jämvikt hos ett "system", bestående af
ett visst antal beståndsdelar, "komponenter";
den utsäger t. ex., att, om man i ett järnstycke
(komponenter: järn + kol) mikroskopiskt iakttagit
de i tre "faserna" (= metaralen): ferrit, cementit och
grafit tillsammans, så kan jämvikt icke finnas:
endera cementiten eller grafiten måste försvinna.
Hvilken säger fasregeln icke, utan detta måste
afgöras genom mikroskopisk iakttagelse (cementiten
försvinner vid glödgning); den är ett slags högsta
instans, som afgör, huruvida ett påstående angående
samtidigt förefintliga metaral är oriktigt eller
kan vara riktigt.

Den, som först uppvisat denna fasregelns betydelse af
rättesnöre, var holländaren Bakhuis Roozeboom, som
genom en rad ytterst viktiga undersökningar klargjort
förhållandena vid smältdiagram (se Legering, där deras
viktigaste typer enligt Roozeboom finnas framställda)
och dithörande frågor; det är dessa af fasregeln
uppburna utredningar, som för metallografien ha så
stor betydelse. Det mest intressanta förhållande,
som här framkommit, torde vara, att fullständig
analogi råder mellan omvandlingar ur flytande och ur
fasta lösningar (delvis framhållet redan af van’t
Hoff). Liksom flytande "eutektiska" lösningar (se
Legering) vid bestämd temperatur öfvergå till ett
aggregat af två fasta kroppar, finnas äfven ofta fasta
"eutektoida" lösningar, som vid bestämd temperatur
öfvergå till aggregat, bestående af två metaral;
ett dylikt är perliten.

Smältdiagrammen, som experimentellt kunna erhållas
genom de oregelbundenheter i afkylningen af ett
metall- eller legeringsprof, som förorsakas af
omvandlingarna ur flytande eller fast tillstånd,
kunde man likna vid de topografiska kartor,
som äro förutsättning för detaljerade geologiska
fältundersökningar. Genom den öfversikt, som de lämna,
förenklas och systematiseras i hög grad studiet af
öfriga till metallografien hörande egenskaper.

Viktiga dylika äro t. ex. specifik vikt, elasticitet,
inre friktion, hårdhet och hållfasthet, värme- och
elektrisk ledning, termoelektricitet, kemiska
egenskaper, färg, magnetism. Vid metallografiska
undersökningar bör man alltid använda material,
som blifvit omsorgsfullt kemiskt analyseradt;
många äldre undersökningar äro på grund af brist i
detta hänseende värdelösa. Likaledes bör man söka
bestämma så många olika egenskaper som möjligt på
just samma material. Att undersökningen af de fasta
kropparna kommit så mycket senare än undersökningen
af flytande kroppar, beror nämligen mest därpå,
att de förras förhistoria: mekanisk bearbetning,
glödgning etc., förorsakar en hel del afvikelser,
som man bäst kan hålla reda på, om man känner ett
större antal egenskaper; karakteristiskt är vidare,
att egenskaperna äro ofantligt mycket mera känsliga
för minimala föroreningar, än när man har att göra
med flytande ämnen.

På grund af metallografiens eminent praktiska
betydelse för metallindustrien, framhållen redan i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>