- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
929-930

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Monoecia, bot - Monoftong, språkv. - Monofyletisk, biol. - Monofysiter, dogmhist. - Monogami, engifte. Jfr Äktenskap

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Monœcia . Monœcia (af grek. monos, ensam, och
oikos, hem), bot., tjuguförsta klassen i Linnés
sexualsystem, omfattar s. k. "sambyggare", eller
sådana växter, som ha skildkönade blommor, men
utvecklade på samma stånd. Ordningarna inom denna
klass bestämmas efter ståndarnas antal eller olika
sammanväxning sinsemellan. De växter, som räknas till
densamma (barrträd, starrgrässläktet, al, ek, bok,
hassel, björk m. fl.), kallas monecister l. monoika.
O. T. S.*

Monoftong (af grek. monoftongos, enljudande),
språkv., ett ljud, uppkommet af två, t. ex. ty. i
(af ie).

Monofyletisk (af grek. monos, en, och fyle, stam),
biol., säges om ursprunget af alla de växt- eller
djurformer, som kunna härledas från en gemensam,
hypotetisk urform; mots. polyfyletisk,
om formerna härleda sig från flera sinsemellan olika
urformer.
G. L-m.

Monofysiter (af grek. monos, en, och fysis, natur),
dogmhist., beteckning för de riktningar inom den
grekiska kristenheten, som hade det gemensamt, att
de i motsats till den af kyrkomötet i Chalkedon 451
fastställda läran om två naturer i Kristi person,
ville tala om en enda natur. Denna "monofysitism"
bildar en fortsättning af tankar, som redan långt
före mötet i Chalkedon vunnit stort inflytande inom
den österländska kristenheten. Vid försöken att lösa
problemet, huru å ena sidan den gudomlige "logos"
och å andra sidan det ändliga mänskliga väsendet kunde
förenas i en person, hade Apollinaris i personenhetens
intresse drifvits till att inskränka det mänskligas
själfständighet: Kristus egde mänsklig kropp och själ,
men icke mänsklig ande. Hans åskådning blef fördömd,
men kom icke desto mindre att starkt inverka på den
följande utvecklingen. Den inflytelserike teologen
och kyrkomannen Kyrillos af Alexandria upptog
Apollinaris’ formel "logos’ ena köttvordna natur"
i tro, att den vore athanasiansk. Abstrakt taget,
kunde man visserligen, enligt Kyrillos, skilja mellan
två naturer, men in concreto egde en "hypostatisk
enhet" rum, hvarvid den mänskliga naturen fattades
på ett opersonligt sätt, så att säga som logos’
klädedräkt. Den "monofysitiska" tendensen ligger däri,
att – trots talet om de två naturerna – den mänskliga
individualiteten prisgetts för personenhetens
vinnande. Hos Eutyches träder detta "monofysitiska"
drag ännu tydligare fram: han förnekar, att Kristi
mänskliga natur vore af samma art (homousios) som
vår, samt förfäktade, att man visserligen före,
men icke efter människoblifvandet kunde tala om
två naturer. Den chalkedonensiska dogmen fastslog
nu, att Kristus vore en person i två naturer (i
öfverensstämmelse med den västerländska traditionen
och terminologien), hvilka voro – mot Eutyches –
förenade utan sammanblandning eller förvandling, men
också – mot Nestorius (se d. o.) – på ett oupplösligt
och oskiljaktigt sätt. Denna kompromissformel kunde
icke, som det åsyftades, komma att utgöra afslutningen
på de kristologiska stridigheterna. Det följande
skedet i kristologiens historia får sin prägel af
striden om, hvilken tydning af den chalkedonensiska
formeln, som skulle vara den rätta. Den österländska
majoritetens tänkesätt gick i kyrillisk riktning. En
stark opposition växte fram mot den
påtvungna "afgudabilden med tvenne anleten". Särskildt
i Egypten, Syrien och Armenien ville man icke veta af
den nya ortodoxien. Slagordet i denna "monofysitiska"
kamp blef en natur; förfäktarna af den nya dogmen
stämplades som anhängare af Nestorius’ dyofysitiska
(tvånaturs-)kätteri. Oppositionen splittrades
emellertid småningom i olika grupper, bland hvilka
två hufvudtyper låta sig urskiljas: den ena –
med Severus som huvudrepresentant – stod Kyrillos
nära, den andra – här märkes särskildt Julianus af
Halikarnassos (hans anhängare kallades julianister)
– ville med anknytning till Eutyches tala om Kristi
kropp som från början oförgänglig samt främmande för
det, som eljest hörde det mänskliga lifvet till;
häraf fick riktningen namnet aftartodoketism
(af grek. aftartos, oförgänglig). Severianerna
bestredo denna lära och kallades därför ftartolatrer
(dyrkare af det förgängliga). Julianisterna
söndrades i två partier rörande frågan, huruvida
Kristi kropp kunde efter föreningen med "logos" (se
d. o.) kallas skapad eller oskapad. De, som antogo
det förra, kallades ktistolatrer (af grek. ktistos,
skapad), de andre aktisteter. Statsmakten var
i denna situation ställd i ett svårt läge, dels
behärskad af sträfvandet att upprätthålla friden
inom kristenheten, dels mer eller mindre fast bunden
vid Chalkedonbeslutet. Kejsar Zenos edikt "Henotikon"
från 482 gjorde medgifvanden i monofysitisk riktning,
men lyckades tillfredsställa hvarken de ortodoxe
anhängarna af Chalkedonformeln eller de strängare
monofysiterna. Följden blef uppkomsten af ännu en
skiftning i monofysitismen, de s. k. akefalernas
l. acefalernas. Justinianus I (527–565) försökte
till en början undertrycka monofysiterna, men slog
snart in på en politik, som genom tillmötesgående
mot dem skulle återställa friden inom kyrkan: den
chalkedonensiska dogmen skulle upprätthållas, men
tolkas i kyrillisk anda. I riktning åt åstadkommandet
af en kyrillisk-chalkedonensisk ortodoxi verkade
vid denna tid ock de skytiske munkarnas teologiska
skola, hvars främste man var Leontius af Bysans. Af
honom lades grunden till den enhypostasiteologi (jfr
Kristologi, sp. 1457), i hvilken den gammalkyrkliga
kristologien slutligen utmynnar. Med skolastiska
begreppsbestämningar som medel ville han utjämna
motsatsen mellan Chalkedonense och Kyrillos. Som
ett medgifvande åt monofysiterna lät Justinianus
sanktionera formeln "Gud korsfäst för oss" samt
ombesörjde fördömandet af tre bland den antiokenska
skolans främsta teologer. Konsiliets i Konstantinopel
(553) instämmanden i denna dom betydde en seger
för dem, som ville söka tolka Chalkedonbeslutet i
kyrillisk mening. Emellertid lyckades trots detta
hvarken Justinianus eller hans efterföljare vinna
monofysiterna, som f. ö. alltmera splittrade sig
i inbördes fientliga riktningar. På monofysitisk
grund bildade sig småningom separata kyrkosamfund,
nämligen de syriske jakobiternas kyrka (efter
Jakob Baradæus) samt de koptiska, abessiniska och
armeniska kyrkorna. De monofysitiska stridigheterna
fortsattes i de monergistiska och monoteletiska (se
Monoteleter). Jfr Grekisk-katolska kyrkan, sp. 222
f., och Justinus, sp. 328.
G. A-n.

Monogami (af grek. monos, en, och gamos,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0491.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free