- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 18. Mekaniker - Mykale /
1057-1058

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Moralisk (se Moral) - Moralisk person. Se Moralisk - Moralism, sedelärare - Moralitet (se Moral) - Morallagen, sedelagen - Moralprincip (se Moral) (se Etik) - Moralstatistik - Moralteologi, teol.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Moralisk visshet, den visshet, som vår moraliska känsla
förlänar åt omdömen rörande moraliskt rätt
och orätt, ehuru vi därom ej kunna erhålla
den logiska visshet, som tillkommer det för
förståndet själfklara eller bevisade. – Moralisk
värld
kallar Kant världen, försåvidt den vore
enlig med sedelagen. Föreställningen om en sådan
värld, hvilken genom vår vilja, så vidt på den
ankommer, bör förverkligas, är en praktisk idé.
S-e.

Moralisk person. Se Moralisk.

Moralism (se Moral). 1. Den åsikt, som erkänner
en bindande sedelag i motsats mot immoralismen,
som förnekar den. – 2. Den åsikt, som sätter moralen
högst af allt och därför i religiöst hänseende lämnar
dogmerna å sido.

Moralist, sedelärare, författare, som iakttager och
skildrar seder.

Moralitet (se Moral). 1. Sedlighet, en handlings
sedliga värde. Kant skiljer mellan legalitet, som
består i den yttre handlingens öfverensstämmelse
med lagen, och moralitet, som kräfver äfven själfva
viljans och dess driffjäders öfverensstämmelse
därmed. Moralisk är en handling, blott om driffjädern
är pliktmedvetandet. Hegel skiljer mellan rätten,
det godas objektiva form, moraliteten, den
subjektiva, och sedligheten, den subjektiv-objektiva
formen. Moraliteten ledes af samvetet, som kan
taga miste, och stannar alltid vid ett i någon mån
ouppfylldt böra. Högre står sedligheten, som, genom
att det goda tar formen af samhällssed, sliter
tvisten mellan plikt och individuell vilja. –
2. Moraliteter, ett slags allegoriska
skådespel under medeltiden. Se vidare Mysterier.
1. S-e.

Morallagen, sedelagen.

Moralprincip (se Moral), en sedeläras princip, den
allmänna uppfattning af människolifvets mål, hvarpå
den grundas (se Etik).

Moralstatistik kallas vanligen med ett
gemensamt namn de statistiska undersökningar,
som ha till föremål åtskilliga ur sedlig
(moralisk) synpunkt betydelsefulla företeelser
inom samhällslifvet. Naturligtvis är det endast
ett fåtal af företeelserna på detta område och
företrädesvis just de, hvilka stå i strid mot
gällande lag, som egna sig för iakttagelser och
kontrollerade anteckningar. Vi nämna exempelvis från
den egentliga befolkningsstatistikens område frågorna
om giftermål, oäkta börd och själfmord samt vidare
brottmålssstatistiken i hela dess omfattning. – Den
omisskänneliga regelbundenhet, som visat sig råda
äfven på dessa områden, har vållat häftiga strider
rörande den mänskliga viljans frihet. Den strängt
matematiska skolan inom statistiken (Quetelet,
i "Physique sociale", 1835; ny uppl. 1869, och i
än högre grad hans ifriga efterföljare) har mer
eller mindre skarpt betonat den sedliga handlingens
fullkomliga lagbundenhet. Motsidans målsmän däremot
(t. ex. Drobisch och framför allt A. v. Oettingen)
ha sökt ådagalägga, att man här ej står inför en
allmängiltig naturlag, utan att det regelbundna
återupprepandet af vissa fullt godtyckliga
handlingar måste betraktas såsom en följd af det
bestående förhållandet mellan naturliga och sociala
förutsättningar eller villkor. Så länge ej dessas
inbördes förhållande rubbas, förbli moralstatistikens
siffror konstanta; inträder en ändring i förhållandet
mellan de samverkande faktorerna,
modifieras ock moralstatistikens siffror.
J. H.*

Moralteologi, teol., den äldre, särskildt under
1700-talet förhärskande benämningen på den som ett
led i teologiens system framträdande vetenskapliga
behandlingen af det sedliga lifvets problem. Numera
är den vanligaste beteckningen för denna disciplin
teologisk etik. Åtskillnaden mellan en "teologisk" och
en "filosofisk" etik får ej tolkas som innebärande ett
häfdande af två olika sedlighetsideal, så att således
den af den teologiska etiken representerade kristna
sedligheten skulle vara att fatta som något annat vid
sidan af eller utöfver den allmänmänskliga sedliga
uppgiften. En sådan tankegång står visserligen i
öfverensstämmelse med katolicismens åskådning med dess
mekaniska uppfattning af förhållandet mellan "natur"
och "nåd" samt dess nomistiska uppenbarelsebegrepp
och dess däraf följande kvantitativa, i läran om
den dubbla sedligheten utmynnande uppfattning
af den sedliga uppgiften. Men den är i grunden
oförenlig med den evangeliska åskådningen, om den
än ofta äfven i den äldre protestantiska etiken på
grund af de fortverkande resterna af det katolska
nåde- och uppenbarelsebegreppet mer eller mindre
tydligt går igen. Den sedliga lagen fattas på dess
ståndpunkt ej som en summa af utifrån pålagda bud,
utan som uttrycket för den för människan i och
genom hennes egen personlighet satta enhetliga
och allomfattande uppgiften att förverkliga sitt
ideala väsen; det sedliga idealet kan därför ej vara
mer än ett. "Nåden" betyder här ej ett kvantum till
människans naturliga utrustning tillfogade opersonliga
öfvernaturliga krafter, utan Guds förlåtande kärlek
och den därigenom öppnade barnagemenskapen med
honom, och uppenbarelsen innebär ej meddelandet
af en summa gudomligt auktoriserade lärosatser,
utan det Guds, i Kristus principiellt fulländade,
handlande i historien till människornas frälsning,
hvarigenom han träder i gemenskap med dem och
därmed ock för dem allt tydligare "uppenbarar" sitt
väsen. Den teologiska etikens uppgift blir då ej
att under öfverbjudande af de för det allmänna
humana etiska tänkandet tillgängliga sedliga
sanningarna utveckla ett särskildt uppenbaradt
sedlighetsideal, utan att allsidigt klargöra den
kristna frälsningsuppenbarelsens betydelse just för
den allmänmänskliga sedliga uppgiftens förverkligande
och klarställande: att söka uppvisa, hur besinningen
öfver denna uppgift med nödvändighet för öfver i
den religiösa frågan, huru på denna, den sedliga
erfarenhetens väg uppenbarelsen kan betyga sig som
personligt upplefd verklighet, huru genom den så
grundade gudsgemenskapen eljest oöfvervinneliga hinder
för den sedliga uppgiftens genomförande undanröjas
och så kraften till dess förverkligande gifves, samt
huru därmed, genom det större andliga sammanhang,
i hvilket den sedliga verkligheten här inträder,
också först afslutande klarhet öfver den sedliga
uppgiften vinnes. De olikheter i uppfattningen af
det sedliga idealet, som faktiskt merendels torde
komma att bestå mellan teologisk och filosofisk etik,
kunna då här lika litet som de inom hvardera af dessa
framträdande skiftningarna betraktas som en i sakens
natur grundad konstant motsats, utan som af olika
tidsomständigheter,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbr/0555.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free