Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 19. Mykenai - Norrpada / 1261-1262 (1913) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordenskiöld (Nordenskjöld, Nordensköld), svensk adlig ätt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i den franska (i kriget mot England) samt utmärkte
sig vid flera tillfällen. "N. är utan fråga den
af Eders Maj:ts officerare här, som har de
bästa kunskaperna och den största erfarenheten",
skref ambassadören Creutz i Paris till Gustaf III.



Hem-kallad 1781, utnämndes N. s. å. till
öfverstelöjtnant, var 1782 chef på den
då utgående neutralitetseskadern och
1783 på den exerciseskader af 6 linjeskepp och
3 fregatter, som var afsedd att i första hand
användas vid det af Gustaf III tillämnade
anfallet mot Köpenhamn. S. å. öfveradjutant
hos generalamiralen af Trolle, uppgjorde N. nya
besättningslistor och förbättrade skeppens tackling.
Då K. A. Ehrensvärd 1784 efterträdde af Trolle,
föreslog han N. som "utmärkt skicklig" till "flottans
adjutant" på stat med synnerligen vidsträckt
myndighet (uppsikt öfver alla öfningar på stationen i
Karlskrona och själfskrifven flaggkapten på flottan).
1784-87 öfvade N. officerarna i de nya evolutionerna
och det nya signaleringssättet (efter franskt mönster)
medelst eskadrar bestående af jakter och barkasser,
hvarjämte han i mönstersalen höll föreläsningar
i sjötaktik för officerare af alla grader.
Dessa öfningar blefvo till stort gagn i det
kommande kriget. Vid ryska krigets utbrott 1788
blef det på N., som det stora ansvaret och den största
bördan kommo att hvila. Han utnämndes nämligen till
flaggkapten åt hertig Karl, som till namnet förde
svenska örlogsflottan i 1788-90 års krig. Under
många svårigheter och med 1/6 af besättningsstyrkan
ledde N. våren 1788 upptacklingen af flottan.
Krigsplanen hade emellertid uppgjorts, utan att någon
sjöofficer rådfrågats; den hvilade på den oriktiga
förutsättningen, att svenska flottan var den ryska
absolut öfverlägsen och därför skulle i grund slå
denna. Morgonen efter slaget vid Högland (17 juli
1788) ville N. återupptaga striden, men bristen på
ammunition och skärgårdsflottans uteblifvande
nödgade honom att föra flottan till Sveaborg.
Där tog dess iståndsättande lång tid till följd af
brist på handtverkare och ersättningsmaterial.
N. utnämndes nu till konteramiral, "såsom den",
skref hertig Karl "hvilken jag näst den Högste
har att tacka för bataljens vinst". Som N.
var en af de yngste överstelöjtnanterna och
därtill fört ett strängt regemente, blefvo
skeppscheferna så uppbragta öfver hans befordran,
att många hotade taga afsked. När flottan sedan
skulle återgå till Karlskrona, afrådde det
högre sjöbefälet hertig Karl från att med den af
sjukdomar decimerade besättningen under vinterns
köld och stormar söka hemföra flottan; det tillrådde
honom i stället att afrusta och upplägga flottan
i Sveaborg. N. ensam tillstyrkte affärden, påtog
sig ansvaret, förmådde hertig Karl att medfölja,
och flottan kom utan äfventyr till Karlskrona.
Äfven 1789 rustade flottan under N:s befäl.
Att slaget vid Ölands
södra udde (20 juli) icke blef annat än en kanonad å
långt håll, berodde dels däraf, att ryska flottan,
som låg i lä, väntande förstärkning, ville undvika
en afgörande strid, dels af Lilliehorns räddhåga och
fullständiga oduglighet som ledare af sin
division (det svenska arriärgardet), dels
af en fruktansvärd farsot bland besättningarna,
hvilken förlamade flottans alla rörelser. N. erhöll
för 1790 års sjötåg en hemlig instruktion, hvari
konungen på honom lade allt ansvar; konungen
uppdrog sålunda faktiskt åt flaggkaptenen
befälet öfver dennes förman, hertig Karl.
Skulle N. ha begagnat sig af detta förmynderskap
öfver den lika äregirige som om sin värdighet
ömtålige hertigen, skulle hans ställning snart
blifvit ohållbar. Nu blef den odräglig. Han var
ju mellanhand mellan konungen och hertigen och mellan
denne och fartygscheferna. För anfallet på den
ryska eskadern i Reval 13 maj hade N. utarbetat en
god och omfattande operationsplan; han föreslog,
att anfallet skulle ske redan 12 maj på e. m., då
omständigheterna voro gynnsamma, men hertig Karl
m. fl. satte sig däremot. Mot flottans indragande
djupt in i Finska viken reserverade sig N., och
sedan flottan på konungens befallning förlagts i
Viborgska viken, frikallade N. sig från allt
ansvar härför samt skref till konungen om
nödvändigheten af snar reträtt. Han återförde sedan
flottan till Karlskrona. I slaget utanför Kronstadt
3 juni hade han befordrats till Viceamiral. - Att
örlogsflottan icke infriade alla konungens och
nationens förhoppningar, berodde, förutom på
underskattande af den ryska flottans styrka,
på vårdslöshet i flottans förvaltning, dålig
utredning, missnöje bland befälet, sjuklighet bland
besättningen men först och sist på saknaden
af god och enhetlig högsta krigsledning, allt
omständigheter, som lågo långt utanför N:s räckvidd.
Det var emellertid han, som trots alla svårigheter
och alla intriger höll ihop denna stora flotta.
Efter kriget togs N:s duglighet i anspråk
i flera kommittéer till flottans förbättrande. 1796
kommenderade han en svensk eskader (med hvilken
en tid en dansk var förenad under N:s befäl)
för att enligt 1794 års traktat skydda de tre
nordiska rikenas handel. Förbigången vid
erhållande af viceamirals lön och vid befordran
till amiral, begärde N. 1798 afsked och
erhöll det hösten s. å. Sin outtröttliga
arbetsförmåga egnade han därefter uteslutande åt
fredliga värf på sin egendom Fårebo, som blef en
mönstergård. N. blef hedersled, af Landtbruksakad.
1812; friherrlig värdighet erhöll han 1815.
Han var en af stiftarna af Örlogsmannasällskapet
(1771) och dess förste sekreterare. Det var
han, som 1784 räddade sällskapet från upplösning, i
det han som preses öfvertog ledningen af dess arbeten.
N. kan sägas ha varit en af de dugligaste militäre
ledarna i 1788-90 års krig och en af de få,
som voro verkligt lojala mot både Gustaf III och
hertig Karl.

4. August Nordenskiöld, den
föregåendes broder, alkemist, f. 6 febr. 1754 å
Eriksnäs i Sibbo socken, Finland, d. 10 dec.
1792 i Afrika, blef 1770 student i Åbo och snart
känd som mineraliesamlare. Från Åbo, där han
1772 under Gads presidium utgaf en disputation
Om tennets och dess malmers beskaffenhet, begaf han
sig till Stockholm, där han inskrefs som auskultant

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>