Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale / 961-962 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Montagna, Bartolommeo - Montagnac, stad i franska Hérault - Montagna del Matese, Se Apenninerna - Montagnais, fr. Se Labrador - Montagnana, distriktshufvudstad i italienska Padua - Montagnards, fr. Se Berget - Montagne, La. fr. Se Berget - Montagne, Jean François Camille - Montagne noire, fr. Se Cevennerna och Hérault 2. - Montagnes russes, fr., ett vinternöje (rutchbana) - Montagu, engelsk adelssläkt - Montagu 1. Sir Henry M. - Montagu 2. Edward M.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

heligmålare och framställde som oftast altartaflor,
med madonnan tronande mellan helgon. Äfven några
fresker finnas efter honom, de bästa och minst
förstörda i S. Nazaro e Celso i Verona, med scener
ur S. Blasius’ lif, i hvilka man ser realistiskt
individualiserade hufvud såsom hos de bäste af
ungrenässansens mästare. I sina altartaflor
bildade han sig en egen madonnatyp, därjämte
fast, arkitektonisk komposition och själfständig
kolorit. Det hela är harmoniskt, men icke utan
en viss kärfhet. En af de förnämsta hit hörande
bilderna är en Madonna med helgon (1489; nu i Brera i
Milano). I Berlin finnes en liknande (från 1500, med
stiftaren liggande på knä) och i Louvre en Ecce homo.
C. R. N.*

Montagnac [måtanja^k], stad i franska
dep. Hérault (Languedoc), nära floden
Hérault. 3,234 inv. (1901). Vinodling,
brännvinsbränning och oljetillverkning. Efter
M. är ett slags kläde uppkalladt.
J. F. N.

Montagna del Matese [månta’nja]. Se Apenninerna.

Montagnais [måtanjä], fr. Se Labrador, sp. 736.

Montagnana [måntanja-], distriktshuvudstad i
italienska prov. Padua (Venezia) till höger om
Adiges biflod Frassine. 3,539 inv. (1901; som
kommun 10,364). Gotisk dom, väl bibehållen ringmur
med torn. Hampspinneri, garfverier.
J. F. N.

Montagnards [måtanjar], fr. (eg. bergsbor), kallades
under den första och tredje franska revolutionen
(på 1790-talet och 1848) medlemmarna af det radikala
s. k. bergpartiet (La montagne). Se Berget.

Montagne [måta’nj], La, fr. ("berget"), franskt
politiskt parti. Se Berget.

Montagne [måta’nj], Jean François Camille,
fransk militärläkare, kryptogamkännare, f. 1784
i Vaudoy (dep. Seine-et-Marne), d. 1866 i Paris,
bearbetade dels i många egna uppsatser, dels i andras
arbeten, särskildt i några större reseverk, samlingar
från många skilda länder och lämnade dessutom bidrag
till de lägre växternas organografi och fysiologi. Plantes
cellulaires (1845, med 20 kolorerade taflor) utgör en
bearbetning af kryptogamerna från Dumont d’Urvilles
söderhafsexpedition 1837–40.
C. Lmn.

Montagne noire [måta’nj nwär], fr. ("svarta berget"),
äfven i plur. Montagnes noires. Se Cevennerna och
Hérault 2.

Montagnes russes på Djurgården (Stockholm) 1830.

Montagnes russes [måta’nj ry’ss], fr., ett vinternöje,
uppfunnet i Ryssland och därifrån spridt till
länder med liknande klimat samt stundom efterhärmadt
i sydligare trakter. Man begagnade för ändamålet
rutschbanor af samma eller snarlik form som på bilden,
på hvilka man åkte kälke eller slog kana. Äfven i
Sverige förekom detta tidsfördrif i förra hälften
af 1800-talet t. ex. i Stockholm på Djurgården (se
fig.) och i Humlegården.

Montagu [må;ntogjö], gammal engelsk adelssläkt af
normandiskt ursprung. Stamfadern var Drogo de Montaigu
(l. de Montacuto), som kom till England med Vilhelm
Eröfraren och finnes upptagen i Domesdaybook. Släktens
medlemmar spelade på 1300-talet en rätt betydande
politisk roll, och en William de M., f. 1301,
d. 1344, upphöjdes 1337 af Edvard III till earl af
Salisbury samt förvärfvade 1341 ön Man med åtföljande
konungavärdighet. Hans son William de M., f. 1328,
d. 1397, sålde emellertid 1393 ön och konungatiteln
till en annan storman. John de M., earl af Salisbury,
f. 1350, d. 1400, den nyssnämndes brorson, var en
af Rikard II:s mest betrodda män, hyste lollardisk
åskådning och bragtes om lifvet vid ett upprorsförsök
mot Henrik IV. Med hans son Thomas de M., earl af
Salisbury, f 1388, d. 1428, som var en af Henrik V:s
bästa fältherrar i kriget mot Frankrike, utgick ättens
hufvudgren på svärdssidan. Från domaren sir Edward
M. af Boughton, d. 1557, hvars släktskap med den gamla
normandiska ätten ej kunnat med säkerhet utredas,
härstamma flera kända adelsfamiljer med släktnamnet
M., däribland earlerna och hertigarna af Manchester,
hertigarna af Montagu, earlerna af Sandwich och de
äldre earlerna af Halifax. Bland dessa familjers
medlemmar märkas följande:

1. Sir Henry M., 1620 upphöjd till viscount
Mandeville och baron M. of Kimbolton samt 1626
till earl af Manchester, sonson till öfverdomaren sir
Edward M., ämbetsman, f. omkr. 1563, d. 1642, blef
1616 öfverdomare vid King’s bench efter den berömde
sir Edward Coke, 1620 riksskattmästare, 1621 rådets
president och 1628 sigillbevarare. Han var en af
Karl I:s hederligaste rådgifvare, tjänstgjorde som
domare i Stjärnkammaren och afgaf 1634 ett utlåtande
till förmån för skeppspenningarnas laglighet.


2. Edward M., earl af Manchester, den
föregåendes son, statsman och krigare, f.
1602, d. 1671, bar under faderns lifstid
(från 1626) titlarna viscount Mandeville och
lord M. of Kimbolton. Han närmade sig från
1626 alltmer puritanerna och var 1641–42 den
puritanska oppositionens ledare i öfverhuset,
där han verkade i förtroligt samförstånd med de
puritanske underhusledarna Pym och Hampden. Jämte
5 underhusmedlemmar blef han därför åtalad för
högförräderi af konung Karl vid dennes bekanta kupp
mot oppositionen i jan. 1642,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>