Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
missionshistorie" (1787) och de manuskript, som sedermera
utgetts af bl. a. J. Qvigstad i "Kildeskrifter
til den lappiske mythologi" (I-II, 1903-10) och
E. Reuterskiöld i "Källskrifter till lapparnas
mytologi" (1910). Bland senare källor må särskildt
framhållas J. Fellmans "Anteckningar under min
vistelse i Lappmarken" (I-II, 1906), I. Fellmans
"Handlingar och uppsatser angående Finska Lappmarken
och lapparne" (I-III, 1910-12) samt A. Genetz’
"Wörterbuch der Kola-lappischen dialekte" (1891).
Det är ofta svårt eller omöjligt att i detalj afgöra,
hvilka moment i lapparnas hedniska religion kunna vara
inhemska och hvilka äro utifrån lånade. Frånsedt
sådana allmänmänskliga moment som dyrkandet af
de aflidnes andar torde som mera ursprungliga och
inhemska framför allt kunna räknas sådana drag som
det starka betonandet af de schamanistiska momenten
samt björnkulten. Åtminstone dessa bägge drag utgöra
ett föreningsband mellan de arktiska folken ända
från Skandinavien i v. till Amur och Sachalin i
ö. och synas motivera ett särskiljande af en arktisk
jägarreligion från de mera sydliga religionsformer,
på hvilka jordbruket i större eller mindre grad
tryckt sin prägel, sålunda t. ex. de egentliga
finsk-ugriska folkens religion. Det är intressant
att se, huru hos lapparna nomadismen med dess omsorg
om renarna, hvilken naturligtvis måste afspegla sig
också i religionen, därvid i påfallande hög grad
tar sig uttryck, lånade från en jordbruksreligions
fruktbarhetskult, och äfven därigenom visar sig vara
ett relativt sent utvecklingsstadium.
Lapparnas religion stod på animistisk grund. De
gudamakter, hvarmed den befolkade världen, äro snarare
demoner eller andar än gudar, och när de på något
ställe uppträda i mera utformad gestalt, beror detta
ofta på främmande inflytande. Till någon skarpare
afgränsning ha de knappast någonstädes nått, och ännu
mindre har naturligtvis någon kodifiering någonsin
egt rum. Den äfven frånsedt de geografiska olikheterna
stora förvirringen i källorna motsvarade sålunda med
all säkerhet de faktiska förhållandena. Guds eller
den högste gudens namn, Jupmel, Jubmel (S.),
Ibmel (N.), och begrepp äro troligen ett urgammalt lån från
finnarnas Jumala (se d. o.). På kristet inflytande
bero de ur 1700-tals-handskrifterna (S.) kända Radien,
"Den rådande", Radien-attje, "Den rådandes fader", Gud
fader, Rariet, troligen "Den rådande", Mailmen-radien,
"Världens härskare", och Väralden-rade, "Världens
råd", hvilka väl alla från början afse en och samme
högste gud. På trummorna (jfr nedan) uppträder han
eller de ofta i ett antal af tre, hvilket tydligen
återspeglar den kristna treenigheten. Hos de ryske
lapparna återfinner man denna som
Sjant-ruhtnas, ’Den helige fursten", eg. Kristus,
Sjant-meatmas, dennes broder, och
Sjant-ajk, hans moder; den förstnämnde skulle äfven ha en
"sekreterare eller medhjälpare" Karva 1. Sala-Garva,
som dock möjligen kunde vara ett finskt Salon Kauro,
"Skogens Gabriel", d. v. s. en jaktgud eller kanske
björnen . Karvas broder hette Sala-Ampyrdyk. I de
nyssnämnda manuskripten (S.) anges Radien-kiedde
(betydelse oviss) vara Guds son, genom hvilken den
högste guden uträttar allting. Äfven Tjorve-radien
(S.) torde vara identisk med Guds son; namnet
synes betyda "Horn-Radien" och vara hämtadt från
det renhornsliknande tecken, i själfva verket
en gloria, som var måladt öfver hans tecken på
trummorna. Sergve-edne (betydelse obekant) var
den högste gudens hustru (S.). - Väralden-olmai,
"Världens man" (S.), är en annan högste gud, som
på många sätt blandas samman med den föregående,
men ej är af kristet ursprung, utan lånad från
nordbornas fruktbarhetsgud Frej. Detta lyser
igenom både i hans hufvuduppgift, att ge lycka
till renar, och i beskaffenheten af de offer han får
(bl. a. rentjurens könsdelar). Vid hans offeraltare
uppsattes en "världs-stötta", en blodbestruken påle,
hvarmed han skulle stötta upp världen, ett gammalt
lån från nordborna, hvilket återfinnes i deras
heliga högsätespelare och i fornsachsarnas kultpelare
Irminsul. Storjun-karen (se nedan) får likaledes
ibland drag, hämtade från denne fruktbarhetsgud. Det
talas också om hans tjänare (jfr Frejs tjänare
Skirnir). Rana-neida (betydelse obekant)
var en kvinnlig vår- och fruktbarhetsgudomlighet
( = Freja), som rådde öfver de fjäll, som först
bli gröna på våren (S.); vid hennes offeraltare
uppsattes en blodbestruken bild af en slända (jfr
Frigg, som bl. a. var spinnandets gudinna). En
rysklapsk motsvarighet till henne är Raz-ajk,
"Gräsmodern". En annan rysklapsk kvinnlig ande är
Luot-chozik, som skyddar renarna, medan de
sommaren öfver gå utan vård i skogen; hon förmår
dock ej skydda dem mot människorna. Samma uppgift ha
Pots-chozin och -chozik, "Renhusbonden" och
hans hustru. - Solen (Beive, Peive etc.) intar
en framträdande plats på trummorna af sydlig typ
(jfr nedan), men synes dock knappast, utom kanske i
S., ha åtnjutit någon ifrigare dyrkan. Man offrade
hvita kreatur åt henne, satte upp hennes bild och
åt "solgröt" på midsommaraftonen, hvari nordiskt
inflytande spåras. En personifikation af henne
är Beive-neida, "Soljungfrun" (S.), om hvilken en
mytkrets uppkommit. I R. är solen en man, som kör med
ren och har syster och moder, hustru och dotter.
Månen var föremål för nästan större uppmärksamhet
och t. o. m. fruktan; särskildt farlig var julmånen,
som ej tålde buller och spinnande och hvars bild, en
ring, sattes upp i rökhålet. Göje-månen, Kuova-manno,
fick offer i febr., ett nordiskt lån. - Åskan ha
lapparna säkerligen dyrkat äfven före beröringen med
nordborna; ett af dess inhemska namn var Diermes
(N.), Tirmes (R.), hvilket torde sammanhänga
med ostjakernas och vogulernas torym (himmel;
gud). Den uppträder eljest i alla afseenden i Tors
gestalt och ofta äfven med hans namn (bl. a. Aija,
"Gubben", Hora-galles, "Torgubben"; S.), slår
ihjäl troll med en hammare, åtföljes af en tjänare
( = Tjalve), o. s. v. Hammartecknet (korstecknet)
begagnades flitigt, äfven i förbindelse med ett slags
omskärelse (S.). Åskgudens hustru var Akko ("Gumman")
eller Ravdna ("Rönnen", Kemi lappmark) af nordisk
upprinnelse (jfr finnarnas Rauni, sp. 168). Andra
väderleksgudomligheter voro Biegg-olmai, "Vindmannen",
1. Biegga-galles, "Vindgubben" (S.), som dref
ut vinden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
