- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
317-318

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Näbbdelfinen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

317

Näckbladsläktet-Näfrätt

318

sjunga till sitt spel om sin längtan efter
frälsning. Om på torsdags kväll i sjön eller på
en sten i forsen nedlägges ett offer, i Värend en
hvit penning, i Västergötland äfven en svart bagge,
i Östergötland en svart katt eller tre droppar blod
ur ringfingret, kommer Näcken och stämmer offrarens
fiol eller byter fiol med honom, som sedan blir en
öfverlägsen spelman. Bäckahästen har stundom fångats
och brukats till jordbruksarbete, men passat första
tillfälle att bli fri. Näcken lockar folk ned i
sjön och tar dem, som drunkna; de komma då till hans
präktiga salar på sjöbottnen. Man kan akta sig för
Näcken genom att spotta för sig eller sticka stål
i sjöstranden ellei binda honom genom att kasta en
sten, så att den faller lodrätt högt uppifrån ned
i vattnet. Näcken har förekommit hos alla germanska
folk; om isl. nykr omtalas hans förmåga att skifta
gestalt, och ordet betyder äfven "flodhäst", liksom
det motsvarande angls, nicor, fnhty. nihus, "krokodil"
; grundbetydelsen är alltså "vattenvidunder"; ty. nix
är "näck", nixe "sjöjungfru". Näcken har lämnat stoff
för konstnärlig framställning, t. ex. Hammarskölds
dikt "Strömkarlen", Stagnelius’ dikt "Näcken",
A. Österlings skådespel "Bäckahästen", Blommérs
målning "Näcken och Egirs döttrar", Molins fontän
och E. Josephsons (se d. o. 3) "Strömkarlen". Jfr
ock Näckens polska. Th. W.*

Näckbladsläktet, bot. Se N u p h a r.

Näckebröd, geol. Se Konkretion och M a r-1 ek o r.

Näckens polska. Flera svenska folkmelodier finnas
med detta namn, uppkommet däraf, att någon spelman
troddes ha lärt polskan af själfva Näcken (se
Näck). Den mest kända melodien med denna benämning
är den, till hvilken A. A. Afzelius diktade det
bekanta (1812 offentliggjorda) poemet "Djupt i
hafvet på demantehällen" och om hvilken han i sina
"Sagohäfder" meddelar följande. "I Småland, icke
långt från Vetterns strand, skall en gård finnas,
benämnd Neckaryd deraf att sådana lärda spelmän bott
der af urminnes tider. Sist lefde der fyra bröder af
denna spelmansslägt, som kallades Neckar och söktes
af långväga boende till bröllop och gillen. Deras
farfader säges först hafva spelat den polska, som nu
allmänneligen spelas och kallas Neckens". Melodien
är ej blott allmänt och rättvist ansedd vara en af
de skönaste på jorden, utan är tillika typisk för
den svenska folktonen i sitt sväfvande mellan glädje
och vemod, mellan dur och moll, hvilket närmar dess
toniska byggnad till den s. k. eoliska tonarten,
i synnerhet om den utföres med ursprunglig,
liten septima. Redan på 1820-talet behandlades
den på ett genialiskt sätt af A. F. Lindblad i
ett i Tyskland utkommet sånghäfte, och sedermera
har den ofta varit föremål för transkriptioner
och arrangemang. I utlandet har den på senare
tider blifvit spridd hufvudsakligen genom svenska
kvartettsångare och damkvartetter samt genom Thomas’
användning af densamma i operan "Hamlet". Långt
tidigare synes den emellertid ha sjungits i
enskilda kretsar. B. v. Beskow omtalar i sina
"Vandringsminnen", att "i alla sällskaper i Dresden
har Neckens visa gjort hvad man kallar furore". Och
Abr. Mankell åberopar Georg Adlersparre som sagesman
för den bekanta anekdoten, att Rossini skall i ett
utvaldt musikaliskt sällskap hos Rothschild i

Paris ha hört melodien sjungas och då utropat:
"en sådan melodi kan hvarken jag eller någon annan
nu lefvande tonsättare skrifva". A. L.*

Näckros, bot. Se Nuphar och Nymphsea.

Näckrosfamiljen, bot. Se Nymphaeacese.

Näckten, sjö i Jämtland (324 m. ö. h.), 35 km. lång,
men i allmänhet mycket smal, afflyter genom Billstaån
till Storsjön.

Näf, Peter. Se F o l k u n g a ä 11 e n, sp. 792.

Näf, Jakob, hufvudpersonen i den historiska
episod, som fått namnet näftåget, var medlem af
en förnäm skotsk släkt N e a f, som innehade
ett baroni Methie. Han kom 1579 till Sverige,
försedd med ett rekommendationsbref af Jakob VI,
samt blef 1583 ståthållare i Västmanland, Dalarna
och Bergslagen. Troligen fick redan han af Johan III
bekräftelse på friherretiteln, som sedermera fördes
af hans barn. I striden mellan Sigismund och hertig
Karl ställde han sig på den förres sida, hvarigenom
han ådrog sig allmogens synnerliga hat. Detta gick
slutligen därhän, att N. 1598, då han i Sigismunds
intresse drog upp till Tuna, nedhöggs af de
förbittrade dalabönderna. Liket kastades i en brunn,
men begrafdes slutligen i Tuna kyrkogård. Det äi denna
N:s ödesdigra färd, som i historien fått benämningen
"näftåget". Om näftåget utgaf Ihre (se d. o. 2) en
afh.: "De tumultu dale-carlorum’ . - En dotter till
N., Maria N., blef 1605 gift med sedermera riksrådet
Johan Skytte.

Näfels, by i Linthflodens djupa dalgång i schweiziska
kantonen Glarus (2,525 inv. 1900), bekant genom det
öfverfall, vid hvilket 500 schweizare 9 april JL388
besegrade 6,000 österrikare. (J- F. N.)

Näfgäld, Nässkatt, kam., den äldsta svenska skatt,
som häfderna känna. I Ynglingasagan om-förmäles,
att folket kring hela Svithiod gaf Oden skatt, för
att han som konung skulle värja landet och "blota"
för god årsväxt. Inga detaljer äro om denna skatt
kända, endast att den erlades för hvarje person,
som namnet antyder. Man vet ej heller, när den
upphörde. Geijer anför, att den enl. Magnus Ladulås’
testamente (1285) ännu då förekom i Västmanland.
Kbg.

Näflinge, socken i Kristianstads län, Västra Göinge
härad. 3,713 har. 780 inv. (1912). Annex till Vinslöf,
Lunds stift, Västra Göinge kontrakt.

Näfrätt (ty. jaustrecht), jur., säges den öfva, som
med våld själf tar sig rätt. Ett sådant förfarande
har icke i alla tider varit förbjudet. Urspr, kunde
den, som ej i godo utfick sin rätt, på eget ansvar
med våld utkräfva densamma. I den mån ett ordnadt
samhällsskick utbildade sig, inskränktes emellertid
den enskildes befogenhet att sålunda på egen hand
göra sin rätt gällande inom allt trängre gränser, och
till sist blef - på några få undantag när (se S j ä l
f t ä k t) - hvarje sådant egenmäktigt förfarande en
otillåten och merendels äfven straffbar gärning. I de
flesta länder dröjde det dock länge, innan samhället
fick makt med den enskilda själfrådigheten. Särskildt
förekom vidsträckt användning af näfrätten i Tyskland
under medeltiden. Domstolarnas vanmakt föranledde där
ett formligt erkännande af den s. k. fejderätten. Det
tilläts nämligen den, som ej genom domstols bemedling
kunnat utfå sin rätt, att förklara sin motståndare
"fejd" och därefter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 12 02:31:49 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free