Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mongoliska språket - Mongolid, besläktad med mongolerna - Mongo ma Etinde, M. ma loba. Se Kamerunberget - Mongsengg, jap. Se Cash - Monickhouen, krigare i svensk tjänst - Monier, Anton (Munier l. Monieur)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fanns blott ett tecken, men den utvecklades efter
hand till det nuvarande antalet af 7 vokaler och
17 konsonanter. De förra anses dock ej som i och
för sig själfständiga tecken, utan konsonanterna
uppföras i det mongoliska alfabetet alltid i förening
med vokaler och därför i fyra former: med a (ä), o
(u), ü (ö) och i. Dessutom finnes ett annat alfabet,
kalladt galik, som, ombildadt från det tibetanska och
därför af sanskritiskt ursprung, blott nyttjas för de
heliga böckerna. Bureterna ega ännu intet särskildt
alfabet liksom heller ingen litteratur utom några
med ryska typer tryckta kristna skrifter. Däremot ha
kalmuckerna af det mongoliska alfabetet gjort sig ett
nytt, mer afrundadt, lättskrifvet och fullständigt,
så att hvarje ljud har ett särskildt tecken. I den
yttre formen af sina skrifter följa mongolerna liksom
tibetanerna indiska mönster och skrifva väl ej på
palmblad, men på snarlika, långa, lösa pappersremsor,
som för samma bok alltid måste vara af lika längd
och bredd.
Litteraturen består hufvudsakligen af öfv. dels
från tibetanskan och därigenom indirekt från
sanskritoriginal, dels i mindre grad från kinesiskan,
af religiöst, historiskt, filosofiskt, astronomiskt
och medicinskt innehåll. En mycket god öfversikt af
den mongoliska litteraturens viktigaste alster är
Laufers "Skizze der mongolischen literatur" ("Keleti
szemle" VIII, Budapest 1907). Af religiösa arbeten
må nämnas Altan gäräl (Guld-glans) och i synnerhet
Üligärün dalai (Liknelse-haf; utg. af Schmidt på
tibet. och ty. under titeln "Der weise und der thor",
Petersb. 1843). Historiskt viktig är den mongoliske
fursten Sanang-Setsens krönika (från 1600-talet),
hvilken innehåller mongolernas äldsta historiska
traditioner, naivt sammanväfda med långt senare
buddistiska fabler (utg. af Schmidt, på mong. och
ty., "Geschichte der ostmongolen" etc., 1829), och
Altan tobci (Guldknapp; utg. på mong. och ry. af
"laman" Gombojev, 1858). Till det icke obetydliga
förrådet af intressanta folksägner höra legenden
om Geser-chan (utg. af Schmidt, mongolisk text,
1836; tysk öfv. 1839), den från sanskrit lånade
sagosamlingen Siddhi-kür (Jülg, "Die märchen
des Siddhi-Kür", kalm. och ty., med kalm.-tysk
ordlista, 1866) och de poetiska legender, som kallas
Djanggar (kalmuckisk text af Golstunski, 1864; rysk
öfv. af Bobrovnikov, 1854). Det nuvarande mongoliska
samtalsspråket har behandlats i Pozdnjejevs värdefulla
samling af mongolisk folkpoesi (med rysk öfv.,
1880). Af bibelöfversättningar finnas evangelierna
och apostlagärningarna på mong. och kalm. af
Schmidt (1819–21), Gamla test. öfv. af engelska
missionärer (1836–40) och Nya test. (1846). De
rikaste samlingarna af mongoliska böcker och
handskrifter finnas i Petersburg, Kazan, Irkutsk
och Dresden. De förnämsta hjälpmedlen till språkets
studium äro: a) för den egentliga mongoliskan
Schmidt, "Gramm. der mongol, spr." (Petersb.,
1831), och "Mongol.-deutsch-russ. wörterb." (1835),
Kovalevski, "Dictionn. mong.-russe-français", 3 bd
(Kazan, 1844–49), en mongol. grammatik på ryska
(Kazan, 1835) och en krestomati i 2 dlr (1837),
Bobrovnikovs mong.-kalm. grammatik på ryska (1849),
Puini, "Elementi della gramm. mongol." (1878), Grube,
"Proben der mongolischen umgangssprache" (i "Wiener
zeitschrift für die kunde des Morgenlandes", bd 18, 19, 25),
Ramstedt, "Über die konjugation des Khalkha-mongolischen" (Helsingfors,
1903) och "Das schriftmongolische und die Urga-mundart
phonetisch verglichen" (i "Journal de la société
finno-ougrienne", bd 21) m. fl. värdefulla uppsatser i
samma tidskrift, samt Rudnevs "Bidrag till kännedomen
om de östmongoliska dialekterna" (på ryska, 1911); b)
för kalmuckiskan grammatiken på ryska, utg. i Kazan af
Popov (1847) och en rysk-kalm. ordbok af Golstunski
(1860); c) för buretiskan Castrén, "Versuch einer
burj. sprachlehre nebst kurzem wörterverzeichniss"
(utg. af Schiefner, 1857), samt Orlovs grammatik öfver
mong.-buret. samtalsspråket (på ryska, Kazan, 1878).
H. A. (K.V.Z.)
Mongoloid, besläktad med mongolerna.
Mongo ma Etinde, M. ma loba. Se Kamerunberget.
Mongseng, jap. Se Cash.
Monickhouen (så skref han sig själf, men han
kallas äfven Mönnichhofen, Munkhaven, Menigowe
och Moenichovius), Joan (Johann von), krigare och
militäringenjör, var född flamländare och hade
gått i svensk krigstjänst senast 1609, ty detta
år öfversändes han till Livland att ha krigsfolket
"udj anthwardning". Han deltog sedan i Kalmarkriget
1611 som öfverstevaktmästare, men tjänstgjorde äfven
som generalkvartermästare och byggde skansar vid
Ljungby och Madesjö väster om Kalmar. I slutet af
s. å. sändes M. till Nederländerna med uppdrag att
för svensk räkning värfva krigsfolk. Han afseglade
14 juli 1612 från Amsterdam med sannolikt endast 800
man. Enär Sverige var afstängdt från Kattegatt genom
förlusten af Älfsborg och Gullberg, gick M. 19 juli i
land på norska kusten, i Trondhjemsfjorden, hvarefter
han genom Stjördalen och öfver Meraker kom öfver
på svenska sidan, utan att lida något väsentligt afbräck
af det mot honom i hast samlade norska manskapet
(200 knektar och 1,500 bönder). M. och hans soldenärer
förlades till en början i Vaxholm, i hvars farvatten
den danska flottan hotade, och fingo efter fredsslutet
med Danmark (1613) användning i kriget med Ryssland,
hvarvid M. (20 sept.) fick beställning som öfverste
och öfverstekvartermästare. I aug. 1613 ledde han
den misslyckade belägringen af Tichvin och anföll
sedan under vintern förgäfves en af ryssarna
besatt skans, men 14 juli 1614 stormade M. och
Cobron ryska befästningen vid Bronitsi, hvarefter
M. sändes upp till Ladoga, men 7 aug. beordrades han
till belägringen af Gdov, framför hvars murar han
s. å. stupade. – Till M:s skara skulle ansluta sig en
i Skottland af J. Spens genom öfverste Anders Ramsay
värfvad styrka, om hvars olycksöde se Skottertåget.
L. W:son M.
Monier [månie], Munier l. Monieur, Anton,
artilleriofficer och militäringenjör, f. i Bruxelles
(födelse- och dödsår okända), ingick vid unga år i
militärtjänst, besökte främmande länder i Europa,
äfvensom Afrika och Amerika, blef efter återkomsten
generalkvartermästare hos Generalstaterna,
rekommenderades af dem till Gustaf Adolf, som,
då M. 1616 inkom till Sverige med dit inbeställda
"conducteurs och embetsmän", tog honom i sin tjänst
samt 1617 sände honom med Stiernsköld till Livland,
där han i juli ledde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
