- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada /
743-744

(1913) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Neenah - Nekrasov [njekra'såf], Nikolaj Aleksejevitj - Nekrobios [-ås]. Se Nekros - Nekrofobi - Nekrolog - Nekromant - Nekromanti - Nekropol - Nekropolis - Nekros

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

själf, hans dystra minnen och lidanden. Den bittra
nöd han som ung haft att utstå hade brutit hans
hälsa, och den hade i hans ögon gett penningen ett
värde, som gjorde, att han till hvarje pris måste
bli rik. Han blef det, mindre på sina skrifter än
genom andra, mindre prisvärda medel. (Jfr A. Jensen,
"N., ett ryskt skaldeporträtt", i "Finsk tidskr.",
1886.) Lll.

Nekrobios [-ås]. Se Nekros.

Nekrofobi (af grek. nekros, död, och fobos,
fruktan), fruktan för döden.

Nekrolog [-låg; af grek. nekros, död, afliden, och
logos, ord, förteckning], dödsruna, minnesruna, kort
lefnadsteckning öfver någon nyligen afliden person. -
Nekrolögier kallades de i medeltida stift, kyrkor och
kloster förda förteckningarna öfver alla de personers
dödsdagar, hvilkas åminnelse man ville hedra genom
att innesluta dem i den offentliga förbönen. Sådana
personer voro påfvar, regenter, abboter,
kyrkans eller klostrets stiftare och välgörare
o. s. v. Förteckningar öfver medeltida nekrologier äro
utgifna: för Tyskland af Wattenbach, "Deutschlands
geschichtsquellen im mittelalter" (6:e uppl. bd l,
1893) och i "Monumenta Germaniæ historica" (tre
band af denna samling innehålla nekrologier); för
Frankrike af Molinier, "Les obituaires français au
moyen-age" (1890). För Danmark och Skåne föreligger
ett historiskt betydelsefullt nekrologium i den
s. k. "Liber daticus Lundensis" (se Liber daticus).
(R.G.)

Nekromant (se Nekromanti), andebesvärjare.

Nekromanti (af grek. nekros, död, och manteia,
spådom), dödsorakel, frambesvärjande af andar för att
få veta framtiden eller för andra ändamål. Då hos
ett flertal af forntidens folk den föreställningen
var utbredd, att "människodubbletten" (egypternas
ka), en gestalt alldeles lik den yttre människan,
men af finare materia, förde ett slags ej alldeles
immateriell, sorglig och mörk tillvaro i grafven -
"evighetens hus", som egypterna kallade den -, var det
helt naturligt, att man sökte komma i beröring med de
aflidne, i synnerhet som de ansågos ha profetians
gåfva. Hos egypterna var man väl i allmänhet mindre
angelägen om någon personlig beröring med de döde,
då dessa oftast tänktes som illvilliga väsen, benägna
att skada de lefvande eller att bemäktiga sig deras
mat och dryck. Mera utvecklad finner man nekromantien
hos inder, perser, assyrer och babylonier, araméer
och hebréer (såsom i berättelsen, huru häxan i Endor
framkallar Samuels ande för Saul), greker, etrusker
och romare, kelter och germaner samt en del naturfolk
(jfr Dödskult). Att vid framkallandet af de aflidnes
"andar" 1. "skuggor" buktaleri spelade en viss roll,
kan man taga för gifvet, liksom att nekromanterna
därpå skördat guld och andra fördelar. Ofta var
ett blodigt lik nödvändigt för andeframkallningen
(skuggorna älskade blod), och barnamord synas hos
vissa folk ej varit främmande därför; särskildt
viktigt för besvärjarna synes ha varit att ega
ett balsameradt barnhufvud. Detta synes ha varit
hufvudskälet till, att nekromanti ofta varit alldeles
förbjuden såsom enligt Mose och Esaias hos judarna,
ehuru den nog ändå praktiserades. I
Grekland var den vanlig och utöfvades i tempel eller på
andra heliga platser i förening med offer åt ktoniska
(underjordiska) gudomligheter. Odysseus framkallar
i 11:e sången af Odyssén Teiresias’ skugga,
Herodotos och Platon omtala dylika besvärjelser. När
spartanerna tvungit Pausanias till hungersdöden i
Athena Chalkioikos’ tempel, hemsöktes Sparta på det
grufligaste af hans ande; men de sluge spartanerna
visste råd: de läto frambesvärja andarna af Pausianus’
döda fiender, hvilka öfvermannade den förstnämndes
skugga och fördrefvo den. I Rom var framkallandet
af andar (evocatio) ej sällsynt. Lucanus omtalar
det; Vergilius likaså. - Katolicismen fördömde
denna art af mantik (se d. o.), så mycket hellre som
nyplatonikerna, kejsar Julianus’ själsfränder, utöfvat
den: förbud däremot finnes i kyrkomötsbeslutet i Tours
527 e. Kr. Men folket kunde ej afvänjas från dylik
vidskepelse. Man omtalar formliga skolor i nekromanti,
som höllos i underjordiska lokaler i Toledo, hvilka
stängdes af Isabella den katolska. Andeframkallning
idkas ju ock af de moderne spiritisterna,
såsom Hume och Steads Bureau Julia, och värdet af
"uppenbarelserna" är nog lika stort som hos de gamle
kaldéerna och hebréerna. Skiamanti (af
grek. skia, skugga) och psykomanti (af grek. psyche,
själ) äro andra namn på nekromanti. «J. C.

Nekropol [-pål; af grek. nekros, afliden, och
polis, stad], "de dödes stad", benämning på
begrafningsplatser i närheten af antika städer,
särskildt de fornegyptiska begrafningsområdena med
ståtliga grafbyggnader, underjordiska gångar och i
klipporna uthuggna hvilorum för mumierna.

Nekropolis, förstad till Alexandria (se d. o.).

Nekros [-krås; grek. nekrosis, bortdöende], med.,
lokal väfnadsdöd (till skillnad från den allmänna
döden, som är hela organismens död). Nekros eger
alltså rum beträffande en större eller mindre
väfnadsdel hos den lefvande organismen. Bortdöendet
kan antingen ske plötsligt, nekros i egentlig mening,
eller inträda mera småningom, då företeelsen benämnes
nekrobios. I båda fallen är det fråga om en skadande
inverkan på ett begränsadt väfnadsparti och dess
cellelement, hvarvid den närmare beskaffenheten af
det skadande ingreppet i väsentlig mån bestämmer,
huruvida den lokala väfnadsdöden följer plötsligt
eller först småningom inträder. I senare fallet
(nekrobios) förete cellerna i det bortdöende
väfnadspartiet åtskilliga för företeelsen
karakteristiska förändringar hos såväl cellkärnan som
cellprotoplasman. - Orsakerna till lokal väfnadsdöd
äro många och af mycket växlande art. En del af dem
består i yttre inverkan på väfnaden, såsom direkt
yttre våld med krossning eller sönderslitning
af väfnaden; bland andra yttre orsaker må nämnas
termisk inverkan (förfrysning eller förbränning af
en kroppsdel). Andra viktiga orsaksmoment äro att söka
i cirkulationsrubbningar, genom hvilka tillförseln af
nytt blod till en väfnadsdel sjunker under den mängd,
som för väfnadens lif är erforderlig. Många andra
fall af lokal väfnadsdöd äro orsakade af gifter af
olika slag, hvarvid såväl nekros som nekrobios kan
inträda. Bland sådana gifter äro de af mikroorganismer
(framför allt bakterier) alstrade särdeles viktiga;
vid såväl akuta som kroniska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:32 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbs/0418.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free