Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Monroedoktrinen - Monrose - Monrose 1. Claude Louis Séraphin M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själfständig amerikansk deklaration, och efter
öfverläggningar mellan Adams, Monroe samt
ex-presidenterna Jefferson och Madison intogs den,
affattad af Adams, i presidenten Monroes årsbudskap
till kongressen. Deklarationen tog form af en
dubbel förklaring. Å ena sidan förklarades efter
ett påpekande af den väsentliga skillnaden mellan de
allierade makternas politiska system och det i Amerika
rådande: "Vi ... förklara, att vi skulle anse hvarje
försök från deras sida att utsträcka sitt system
till någon del af detta halfklot såsom farligt för
vår fred och trygghet". Rörande de frigjorda och af
Förenta staterna som fria stater erkända f. d. spanska
kolonierna hette det vidare i förklaringen: "Vi
skulle icke kunna betrakta någon intervention af
någon europeisk makt för att underkufva dem eller
på något sätt bestämma öfver deras öde i annat ljus
än såsom ådagaläggande af ovänskaplig sinnesstämning
mot Förenta staterna". En intervention skulle bringa
Unionens "fred och lycka" i fara, och det vore därför
"omöjligt, att vi skulle kunna betrakta en sådan
intervention i någon form med likgiltighet". Å andra
sidan förkunnades som komplement till dessa satser:
"I europeiska makters krig rörande deras inbördes
angelägenheter ha vi aldrig tagit någon del; ej heller
öfverensstämmer det med vår politik att så göra". På
samma sätt betecknades på tal om förhandlingarna med
Ryssland i Oregonfrågan som "en princip, hvari Förenta
staternas rättigheter och intressen innebäras", att
"de amerikanska kontinenterna, till följd af det fria
och oberoende tillstånd de ernått och upprätthålla,
hädanefter icke äro att anse såsom föremål för
framtida kolonisation af några europeiska makter". Som
komplement härtill gäller förklaringen: "Vi ha icke
inblandat oss och skola icke inblanda oss i fråga
om någon europeisk makts nu existerande kolonier
eller besittningar" (på västra halfklotet). Det är
dessa positiva och negativa satser, som tillsammans
utgöra den ursprungliga s. k. Monroedoktrinen. Den
afvisade europeisk intervention i oberoende
amerikanska staters politiska angelägenheter
och förklarade de amerikanska kontinenterna vara
upptagna af till hvarandra gränsande stater, som ej
erbjödo utrymme för framtida europeisk kolonisation,
samt bekräftade för öfrigt den redan af Washington
uppställda grundsatsen, att Förenta staterna ej skulle
genom "snärjande allianser" o. s. v. inblanda sig i
Europas politik. Någon formlig skyddsplikt för andra
amerikanska republiker iklädde sig Förenta staterna
icke, och alla europeiska besittningar i Amerika
erkändes formligen. Sedermera har emellertid denna
"Monroedoktrin", resultatet af Adams’ och Cannings
politik, tid efter annan utvidgats och omformats, så
att den i populär amerikansk uppfattning kommit att
innebära förbud mot hvarje europeiskt landförvärf
på västra halfklotet eller rent af anspråk på
dettas frigörande från hvarje slag af europeisk
kontroll eller rätt till inblandning i amerikanska
angelägenheter; den har "vuxit i makt med amerikanska
nationen". Om dess tillämpning vid kanalanläggningen
mellan de båda oceanerna se Clayton-Bulwer-fördraget
och Panama-kanalen. Den åberopades mot den franska
interventionen i Mexico på 1860-talet och har gång
på gång anförts emot
europeiska makters rätt att annektera eller i annan
form underlägga sig äfven öar i de amerikanska
kontinenternas närhet (t. ex. Cuba, Hawaii,
Dominikanska republiken på Haïti). Presidenten Grant
uttalade 1870 med bekräftande af Monroedoktrinen
"den lika viktiga grundsatsen, att hädanefter intet
territorium på denna kontinent skall betraktas som
möjligt att öfvergå i en europeisk makts ego". I
anslutning härtill inblandade sig Förenta staterna
1895 (med Cleveland som president och Olney som
utrikesminister) i en gränstvist mellan Brittiska
Guyana och Venezuela (se Venezuela, historia),
hvarvid Cleveland i ett budskap föreslog gränsens
bestämmande genom en kommission under hot om krig,
ifall dennas utslag ej respekterades. Lord Salisbury
förnekade då Monroedoktrinens tillämplighet i
föreliggande fall liksom äfven dess folkrättsliga
giltighet, men till sist medgaf engelska regeringen
dock – formellt oberoende af Monroedoktrinen –
gränstvistens afgörande medelst skiljedom. Af
presidenten Roosevelt åberopades den (och utlades i
budskap till kongressen) i samband med Venezuelas
konflikt 1903 med flera europeiska stater rörande
oförrätter mot deras undersåtar m. m., hvarvid
Förenta staternas regering protesterade mot hvarje
stadigvarande besittningstagande eller ockupering
af venezuelanskt territorium. Den anfördes äfven
1912 af amerikanska senaten vid de inskränkningar
denna vidtog rörande den 1911 afslutade, men just
till följd af dessa förbehåll ej ratificerade
engelsk-amerikanska skiljedomstraktaten. Jämsides
med skärpningen af bestämmelserna mot europeisk
intervention ha under de senaste årtiondena Förenta
staterna vid flera tillfällen uppträdt aktivt i
fråga om icke direkt amerikanska angelägenheter,
hvadan doktrinens räckvidd i den delen är stadd
i försvagande. – Oegentligt har stundom Förenta
staternas protektionistiska tullpolitik betecknats
såsom "den ekonomiska Monroedoktrinen". Ett slags
sydamerikansk motsvarighet har Monroedoktrinen
i den s. k. Dragodoktrinen, en af argentinske
utrikesministern Drago 1903 i en not formulerad
grundsats, enligt hvilken uteblifven reglering af
statsskulden aldrig skulle få föranleda väpnad
intervention, än mindre ockupering af någon
amerikansk stats territorium från europeiska makters
sida. Förenta staterna ha emellertid ej för sin del
gått med på en dylik utvidgning af Monroedoktrinen.
Litt: Tucker, "The Monroe doctrine" (1885; ny
uppl. 1904), De Beaumarchais, "La doctrine de Monroe"
(2:a uppl. 1898), Reddaway, "The Monroe doctrine"
(1898; ny uppl. 1905), Pétin, "Les États-Unis
et la doctrine de Monroe" (1900), A. B. Hart,
"Foundations of american foreign policy" (1901),
en artikel of sir Fr. Pollock i "Nineteenth century
and after" (1902), samt Kasson, "Evolution of the
constitution of the United states of America
and history of the Monroe doctrine" (1904).
V. S-g.
Monrose [mårås]. 1. Claude Louis Séraphin M.,
fransk skådespelare, f. 1783 i Besançon, d. 1843
i Paris, hette eg. Barizain. Han var societär vid
Théâtre français 1817–42 och framstod, genom sitt
utförande af Sganarelle, Scapin, Mascarille, Figaro
o. d. roller, som en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
