Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Metellus, en romersk släkt - Metellus 2) Quintus Caecilius M. Macedonicus - Metellus 3) Quintus Caecilius M. Balearicus - Metellus 4) Quintus Caecilius M. Celer - Metellus 5) Quintus Caecilius M. Nepos - Metellus 6) Luciuss Caecilius M. Dalmaticus - Metellus 7) Quintus Caecilius M. Numidicus - Metellus 8) Quintus Caecilius M. - Metellus 9) Quintus Caecilius M. Pius Scipio - Metellus 10) Quintus Caecilius M. Creticus - Metellus 1) Lucius Caecilius M. - Metemme, stad. Se Metamme - Metempsykos, själavandring - Meteor. se Stjärnfall, Stjärnfallsregn och Radiationspunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom åtgärder i censorsämbetet hat och förföljelse. I
krig var han klok och duglig samt mänsklig mot
fienden. Död 115. – 3) Quintus Cæcilius
M. Balearicus, den föregåendes son, d. 59 f. Kr.,
firade 121 f. Kr. triumf efter den seger, som han
vunnit öfver sjöröfvarna på Baleariska öarna,
hvilka han lade under Roms välde. – 4) Quintus
Cæcilius M. Celer,, den föregåendes sonson, hejdade
som pretor 63 f. Kr. Catilinas uppviglingsförsök
i norra Italien och hindrade honom att undkomma åt
n. År 60 var han konsul samt uppträdde som ifrig
anhängare af de förnämes parti och motståndare till
Pompejus och Cæsar. Han var gift med en syster till
Clodius (se Clodia,) som anses ha förgiftat
honom år 59. – 5) Quintus Cæcilius M. Nepos,,
den föregåendes broder, var en hätsk motståndare
till Cicero, som han på allt sätt förföljde. Så
hindrade han som folktribun år 62 f. Kr. denne att
vid nedläggandet af konsulatet hålla det sedvanliga
talet till folket, hvarpå Cicero icke uttalade något
annat än en edlig försäkran, att han räddat samhället,
i hvilken folket instämde. M. handlade i allt efter
Pompejus’ önskningar och lät också af denne förmå sig
att år 57, då han var konsul, samtycka till Ciceros
återkallande ur landsflykten. Han tyckes sedermera ha
stått i bättre förhållande till Cicero, men försvarade
och gynnade dock Clodius. – 6) Lucius Cæcilius M. Dalmaticus
förde år 119 f. Kr. krig mot dalmaterna. Hans dotter Cæcilia Metella
var i sitt senare äktenskap gift med diktatorn
Sulla. – 7) Quintus Cæcilius M. Numidicus,
den föregåendes broder, d. 91 f. Kr., blef 109
f. Kr. konsul och öfvertog som sådan ledningen af
det dittills med slapphet förda kriget mot konung
Jugurtha i Numidien. Den kraftfulle och omutligt
redbare M. var just rätte mannen att kämpa mot den
ränkfulle afrikanen. Efter sin ankomst till hären
återställde han först den förslappade krigstukten,
besegrade sedermera konungen vid floden Muthul
och intog staden Thala. Färdig att sluta kriget,
måste han lämna ifrån sig befälet åt sin förre
underbefälhafvare Marius (se denne), som lyckats
skaffa sig konsulatet. År 102 var M. censor och
visade som sådan stränghet. Hotad med landsförvisning,
gick han år 100 med anledning af Lucius Saturninus’
åkerlag frivilligt i landsflykt, hvarifrån han dock,
sedan vänner och släktingar lagt sig ut för honom,
redan 99 återkom. M. var en duglig fältherre. Född och
uppfödd aristokrat, var han af grundsats otillgänglig
för alla tiders reformsträfvanden och bemödanden
att vinna folkets gunst. Ställningen inom staten
bekymrade honom också djupt. Man påstår t. o. m.,
att hans död vållades af sorg öfver den vändning,
som sakerna hotade att taga. – 8) Quintus Cæcilius
M., den föregåendes son, erhöll tillnamnet Pius (den
kärleksfulle sonen), emedan han så ifrigt verkade för
sin fars återkallande ur landsflykten. Han deltog i
kriget mot bundsförvanterna (91–88 f. Kr.), kämpade
under Sulla mot Marius och, efter sitt konsulat
(80), mot Sertorius i Spanien. Han blef slutligen
öfverstepräst och dog sannolikt 64. – 9. Quintus
Cæcilius M. Pius Scipio, den föregåendes adoptivson,
son af Publius Scipio Nasica, var svärfar till Pompejus och
framställde i senaten det bekanta förslaget, att
Cæsar skulle inom viss tid afskeda sin här, hvilket
år 49 ledde till det borgerliga krigets utbrott. I
detta krig stred han först i Syrien och därefter i
Tessalien samt förde sist befäl i Afrika, men var
starkare i att göra utpressningar hos invånarna
än att motstå Cæsar, hvilken i grund slog honom
vid Thapsus (46 f. Kr.). Vid flykten därifrån togs
han till fånga och dödade sig själf. – 10) Quintus
Cæcilius M. Creticus underkufvade Kreta 69–66
f. Kr., men förfor därvid så hårdt, att öns invånare
vände sig till Pompejus, med hvilken M. sedan lefde
i fiendskap. Hans dotter var sannolikt den Cæcilia
Metella (se d. o.), åt hvilken den ryktbara,
ännu bevarade vården vid Appiska vägen uppfördes. –
11. Lucius Cæcilius M. var tribun år 49 f. Kr. och
motsatte sig som sådan, ehuru hotad med döden,
Cæsar, då denne med våld ville öppna skattkammaren.
R.Tdh. (J.C.)
Metemme, stad. Se Metamme.
Metempsykos [-kås; grek. metempsychosis],
själavandring (se d. o.).
Meteor [-teår; af grek. meteoros, i luften
befintlig] betecknar, i vidsträckt bemärkelse,
hvarje luftfenomen, såsom vind, storm, dimma, moln,
regn, hagel, regnbåge, stjärnfall m. m. I inskränkt
bemärkelse betyder meteor detsamma som eldkula,
bolid eller större stjärnfall, en om natten lysande
företeelse på himlahvalfvet, hvilken ofta rör sig
framåt med betydande hastighet och antingen utan
vidare förändring plötsligt utslocknar eller med
starkt dån exploderar samt nedsänder till jorden
stenar af en egen konsistens, hvilka benämnas
aëroliter, meteoriter, meteorstenar l. meteoroliter
(se Meteorsten). Meteoren åtföljes oftast, dock ej
alltid, af en lysande strimma eller svans, som fortfar
att synas en stund efter meteorens utslocknande, icke
sällan i flera minuter, hvarunder den ändrar form och
utseende. Meteoren visar sig i allmänhet under formen
af ett litet klot, men har äfven ofta ett päronlikt
utseende, på framsidan afrundad, men åt svansändan
mera tillspetsad. Någon gång är den i sin bana tätt
åtföljd af mindre eldkulor eller gnistor, som synas
blifvit afsöndrade från dess egen massa. Meteorernas
skenbara storlek varierar betydligt; några af de
större ha blifvit jämförda med Juppiter, Venus
och månen i dennes olika faser. Sannolikt är den
skenbara storleken icke egnad att ge oss någon
riktig föreställning om meteorens verkliga volym,
emedan ljusfenomenet, som uppkommer af friktionen vid
meteorens hastiga framfärd i atmosfären, icke endast
sträcker sig öfver meteorens egen yta, utan äfven
öfver det luftlager, som den sammanpressar framför
sig i banan. Om dagen presenterar sig meteoren som
ett ljusare eller mörkare mindre moln, hvilket blir
uppmärksammadt endast genom det dån, som åtföljer
explosionen. I de flesta fall beskrifva meteorerna
på himlahvalfvet en reguljär kroklinig bana. Men
någon gång ändrar banan sig plötsligt och öfvergår
till en annan med helt olika riktning och läge på
himlen. Meteorerna lysa vanligast med rödt eller
gulrödt sken, men kunna äfven vara hvita och t. o. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
