Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordisk rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Landskapen Skåne, Halland och Blekinge samt ön Bornholm
bildade åtminstone så till vida en enhet, som
de hade en gemensam lag, hvilken fick namn efter
hufvudlandet, Skåne. Jylland jämte Fyn lydde under
den jylländska lagen. Och Själland hade, sannolikt
jämte småöarna, sin egen rätt. Under 1100-talet synes
uppteckningen af dessa landskapslagar ha börjat. Dessa
uppteckningar voro väl först privatarbeten, men
erhöllo senare kraft af gällande lag. Till grund
för dem lågo troligen lagframsägningar af en krets
särskildt lagkunniga män, sannolikt kallade "lagmän",
som innehade en ledande ställning på tingen. Men
äfven lagstiftningen var tämligen tidigt verksam. I
början utöfvades den lagstiftande makten af folket
under faktisk medverkan, åtminstone i vissa fall,
af konungen. I Danmark egde ej samma förhållande
rum som hos de öfriga nordgermanska folken, att
statens lagstiftning sträckte sig äfven till
kyrkorätten, utan så vidt det ej öfverläts åt kyrkan själf
att ordna de kyrkliga förhållandena, skedde detta
ordnande genom öfverenskommelse mellan biskoparna
och bönderna i de särskilda landskapen. Likasom i
Sverige och Norge finner man också i Danmark vid
sidan af landskapslagarna särskilda stadslagar,
som utgjordes af samlingar af dels privilegier,
till största delen utfärdade af konungarna,
dels sedvanerättsgrundsatser. Härtill komma
ytterligare gårdsrätter och gillestatut. - Af de
danska landskapslagarna ha omfattande uppteckningar
blifvit bevarade till vår tid. Den äldsta af dem är
Skånelagen, af hvilken en dansk och en latinsk text
finnas (se Landskapslagar, sp. 1022). Sjællandske
lov finnes i två bearbetningar, af hvilka den ena
betecknas som Kong Valdemars Sjællandske lov och
den andra som Kong Eriks Sjællandske lov. Dessa
båda bearbetningar - utan tvifvel privatarbeten -,
af hvilka den förra är äldre, synas ha uppstått
oberoende af hvarandra, båda i förra hälften
af 1200-talet, efter Skånelagen, men före lagen
för Jylland. Denna - Jydske lov - är, sådan den nu
föreligger, en verklig lagbok, utgifven af Valdemar II
på ett riksmöte i Vordingborg 1241. Lagen, som urspr.
gällde för det jutska rättsområdet, erhöll sedermera
sedvanerättsligt en vidsträcktare betydelse, men
blef aldrig en lag för hela Danmark. Till Jydske
lov ansluta sig Thord Degns artikler, ett för dess
kompletterande afsedt privatarbete, som emellertid
senare (troligen på ett riksmöte i Nyborg 1354)
erhöll kunglig stadfästelse. Af kyrkorätter äro att
märka den Skånska kyrkorätten och den Själländska,
hvilka båda förskrifva sig från 1100-talet. Bland
stadsrätterna kunna urskiljas flera särskilda
grupper, nämligen den Slesvigska (inom hvilken staden
Slesvigs stadsrätt är den äldsta), den Jylländska,
den Fynska och den Själländska, hvarjämte för det
skånska rättsområdet gällde en gemensam stadsrätt, som
bar det äfven i den svenska och norska rätten kända
namnet Bierkeræt. Härtill komma slutligen allmänna
stadsrätter, privatarbeten, som på sedvanerättslig väg
vunno användning i vissa städer. En föregångare till
gårdsrätterna är Withærlogh, en för hirden afsedd
strafflag, som enligt egen uppgift härstammar från
Knut den stores tid. Af de båda danska gårdsrätterna
är den äldre ett rättslån från Sverige. Den är
inarbetad i den yngre, som utfärdades af Fredrik II
1562 (se Gårdsrätt). - Vid midten af 1200-talet tar
den danska rikslagstiftningen sin början i form af
kungliga förordningar gifna för hela riket. Dessas
antal var under medeltiden obetydligt, men från
1500-talets början fick rikslagstiftningen en
synnerlig betydelse, i det att från denna tid rätten
på olika områden började att på ett genomgripande sätt
omgestaltas genom en rad recesser och ordinanser,
genom hvilka en gemensam kodifikation för hela
riket förbereddes. Väl blef Kristian II:s försök
till lagstiftning utan bestående betydelse. Däremot
vidtogos under Kristian III:s, Fredrik II:s och
Kristian IV:s tid flera lagstiftningsåtgärder af
vikt. Genom dessa den senare tidens lagar, som
voro gemensamma för hela riket, hade medvetandet om
statens enhet alltmer tillvuxit; och detta medvetande
erhöll ny näring genom enväldets införande 1661. Det
är naturligt, att tanken på att, i likhet med hvad
redan för länge sedan skett i Sverige och Norge,
förskaffa äfven Danmark en gemensam lagbok därigenom
skulle framkallas. En sådan kom emellertid till stånd
först genom Kong Kristian den femtes danske lov,
hvilken kungjordes genom en förordning 23 juni 1683
(se Danske lov). Denna lag, som visserligen
delvis har till källor de gamla landskapslagarna och
dessutom upptagit mycket af 1500- och 1600-talens
lagstiftning, kan emellertid sägas vara i väsentliga
afseenden oberoende af den äldre rätten. Lagen,
som urspr. gafs för konungariket Danmark, erhöll
däremot icke gällande kraft för hertigdömet Slesvig,
där "Jydske lov", om också ej utan åtskilliga
undantag, bibehöll sig. "Kong Kristian den femtes
danske lov" utgör fortfarande grundvalen för den i
Danmark gällande rätten, ehuru visserligen viktiga
förändringar på särskilda områden genom senare
lagstiftning blifvit gjorda. Litt.: P. G. Thorsen,
"Danmarks gamle provindslove" (I-IV, 1852-53),
"De med Jydske lov beslægtede stadsretter" (1855),
K. J. Schlyter, "Sveriges gamla lagar, IX, Skånelagen"
(1859), Kr. Stemann, "Den danske retshistorie"
(1871), H. Matzen, "Forelsesninger över den danske
retshistorie" (6 bd, 1893-97), P. J. Jörgensen,
"Udsigt över den danske retshistorie" (h. l, 1913).
Norsk rätt. Först i den senare hälften af 800-talet
blef Norge, som förut varit deladt i en mängd mer
eller mindre själf ständiga samhällen, förenadt
till ett rike af Harald Hårfager. Men någon enhet
i rättsväsendet blef ej följden däraf förr än i
den senare hälften af 1200-talet. Emellertid hade
mycket tidigt en del af forntidens små stater,
fylkena, sammanslutit sig till större enheter,
hvilkas föreningspunkt utgjordes af de årliga
tingsförsamlingarna och hvilka därför erhöllo
namn efter det gemensamma tingsstället. Man finner
sålunda i det nordliga Norge frostating, längre ned
på västkusten gulating, i det inre af landet, närmare
svenska gränsen, eidsivating och i s. ö. utmed kusten
borgarting (se dessa ord). Dessa tingsförbund, som
f. ö. ej under alla tider hade samma omfång, hade sin
egen rätt och sin egen lagstiftning; och till dem,
icke till riket, ansluter sig därför rättskällornas
historia. Från äldre tider tillkom den beslutande
myndigheten folkförsamlingen (lagtinget) i hvarje
särskild landsdel under ledning af ett inom tinget
verksamt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
