Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nattskärrorna - Nattskärrsläktet, zool. Se Nattskärrorna - Nattslag - Nattsländor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
namn: nattblacka, nattskräfla, spinnrock, spånkäring
(på grund af dess underliga spinnande läte). Enligt en
gammal i södra och mellersta Europa hos befolkningen
utbredd föreställning, som naturligtvis saknar
hvarje reell grund, skulle nattskärran suga mjölk
af getter och andra på bete gående kreatur; häraf
ty. ziegenmelker, och da. "gedemalker", något
motsvarande svenskt folknamn tyckes ej finnas. - I
sydvästra Europa, särskildt i Spanien, förekommer en
annan art, rödhalsade nattskärran, C. ruficollis, som
är något större än vår art och har strupen och halsen
roströda, samt under strupen ett hvitt, i midten
afbrutet tvärband. - Whip-poor-will, C. vociferus,
har äfven under strupen ett hvitt tvärband;
den förekommer i östra delen af Amerikas förenta
stater. - Långvingnattskärrsläktet, Macrodipteryx,
kännetecknas genom den hos hannen utomordentligt
förlängda nionde handpennan, som vid roten och på
midten saknar, men i spetsen är försedd med bredt
fan; stjärten är kort och nästan tvär. Släktets
enda art, fyrvingen, M. longipennes, förekommer i
mellersta och västra Afrika. - Flaggnattskärrsläktet,
Cosmetornis, har grundt utskuren stjärt; den åttonde
handpennan räcker något utom vingspetsen och den
nionde är mycket förlängd (2-3 gånger så lång som
forna handpennan). Benen äro tämligen långa med
nnkna tarser. Den enda arten till släktet,
flaggnattskärran, C. vexillarius, är hemma i Airikas
ekvatorialtrakter. C. R. S. (G. G.)
Nattskärrsläktet, zool. Se Nattskärrorna.
Nattslag, jaktv., den vittring villebrådet vid sina
nattliga ströftåg lämnar kvar i markerna. På grund
af atmosfärens och markens förhållanden under natten
- i första hand torde väl fuktigheten härvid spela
roll - stannar denna vittring länge kvar och utgör en
viktig förutsättning för hundarnas, i främsta rummet
stöfvarens, men äfven hönshundens, arbete följande
dag för att finna vildt. Vid djurens nattliga besök
på betesplatserna uppstår ofta en mängd hvarandra
korsande spår (traj), hvarför man ofta talar om
natt-traj, som kan härleda från ett eller flera djur;
en dylik traj är ofta omöjlig för hunden att i detalj
utreda, utan bör han genom ringning (se Ringa) söka
få tag i ett utspår. G. G.
Nattsländor, Trichoptera, zool., underordning
af insektordningen nätvingar (se
d. o.). Hithörande arter afvika från andra nätvingar
genom det ringa antalet tvärnerver på vingarna, som
äro beklädda med hår och fjäll, de främre ofta med
teckningar i olika färger. Under hvilan äro vingarna
takformigt hoplagda, och de bakre, som äro bredare,
äro därvid lagda i veck. Pannspröten äro långa,
borstformade och framåtriktade, med många små leder,
öfver hufvud ha dessa insekter en betydande likhet
med vissa små nattfjärilar. Denna likhet framträder
äfven däri, att mandiblerna äro förkrympta och
de öfriga mundelarna, om ock på ett annat sätt än
hos fjärilarna (maxiller och underläpp hopväxta),
danade till att uppsuga flytande näring. Om natten
pläga också åtminstone större arter på nattfjärilars
sätt besöka blommor. Sina ägg lägga nattsländorna vid
eller i sötvatten. Äggen afsättas massvis, omslutna
af ett gemensamt geléartadt hölje, som
afsöndrats af ett par stora, i honans bakkropp
belägna körtlar. Larverna ha i kroppsformen en viss
likhet med fjärillarver. Liksom hos dessa bära de
tre närmast efter hufvudet följande lederna hvar
sitt par ledade fötter. Bakkroppen saknar däremot
fötter utom på sista leden, där ett par spetsiga,
framåtkrökta hakar anses motsvara analfötter. Bristen
på fötter på bakkroppen står i samband med den för
dessa larver mest utmärkande egendomligheten att
redan strax efter kläckningen åt sig tillverka ett
fodral, hvilket de ständigt släpa med sig, då de,
med den fotbärande framkroppen utsträckt därur, krypa
omkring på vattensamlingarnas botten. Detta fodral,
som gett anledning till namnet husmaskar, tillverkas
af ytterst växlande material, såsom afbitna stycken
af gröna växtdelar, små pinnar, gruskorn, sandkorn,
små snäckskal m. m. Larven sammanbinder det använda
materialet medelst silkestrådar, afsöndrade, liksom
hos fjärillarver, från de på underläppen mynnande
spinnkörtlarna. I stället för ett flyttbart rör
tillverka vissa arters larver fastsittande sådana
eller bebo i dybottnen anordnade tunnlar. Medelst
hakarna i bakkroppens spets håller larven fast sitt
fodral, i hvilket den också helt och hållet kan dölja
sig. Hans andrörssystem är slutet, d. v. s. saknar
andhål, men i stället är bakkroppen utrustad med
trådlika, i rader ordnade eller busklikt grupperade
trakégälar. För att dessa ständigt må omspolas af
friskt vatten, är larvens fodral öppet i bakändan,
och 3 knölformiga utskott på bakkroppens l:a led
förebygga, att larvkroppen sluter tätt till fodralet,
hvarigenom hinder för vattnets fria cirkulation
skulle uppstå. Larverna lefva af såväl växt- som
djurämnen. Hos vissa arter af fam. Hydropsychidæ,
hvars larver lefva i rinnande vatten, tillverka
dessa framför mynningen af sitt fast förankrade
rör af starka silkestrådar ett slags ryssja, som
hålles utspänd af vattenväxter och uppfångar med
strömmen drifvande smådjur. Egendomliga larvfodral,
formade som trädgårdssnäckans skal, tillverkas af
sandkorn af larverna till det amerikanska släktet
Helicopsyche. - Husmaskarna äro en begärlig föda för
fiskar, hvarför de också af fiskare mycket användas
som agn. Oväntadt nog, hemsökas de under vattnet
af en parasitstekel, Agriotypus armatus, som,
fastän ett luftandande djur, dyker ner och vistas
i vattnet rätt länge för att uppsöka och lägga
sina ägg i nattsländornas larver. - Den fullvuxna
nattsländelarven tillsluter med silke mynningen
till sitt rör och förpuppas därinom. Puppan liksom
larven är, i motsats till imago, utrustad med starka
mandibler, som uteslutande komma till användning för
att aflägsna den stängande silkesväfven ur rörets
mynning, när tiden för förvandlingen är inne. Den
själfrörliga puppan förfogar sig då simmande eller
gående uppefter någon vattenväxt upp till vattenytan,
där den sista hudömsningen eger rum. De fullbildade
sländorna, hos oss kända under namnen laxmyggor och
braxenflugor, träffas också oftast i närheten af
vatten, såväl rinnande som stillastående. Om dagen
hålla de sig vanligen stilla för att mot kvällen
komma i rörelse. - Omkr. 1,400 arter torde vara
beskrifna. Af dessa uppges 159, fördelade på 12
familjer, vara funna i Sverige. Fam. Phryganeidæ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
