- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada /
157-158

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mytologi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

omöjligt synes icke, att en tidigare mångud - såsom
den kulturella tidräkningens herre - sammansmält
med Brhaspati. De inom bramanismen framträdande
mytbildningarna af olika slag utvidgas och
stegras ibland till det rent måttlösa inom
hinduismen. Stora berättelsekomplexer bildas,
och särskildt de stora opusen ("Mahabharata" och
"Ramayana") samt puranalitteraturen äro rika på
dylika mytbildningar. Här må antydas endast en dylik
i detaljerad utsmyckning framträdande berättelse,
nämligen om ambrosians kärnande, hvarvid gudar och
demoner fatta i hvar sin ända af den stora mytiska
ormen Vasaki, linda den flera slag omkring toppen af
berget Mandara, som på detta sätt föres omkring i fram
och tillbaka roterande rörelse i världshafvet, hvarvid
olika ädla föremål kärnas fram, bland andra gudarnas
evighetsspis (ambrosian). På den mytiska diktningens
och systematiseringens väg uppstå nu mytkomplexer om
olika världar (loka) och tidsåldrar (kalpa) med de
måttlösa förstoringar och utsmyckningar i tid och rum,
som äro kännetecknande för den indiska folkkaraktären
och fantasien. Så uppkommo utförliga berättelser om
vissa gudars lif och hjältedater (t. ex. Visnu-Krsnas,
Çivas o. s. v.). Indra lefde kvar från bramansk
tid, men som härskare öfver den s. k. Indras värld
(gudarnas värld) med dess nöjeslif, där gandharvaer
och apsaraser äro bärare af allt slags dramatiska
och musikaliska framställningar. - Äfven inom andra
sektformer lefva de mytologiska motiven kvar, men
merendels som förströelselitteratur. Inom buddismen,
som icke erkänner något högsta väsen, spela gudarna
(merendels under namnet de Trettiotre) mera rollen
af staffagefigurer. Indras värld omtalas sålunda
mycket ofta. Men då det talas om, att Indras tron
bränner honom, så är detta ett osvikligt tecken till,
att någon mänsklig helig nått alltför hög grad af
helighet, så att han kan täfla med guden själf, ett
diktmotiv, som också annars är synnerligen vanligt
i Indien. I allmänhet kan man säga, att de gamla
mytkomplexerna i senare tid ombildats antingen till
heroiska sagor eller legender, i samma mån som de
ursprungliga gudaväsendena ombildats till
heroer eller mänskliga helige (profeter, präster och
sångare, eremiter, asketer o. s. v.). Denna process
har fortgått ifrån allra äldsta tider. Litt.: A. Kuhn,
"Die herabkunft des feuers und des göttertranks"
(1859), M. Müller, "Essays" (I-II, 2 uppl. 1869-76),
"Chips from a german workshop" (I-IV, 1867-75),
"Selected essays on language, mythology and religion"
(I-II, 1881), "Lectures on the origin and growth of
religion" (1878), "Gifford lectures" (I-IV, 1889-92)
och andra arbeten, i hvilka han förfäktar en egen
- väl endast i ett fåtal fall tillämplig - teori
om mytens uppkomst ur stelnade och missförstådda
språkliga bilder, A. Bergaigne, "La religion védique"
(I-III, 1878-83), H. Oldenberg, "Religion des Veda"
(1894), A. Hillebrandt, "Vedische mythologie" (I-III,
1896-1902), A. A. Macdonell, "Vedic mythology" (i
"Bühlers grundriss", III, l A, 1897), E. Hardy,
"Die vedisch-brahmanische periode der religion des
alten Indiens" (1893), V. Fausböll, "Indian mythology
according to the mahabharata" (1903), K. F. Johansson,
"Solfågeln i Indien"
(1910), och J. Charpentier, "Kleine beiträge
zur indoiranischen mythologie" (1911).
K. F. J.

Den nordiska mytologien är delvis äfven germansk
mytologi, enär den gamla gudatron hos skandinaver
och öfriga germanska folk säkert varit väsentligen
densamma. Man är dock icke berättigad att utan
vidare tillskrifva öfriga germanska folk den nordiska
mytologiens rika innehåll, utan hvart fall bör därvid
för sig pröfvas; icke ens inom Norden är det fullt
säkert, att en mytisk företeelse, som är betygad för
ett land, förefunnits äfven i de öfriga. Antydningar
om religiösa föreställningar ge redan stenålderns
fornfynd: skålformiga fördjupningar på takstenarna
till stendösar och gånggrifter vittna om offer
till de döde, som tänktes bo i grafven; fornsaker,
som ej hört till grafvar, ha anträffats i en mängd
och anordning, som göra troligt, att de varit offer;
ett ristadt fyrekrigt hjul är en sinnebild af solen,
som dyrkats; sinnebildliga miniatyryxor ha hittats,
som troligen visa, att blixten tänkts som en yxa,
slungad mot mörkrets makter. Samma symboler tyda
på solens dyrkan under bronsåldern, och yxorna,
som äro sinnebilder af blixten, förekomma ofta
parvis. Bronsvagnen från Trundholm i Danmark bär
en guldbelagd skifva, som uppenbarligen föreställer
solen och drages af en häst. Det är därför ovisst,
om gudomen då ännu tänktes som personliga väsen;
måhända tillbådos solen, blixten, träd, stenar,
jord och vatten och fattades som lefvande (se
Animism 2). Personliga gudar torde emellertid
under bronsåldern ha uppkommit, om de ej förr
funnits, ty vissa af hällristningarnas figurer
och funna bronsbilder (B. Salin, "Festskrift till
O. Montelius", 1903, och T. Arne, "Fornvännen",
1909) föreställa måhända sådana, och lapparna ha
kanske under bronsåldern upptagit nordiska gudar
(A. Olrik, "Danske studier", 1905, s. 39 ff.). Små
båtar af guld i stort antal äfvensom andra samlingar
af föremål ha också anträffats som offer samt flera
offerkärl, af hvilka somliga varit fästa på vagnar
(jfr Nertus). Ett par graffynd innehåller många medel
för signeri. Under bronsålderns andra period, efter
midten af andra årtusendet f. Kr., uppkom likbränning,
som kanske innebar, att man ville frigöra själen
från kroppen, för att den skulle lefva sitt lif
i en annan värld; graffynden äro under denna tid
sparsamma, men i stället anträffas ofta nergräfda
skatter (depåfynd), som troligen voro afsedda att
brukas efter döden (O. Almgren, "Sv. fornmin.-fören:s
tidskr.", 10). Någon skiftning i åsikt tyckes åter ha
inträdt med järnåldern, under hvilken grafvar både med
obrända och med brända lik förekommo, olika i olika
trakter, ofta försedda med lerkärl för föda. Under
folkvandringstiden uppkom bland svenskar och norrmän
den sed, som fortfor långt in på vikingatiden, att de
döde, både kvinnor och män, begrafdes eller brändes
i fartyg, försedda med alla förnödenheter (jfr
Balder, sp. 757, och K. Stjerna i "Festskrift till
H. Schück", 1905, 110 ff.), för att däri färdas till
dödsriket, hvilken tolkning stödes af, att i ett par
fynd från 300-talet ett mynt anträffats i den dödes
mun motsvarande de antika folkens Karons-penning
(se Charon). Redan under den romerska järnåldern
vittna fynden af med afsikt förstörda vapen, smycken,
kläder m. m. och dödade hästar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:32 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbs/0101.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free