Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Munzinger, Werner - Muola, finsk namnform för Mohla - Muong (Myong), folkstam. Se Moi - Muonio - Muonio 1. Kronopark i Mounionalusta kapellförsamling i Pajala socken, Norbottens län - Muonio 2. Sockenalmänning i M. 1. - Muonio, biflod till Torne älf - Muoniojoki, fi. Se Muonio - Muonionalusta, kapell i Norrbottens län - Muonionkoski, fors. Se Muonio - Muonionniska, socken i Uleåborgs län, Finland - Muota, tillflöde till Vierwaldstättersjön i Schweiz - Muqaddasi, arabisk geograf. Se Maqdisï - Mur, Murverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Masaua och därefter i det v. om denna stad
belägna Keren, hufvudorten i Bogos, hvilket land han
genomreste i skilda riktningar. 1861 medföljde han
Heuglins expedition till Central-Afrika, men gick
i norra Abessinien sin egen väg, hvilken förde honom
till Kartum och Kordofan. 1865 blef han engelsk och
1868 tillika fransk konsul i Masaua, men nedlade 1870
båda befattningarna och besökte Arabiens sydöstra
kusttrakter. 1871 trädde M. med titeln bej i kedivens
tjänst som guvernör i Masaua och annekterade en
del af de nord-abessinska gränsländerna, hvarefter
han 1872 utnämndes till pascha och generalguvernör
öfver östra Sudan. På ett fälttåg mot gallaerna
öfverfölls han vid Aussa och sårades dödligt. M:s
i tidskrifter och särskilda arbeten lämnade bidrag
till kännedomen om nordöstra Afrika skattas som mycket
värdefulla. Han var en utmärkt kännare af tigrespråket
och författade en Vocabulaire de la langue Tigré
(1865).
Wbg.
Muola [mo’åla], finsk namnform för Mohla (se d. o.).
Muong (Myong), folkstam. Se Moi.
Muonio. 1. Kronopark i Muonionalusta
kapellförsamling, Pajala socken och revir, Norrbottens
län. Enl. k. br. 24 okt. 1885 afsattes till kronopark
all den efter afvittringen i kapellförsamlingen
uppkomna öfverloppsmarken med därinom varande
delar af en enl. k. br. 11 maj 1866 afsatt
kronopark. Benämningen fastställdes af Kammarkollegium
6 april 1886. Enl. k. br. 8 maj 1903 har på vissa
villkor från kronoparken upplåtits ett område om 6,994
har som samfälld egendom åt Enontekis kommun. Areal
omkr. 90,000 har. – 2. Sockenallmänning i nämnda
kapellförsamling. Genom K. M:ts befallningshafvandes
afvittringsutslag 30 april 1878 ha, på sätt k. br. 17
mars 1876 bestämmer, till bildande af allmänning
aftagits vissa områden. Grunder för allmänningens
förvaltning fastställdes af K. M:t 21 april 1882.
1–2. M-g.
Muonio (fi. Muoniojoki), biflod till Torne älf, är
333 km. lång och har ett flodområde af mer än 11,500
kvkm. M. upprinner i de norska fjälltrakterna vid
nordvästligaste hörnet af Finlands gräns mot Norge, i
sjön Koltajärvi, infaller kort därefter i Kilpisjärvi
sjö, på gränsen emellan Sverige och Finland, och
följer sedan gränsen åt under ett synnerligen stridt
lopp, först i sydöstlig riktning till Muonionniska
kyrka, sedan i sydlig riktning till sin förening med
Torne älf. Af M:s många forsar är Muonionkoski den
förnämsta; den bildas af 7 vattenfall och har en längd
af omkr. 10 km. I sitt öfre lopp, ända tills den från
vänster upptager den 139 km. långa bifloden Lätäseno,
kallas M. Könkämä älf (fi. Könkämäeno.
A. G. F.
Muoniojoki, fi. Se Muonio.
Muonionalusta, kapell i Norrbottens län, Pajala
tingslag, ingår i Pajala kommun. 1,373,65 kvkm. 708
inv. (1911). Kapell till Pajala, Luleå stift,
Norrbottens norra kontrakt.
Muonionkoski, fors. Se Muonio.
Muonionniska, socken i Uleåborgs län, Lappmarkens
härad och domsaga, Finland, bildar med Enontekis
kapellförsamling ett konsistoriellt pastorat af 3:e
kl., Kuopio stift, Lapska kontraktet.
Areal omkr. 1,792 kvkm. 1,411 inv. (1910),
finsktalande. Socknen, urspr. utgörande kapell,
med egen präst sedan 1788, under svenska Öfvertorneå
socken, blef egen finsk kyrkoförsamling 1812.
A. G. F.
Muota [moåta], ett 30 km. långt tillflöde till
Vierwaldstättersjön (vid Brunnen) i Schweiz,
genomflyter Muotadalen (kantonen Schwyz), som bebos af
herdar.
J. F. N.
Muqaddasï, arabisk geograf. Se Maqdisï.
Mur, Murverk kallas i allmänhet ett byggnadsverk
af särskilda stenar, antingen utan bindemedel lagda
"kallt" på eller bredvid hvarandra, s. k. kallmur,
eller ock förenade genom ett först tunt och flytande,
sedan hårdnande murbruk. Någon gång uppföras murar
äfven af stampad jord eller lera med eller utan
inblandad halm (pisé), eller ock gjutna af olika
material, vanligen smärre sten och kalkbruk eller
ock af den på senare tid alltmer använda blandningen
sten, sand och cement under pågjutning af vatten
(betong). Alltefter olika form och ändamål indelas
murverk i liggande, stående och hängande. Liggande
murverk, d. v. s. med liten höjd i förhållande
till längd och bredd, äro grundmurar (murars
undre, bredare del) och golfmurar (betongbjälklag,
golfstenbeläggning). För att höja ytterväggarna
tillräckligt högt öfver marken och för att förmedla
öfvergången från den senare till de förra uppmuras
på grundmuren sockeln l. stenfoten, i hvilken
källargluggar och lufthål anbringas. Stående murar,
med större höjd än tjocklek, äro antingen fristående,
af hvilka de, som omsluta ett hus, kallas yttermurar
och äro antingen lång- (fasad-) eller gafvelmurar, och
de inuti huset innermurar, som, då de äro jämnlöpande
med fasadmurarna, kallas mellan- l. hjärtmurar och då
de gå tvärs öfver huset kallas tvär- l. skiljemurar;
eller beklädnads- (stöd-, terrass-)murar, som skola
stödja en bakomvarande jordmassa (jfr Beklädnadsmur,
Fästning, sp. 313, och Graf, sp. 73), eller pelare,
vare sig fristående, då de äro uppbärande, eller
stödda mot en mur, då de kallas stödjepelare,
sträfpelare (se Konterfort). Allt stående
murverk, som uppbär hvalf eller bågar, kallas
vederlag. Hängande (sväfvande) murverk kallas sådant,
som till följd af särskild sammansättning och form
ej behöfver uppbäras eller stödjas öfverallt, utan
endast på en eller flera sidor. Hit höra hvalf (se
d. o.) och listverk (se d. o.). – Stenmurar uppföras
antingen af konstgjord sten, vanligen tegel, eller af
naturlig sten, såsom sprängd, kilad eller bruten sten
(vanligen granit, sandsten, kalksten o. s. v.) och
huggen (kvader-)sten. Murverket kan äfven vara
blandadt, eller ock kan murens framsida beklädas med
bättre sten. För att mursten skall vara fullt lämplig,
får den hvarken sönderfalla eller "sintra" tillsammans
(smälta vid stark värme) eller vittra i fria luften
eller genom inträngande fuktighet (se Mursalt). Bästa
mursten är tegel och kvadersten, därnäst sprängsten;
sämst är kullersten. För att hindra fukt att från
undermurarna (under nedersta våningens golf) upptränga
i öfvermurarna beläggas sockel- och grundmurarna med
isoleringsskift (se d. o.). Stenarna kunna läggas i
muren på olika sätt. I löpskikt ligga de sålunda längs
efter och kallas löpstenar; i sträck- l. koppskikt
ligga de efter murens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
