Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Newman [njo'men]. 1. John Henry N. - Newman. 2. Francis William N. - Newman [njo'men], Ernest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfvergången från hans anglikanska till hans katolska
period och var en af patos sjudande apologi
för Roms kyrka. 1845 öfvergick han öppet
till katolicismen. Hans oroliga, på en gång
kritisk-skeptiskt och asketisk-mystiskt lagda
själslif hade ej mäktat på den protestantiska
personlighetsreligionens inre väg kämpa sig till fast
grund; den anglikanska kyrkans successio apostolica
räckte ej till; och så fann han friden och hvilan i
den katolska kyrkans auktoritetshägn. - N. afreste
nu till Rom, prästvigdes där 1846 och upprättade
efter återkomsten till England 1847 ett Filippo Neris
oratorium i Edgbaston, där det ännu finnes. Hans väg
blef väsentligen den andlige talarens, tänkarens och
författarens; det vetenskapliga arbetet intresserade
honom mera än kyrkopolitiken. Som predikant ställde
han sig i ledet bland Englands främsta. Viktiga
skrifter af honom voro bl. a. Loss and gain (1847)
och de till en bok sammanförda föredragen i London
Difficulties felt by anglicans in submitting to
the catholic church (1850). Han gjorde det mesta
möjliga att bereda engelsmännens öfvergång till
katolska kyrkan; så vann han bl. a. 1851 genom sin
"Development" Manning; men han fick ock utstå bittra
strider och en fatal rättegång. - Äfven som publicist
och skönlitterär författare (Callista m. fl.) verkade
han med en penna, som hör till den engelska prosans
finaste, både i patos och sarkasm. 1851-58 var han
rektor vid Dublins katolska universitet, men återvände
1858 till England. En polemik framkallade hans
berömda Apologia pro vita sua (1864) och History of my
religious opinions (s. å.). 1865 kom den märkligaste
af hans dikter, The dream of Gerontius (tonsatt,
i form af oratorium, af E. Elgar, se d. o.),
en skildring af den kristna själens erfarenheter i
och efter dödsögonblicket. 1870 publicerade han sin
bredvid "Development" viktigaste teologiska insats,
en studie öfver den kristnes religiösa visshet,
Grammar of assent. N:s sträfvan var att förena
kritisk individualism och historisk uppfattning,
utvecklingstanken, med katolska kyrkans absoluta
auktoritet och att kunna bygga upp en personligt
vunnen visshet på den katolska trosauktoritetens
bas. Så gaf han katolicismen några af dess mest
befruktande tankar under århundraden. Men så blef han
ock den egentlige andlige lärofadern till den katolska
modernismen (se d. o.). - Med ofelbarhetsdogmens
katolicism kunde han ej ha någon inre sympati. Hans
gamla vänner, Ward och framför allt Manning,
som utvecklats till ultramontanismens främste
kyrkopolitiker, blefvo hans motståndare, och han
mötte i sin nya kyrka nästan lika mycket förkättrande
som i sin gamla. Hos Pius IX förblef han under 20
års tid i onåd ("ostracism of a saintly genius");
och Manning, icke N., fick 1875 kardinalshatten,
ehuru N. lojalt accepterat Vatikanbesluten och tagit
afstånd från den gammalkatolska utbrytningen samt
därför hade en kontrovers med Gladstone 1874-78. Leo
XIII:s tronbestigning medförde en omkastning i den
påfliga politiken, som ock fick sitt uttryck däri,
att Manning trängdes tillbaka och att N. 1879 i Rom
vigdes till kardinal. Härmed åstadkoms ett ej oviktigt
närmande mellan England och Rom. N. fick rätt att bo
kvar i England, och han lefde i stillhet som
hedersfellow i Trinity college i Oxford
(från 1878).
N:s skrifter äro utgifna bl. a. i Collected works
(36 vol., populär uppl. 1896) samt i Meditations
and devotions (1895), My campaign in Ireland (1896)
och Addresses and replies (1905). Hans Letters and
correspondence utgafs 1891. - Hufvudbiografien öfver
N. är W. Ward, "The life of J. H. cardinal N." (2 bd,
1912). Se f. ö. W. Ward, "W. G. Ward and the Oxford
movement" (1899) och "Life and times of cardinal
Wiseman" (1897), Purcell, "Life of cardinal Manning"
(2 bd, 1896), R. W. Church, "The Oxford movement"
(1891), S. Hall, "History of the Oxford movement"
(2:a uppl. 1907), P. Thureau-Dangin, "La renaissance
catholique en Angleterre au XIX:e siècle" (3 bd,
1899-1906) och "Le catholicisme en Angleterre au XIX:e
siècle" (1909), Gasquet, "Lord Acton and his circle"
(2:a uppl. 1906), och
F. W. Cornish, "The english church in the 19:th
century" (2 bd, 1910). Kortare goda biografier:
R. W. Hutton, "Cardinal N." (3:e uppl. 1905),
lady Blennerhassett, "J. H. cardinal N." (1904),
och W. Barry, "Cardinal N." (1904). Teologiska
studier öfver N. främst H. Brémond, "N., essai de
biographie psychologique" (3 bd, 1905-07). Jfr ock
W. J. Williams, "N., Pascal, Loisy and the catholic
church" (1906), W. J. S. Simpson, "Roman-catholic
opposition to papal infallibility" (1909), S. L.
Allard, "The Oxford movement" (s. å.),
G. H. F. Nye, "Story of the Oxford movement" (3:e
uppl. 1910). Se äfven litt. till art. Modernism
och Oxfordrörelsen.
2. Francis William N., den föregåendes broder,
polyhistor, f. 1805, d. 1897, lämnade på grund af
religionsbetänkligheter 1830. sitt fellowship vid
Balliol college i Oxford och begaf sig till Bagdad som
missionsassistent; äfven detta kall uppgaf han (1833),
då han ej kunde i allo dela den anglikanska kyrkans
åsikter. 1840 blef N. professor i latin vid Manchester
new college och var 1846-69 professor i romersk
litteratur vid University college i London. Hans
lärdom var kolossal: en hel mängd språk, lefvande
och döda, historia, teologi, matematik hade han
bemästrat, och politik och nationalekonomi voro honom
välbekanta. Emellertid var han utan allt sinne för
humor och kvickhet, hvilket stundom gjorde honom till
skottafla för andras skämt, ehuru han alltid åtnjöt
den största aktning. Bland hans många skrifter må
nämnas Handbook of modern arabic (1863), Dictionary of
modern arabic (1871), History of the hebrew monarchy
(1847; 3:e uppl. 1865), Regal Rome (1852), Hebrew
theism (1874), Life after death (1887), The soul, her
sorrows and her aspirations (1849; 9:e uppl. 1882) och
Phases of faith (1850; 2:a uppl. 1881). N. kämpade i
sina religionsfilosofiska skrifter för förnuftstro och
humanitära sträfvanden. Jfr T. G. Sieveking, "Memoirs
and letters of F. W. N." (1909). 1. Hj. H-t. 2. J. C.
Newman [njö^mon], Ernest, engelsk
musikskriftställare, f. 1869 i Liverpool, egnade sig
efter universitetsstudier åt köpmansyrket, idkade
samtidigt musikstudier och har från 1903 verkat
som konservatorielärare och ansedd musikkritiker i
Birmingham (1905-06 i Manchester). Han har författat
Gluck and the opera (1895), Musical studies
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
