Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyromantik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
271
Nyromantik
272
W. S c h l e ge l (1767-1845), den mera praktiske
och energiske höfdingen och en större formtalang,
berömd som öfversättare af Shakspere. De utgafvo
tillsammans tidskriften "Atheneum", där de förkunnade
det nya romantiska konstidealet. Den tidigare
nyromantikens förnämsta skalder voro lyrikern
och romanförfattaren Hardenberg (1772 -1801),
känd under pseudonymen N o v a l i s, samt L. Tieck
11773-1853), som gjort sig känd särskildt genom sina
sagospel och sina noveller; jämte honom verkade
hans tidigt bortgångne vän Wackenroder (1773-98),
som gaf uttryck åt den romantiska uppfattningen af
konsten som en helig uppenbarelse. Till dem slöt
sig ock en krets begåfvade damer. Den yngre gruppen
af tyska nyromantiker, som samlade sig i Heidelberg
1805-08 - de s. k. Heidelbergromantikerna -, är mera
löst sammansatt än den egentliga "skolan"; den var
mera folklig och blef mera populär, intresserade
sig mindre för filosofi och naturvetenskap än
för folksägen och folktro. Bland dess män voro
utgifvaren af folkböckerna, den ultramontane
publicisten G orres (1776-1848), de båda utgif-varna
af den stora samlingen af tyska folkvisor, Brentano
(1778-1842),.en intresant novellist, och A. von A
mim (1781-1831), samt de utmärkte språkforskarna
och folksagosamlarna J. (1785-1863) och W. Grimm
(1786-1859). Bland diktarna till denna grupp
hörde, utom Brentano, den utomordentligt populäre,
underligt fantasifulle spökdiktaren E. T. A. H of
f m an n (1776 -1822) samt den på sin tid mycket
prisade Dela Mötte Fouqué (1777-1843), författare
af riddarromaner och af sagan om Undine; den krasst
sinnlige, katolskt fanatiske Z. Werner (1768- 1823),
schicksalsdramatikens grundläggare, och slutligen
den ypperlige tragikern, lustspelsförfattaren och
novellisten H. v o n K l e i s t (1777-1811) samt
lyrikern J. von Eichendorff (1788-1857). En fristående
nyromantisk diktare är den schwabi-ska skolans
förnämste skald L. U h l a n d (1787- 1862). Hos den
store lyrikern och prosatören H. Heine (1797-1856)
är lätt att påvisa starka nyromantiska drag, men han
reagerar mot romantiken och betecknar i viss mån dess
poetiska upplösning. Den tyska nyromantiken stod
i nära förbindelse med tidens politiska reaktion,
med den "heliga alliansens" förespråkare och med
den s. k. "historiska skolan" på juridikens och
historiens område. Den har en icke ringa del i den ny
väckelse på historieforskningens, språkforskningens
och framför allt litteraturhistoriens område, som
utmärker förra delen af 1800-talet, och fortsätter
här nyhumanismens verk. Emellertid gör sig stundom
riktningens metafysiska karaktär gällande och leder
till konstruktioner, särskildt på historieforskningens
område. Med vidtfamnande intresse främjar
nyromantiken studiet af skilda länders diktning. På
naturvetenskapens område betecknar inflytandet från
den s. k. naturfilosofien en stor fara för nykter
forskning, så ock ej minst inom lake vetenskapen. -
I Frankrike förete de båda författarna under
kejsardömet Chateaubriand och fru von Staél vissa
afgjordt nyromantiska drag. Chateaubriand (1768-1848)
inlägger genom sin "Génie du chri-stianisme" (1802) en
gensaga mot upplysningstidens förakt för kristendomen
och häfdar ej blott
dess sanning, utan ock dess skönhet samt söker
genom den stora prosaepopén "Les martyrs" visa,
hurusom det underbara i kristendomen öfverträffar
det antika gudamaskineriet; särskildt ega hans båda
prosadikter "Åtala" och "René" i sina exotiska
skildringar och sin känsla för naturens skönhet
afgjordt romantiska drag. Fru von Stael (1766- 1816)
gör i sina arbeten om Tyskland och i sina romaner
propaganda för nya idéer från andra Rhen-stranden
Den franska restaurationstidens älsklingsskald var
A. de Lamartine (1790-1869), som satte rousseauska
och chateaubriandska intryck i versform och tolkade
en romantisk världssmärta, liksom ock A. de V i gny
(1797-1863). Den egentliga franska "nyromantiska
skolan" framträder mot slutet af 1820-talet och
vänder då sina vapen mot de gamla franska klassiska
traditionerna på diktningens område, som ännu hade
kurs i hemlandet. Striden utgick från en krets
ungdomar, som samlades i det s. k. Cenaklet. Deras
främste man var den unge Victor Hugo (1802- 85),
hvilken särskildt i företalet till "Cromwell" (1827)
förde den unga skolans talan mot det gamla franska
dramat och slog sitt stora slag med "Her-nani"
(1830). Det var det karakteristiska, i motsats till
det regelrätt sköna, det starka, kraftiga flammande,
målande, framför allt kontrastverkan, som Hugo
häfdade teoretiskt och praktiskt; lokalfärgen
är ett af hans mål. Jämte honom märkas bland
de franske nyromantikerna namn som P. Mérimée
(1803-70), A. Dumas d. ä. (1803-70), Ch. No dier
(1783-1842), T h. Gautier (1811-72), A. de Musset
(1810- 57) samt konstskriftställare och kritiker som
B e y l e ("Stendhal", 1783-1844) och Sainte-Beuve
(1804-69). - I England, hvarifrån egentligen den
historiska och poetiska romantiken utgått, fann den
likaledes tacksam jordmån vid 1800-talets början. Af
de egentlige skalderna märkas sålunda "sjöskolans"
man W. Wordsworth (1770-1850), R. Southey (1774-1837)
och den från Tyskland påverkade, filosofiskt anlagde
S. C o l e-ridge (1772-1834); de stodo äfven i
politiskt och kulturellt afseende på romantisk
botten. T h. M o o r e (1779-1852) är i sina
irländska sånger och i sina dikter om österlandet
nyromantiker. Mest inflytande bland de engelske
författarna inom världslitteraturen fick W. S co 11
(1771-1832), som visserligen började som versdiktare
och med sina kortare ballader och sina epyllier med
historisk-romantiska ämnen vann stor framgång, men
hvars betydelse inom världslitteraturen dock ligger
i de historiska romaner, med hvilka han skapade en
öfver hela världen högt skattad diktform, som var
på en gång romantisk och rörde sig på historisk mark
samt vann efterföljd i snart sagdt alla länder; genom
dem fyllde han mer än någon annan det nyromantiska
programmet om återvändande i dikten af den historiska
andan. Romantiker på sitt sätt var visserligen lord
Byron (1788-1824); hans fantasi var fylld af den
engelska romantikens ideal, ehuru han fann skäl att
protestera mot den romantiska skolan och lutade åt
Pope; han växer ut ur sina romantiska stämningar,
grundlägger en modernare riktning, hans dikt gör
sig till uttryck för en ny tidsanda och företer
ett realistiskt skaplynne. - I Italien finner
nyromantiken ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
