Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada / 1157-1158 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norberg - Norberg, Mattias

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utsträckning. Inom leptiten förekomma lager af
glimmerskiffer, dioritskiffer och större eller mindre
inlagringar af dolomitartad kalksten, hvarjämte
trappgångar här och där öfvertvära de lagrade
bergarterna. Bergartslagren stryka i n. ö.–s. v. och
stupa i n. v. Hufvudsakligen järnmalmer brytas, men
äfven koppar- och blymalmer förekomma. Järnmalmerna
äro af tre slag. 1) Kvartsiga malmer (torrstenar),
bestående af kvartsrandig blodsten, som är mera eller
mindre magnetitblandad samt ofta håller granat eller
epidot. 2) Skarnmalmer (engående malmer) bestå
af magnetit med amfibol- och pyroxenmineral samt
ofta klorit och granat. 3) Kalkmalmer (blandstenar)
utgöras af magnetit i blandning med karbonater af
kalk, magnesia samt mangan och järnoxidul.

De mest ansedda och sedan äldre tider brutna
grufvorna ligga i två parallella sträckor, en
sydöstlig och en nordvästlig. På den sydöstliga
sträckan, räknadt från n. ö. till s. v., ligga
Hästefältet, Kallmorbergsfältet, Nya Morbergs-
och Gamla Morbergsfälten, Norrbergsfälten,
Röbergs- och Risbergsfälten, Smörbergs och
Ragvaldsbergsfälten, Karlvagnsfältet samt
Bojmossfältet. – På den nordvästra sträckan ligger
längst i n. ö. Bålsjöfältet, därefter Kylsbofältet,
Klackbergsfältet, Nya Kolningsbergsfältet och längst
i s. v. Gamla Kolningsbergsfältet. Den sydöstra
sträckningen kan följas på en längd af mera än 10 km.;
den nordvästra är något mindre. Torrstenar, som äro
de allmännast förekommande malmerna, träffas inom de
flesta fälten å den sydöstliga sträckan samt dessutom
i Bålsjöfältet och Kylsbofältet. Skarnmalmer förekomma
jämte torrstenar i Hästefältet, Kallmorbergsfältet
och Bålsjöfältet samt enbart i Röbergs- och
Smörbergsfälten. Kalkmalmer förekomma i Klackbergs-
och Kolningsbergsfälten. Malmbredderna variera från
ett par m. till 30 à 40 m. Järnhalten hos malmerna
växlar och beror mycket på skrädningen. Torrstenarna
hålla 48 à 50 proc. järn, skarnmalmerna 50 à 60
proc. och kalkmalmerna 48 à 50 proc. Fosforhalten
är hos torrstenarna 0,025 à 0,030 proc., hos
skarnmalmerna 0,006 à 0,008 proc., hos kalkmalmerna
0,003 à 0,005 proc. Af brytningsmetoder användas
dagbrytning, pallbrytning med öppna rum, takbrytning
med igensättning, tvärbrytning, magasinsbrytning
och rasbrytning. För tillgodogörande af dels
gamla varphögar, som erhållits vid brytning af
skarnmalmerna, dels fattigare skarnmalmspartier,
hvarur ingen eller endast ringa del stuffmalm kan
erhållas, ha under senare år anlagts tre stycken
magnetiska anrikningsverk, där af rågods hållande
25 à 30 proc. järn erhålles en slig med 60 à 65
proc. järn. En del af denna slig briketteras
på platsen. För anrikning af torrstensmalm
uppfördes redan 1886 ett försöksanrikningsverk vid
Risbergsfältet. 1910 uppfördes ett större kombineradt
magnetiskt och våtanrikningsverk vid Karlvagnsfältet
och 1913 ett dylikt vid Bålsjöfältet. Norbergsfältet
står genom linjen Norberg–Kärrgrufvan af Norbergs
järnväg och Krylbo–Norbergs järnväg mellan Kärrgrufvan
och Krylbo i förbindelse med Norra stambanan samt
genom linjen Norberg–Ängelsberg af Norbergs järnväg i
förbindelse dels med Stockholm–Västerås–Bergslagens
järnväg vid Ängelsberg, dels med statsbanelinjen
Hallsberg–Krylbo vid
Snyten. Dessutom ombesörjes malmtransport af
Klackbergs järnväg mellan Norberg och Klackberg samt
Kärrgrufvan–Klackbergs järnväg.

Den äldsta bevarade urkunden om bergsdriften i N. är
en bergsordning af 1354. Brytningen var dock länge
obetydlig, och först fram på 1870-talet blef det fråga
om någon större sådan. Inom Gamla Norbergs bergslag
uppfordrades årligen ur grufvorna:

På	1830-talet		omkr.	21,000	ton	berg
»	1860- »		»	41,000	»	»
»	1870- »	(början)	»	75,000	»	»
År	1885			213,334	»	»
»	1900			299,952	»	»
»	1911			340,438	»	»
Däraf från Norbergs gruffält
År	1885			183,344	»	»
»	1900			260,165	»	»
»	1911			323,539	»	»

(Jfr G. A. Granström, "Några underrättelser om
grufvorna och grufdriften inom Norbergs
bergslag’’, i "Jernkontorets annaler", 1876, och
A. E. Törnebohm, "Om lagerföljden inom
Norbergs malmfält", i "Geol. fören:s förhandlingar", bd
11, n:r 23.) Sligtillverkningen inom Norbergs
gruffält, som 1900 utgjorde endast 3,650 ton, var
1911 59,484 ton. 1911 var brikett-tillverkningen
23,387 ton. – I socknens sydöstra del, kring kyrkan,
vid Norbergsåns utlopp ur sjön Noren och
nära N. station vid Stockholm–Västerås–Bergslagens
järnväg ligger municipalsamhället Norbergs by
(enl. k. br. 30 aug. och 18 okt. 1889). 586
inv. (1912). Taxeringsvärde å jordbruksfastighet
341,300, å annan fastighet 650,600 kr.
(s. å.). På platsen finnas bankkontor (A.-b.
Mälarprovinsernas bank och Upplands ensk. bank),
länslasarett med läkare, prov.-läkare, veterinär,
apotek, tingshus samt flera handlande och
handtverkare. Från N. utgår en 7 km.
lång bana till Klackberg. Redan under
medeltiden uppstod här en köping, "köpstaden oppa
Norabergh", som erlade tomtören till biskopen
i Västerås. N:s största minne är Engelbrekt
Engelbrektsson, hvars fader där var bergsman och
där äfven han själf före befrielsekrigets
början var bosatt. Annandag pingst (31 maj)
1909 aftäcktes i tingshusparken ett genom insamling
åstadkommet monument, ett väldigt granitblock,
med Engelbrekts vapen och följ. inskrift: "Till
minne af frihetskämpen Engelbrekt Engelbrektsson
restes denna sten år 1909 af dem, som 500 år
efter honom bodde i hans hembygd."
Th. N-m. (K. K-r.)

Norberg, Mattias, vältalare, orientalist, f. 1747
i Nätra, Ångermanland, d. 11 jan. 1826 i Uppsala,
blef student i Uppsala 1768, filos. magister 1773
och docent i grekiska språket 1774. Efter att ha
offentliggjort Anmärkningar öfver förra stycket af
then svenska proföfversättning en af then h. skrift
(1776) företog han 1777 med kungligt understöd en
resa genom Danmark, Tyskland, Nederländerna, England,
Frankrike och Italien. Det var i Paris han påträffade
mandéernas religionsurkund, Adamsboken, samt flera
syriska handskrifter. I Milano afskref han "Codex
syriaco-hexaplaris", af hvilken han utgaf Jeremia
och Hesekiel 1787 (med latinsk öfv.). Han mottog
där underrättelsen, att han af konungen utsetts till
Björnståhls ressällskap i Orienten; men vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>