- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
475-476

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Odelad grundränta ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

475

Oden

476

mjödet, i det han bröt sin ed, samt hur 0. fann
trolldomsrunor genom att hänga nio nätter i det
träd, hvars rötter ingen vet, utan mat och dryck,
medelst spjut offrad åt sig själf. I "Vaftrudnes-mal"
f ramställes 0. tafla med den vise jätten Vaf-trudner
i kunskap om världens forntid och framtid och segrar,
då Vaftrudner ej vet, hvad 0. sade i sonen Balders
öra, innan denne steg på bålet. I "Lokasenna" säges
0. i urtiden ha blandat blod och ingått fostbrödralag
med Loke och beskylles att icke rätt fördela seger. I
hjältesångerna säges 0. vålla strid mellan fränder
och låna sitt spjut att döda. 0. vållar, att valkyrjan
Sigrdrifa icke vaknar ur sin sömn. I den äldre Eddans
prosastycken omtalas, hur 0. är på vandring med Höner
och Loke, hur han förklädd tar hjälten Sigmunds lik
i sin vård och hur han sticker valkyrjan Sigrdrifa
med sömntörne till straff för att hon dödat den,
som 0. bestämt skulle segra. I Snorres Edda omtalas
i inledningen 0. som en historisk konung, som med
sitt folk vandrade från Tyrkland (Mindre Asien)
till Saxland (Tyskland), Danmark och Sverige,
där han valde sitt säte i Sigtuna efter att i de
genomvandrade länderna ha insatt sina söner till
höf-dingar (Vedeg i östra Saxland, Beldeg i Westfalen,
Sigi i Frankland, Skjold i Danmark); sedan ordnade
han styrelsen i Sverige, som det varit i Tröja,
underlade sig Norge och satte sin son Säming till
höfding där. Samma förlopp framställes ock af Snorre
i "Ynglingasaga". I själfva berättelsen i Snorres
Edda omtalas däremot 0. som en gud, son till Bor
och Bestla, jätten Boltorns dotter, och sonson till
Bure (se d. o. och Mytologi, sp. 161). Bröderna till
0. hette Vile och Ve, och dessa tre tros vara styrande
öfver himmel och jord, dräpte jätten Ymer och gjorde
af honom jorden, ordnade himlakropparnas gång, byggde
borgen Mid-gård till värn mot jättarna och Asgård midt
i världen samt skapade människorna. I öfrigt omtalas
och fullständigas den äldre Eddans uppgifter. Valask
j älf är en sal med högsätet Lidskjalf, hvarifrån
0. ser ut öfver alla världar; dem, som fallit i
strid, einherjarna, samlar 0. i Valhall och Vingolf,
i Valhall iskänkes mjödet af valkyrjor, som ock af
0. sändas till hvarje strid och kora dem, som skola
falla. 0. eger spjutet Gungner, ringen Draupner och
hästen Sleipner, som har åtta fötter. Redan hos de
äldste skalderna råder samma uppfattning af 0. Han
kallas jordens herre, Allfader, Viles broder, är med
Jord fader till Tor och Meile och make till Frigg, är
dels krigsgud, dels skaldegud, bor i det sköldtäckta
Valhall, eger korpar och hästen Sleipner, binamnet
ViÖrir betecknar kanske 0. som stormgud. I sagorna
framträder 0. som en dödsgud, åt hvilken fiendens här
viges eller blodiga offer egnas och som då ger seger
eller långt lif. Före slaget på Fyrisvall lofvade
Erik Segersäll sig själf åt 0. efter tio år och
slungade ett spjut öfver Styrbjörns här med orden:
"Oden eger eder alla". Aun den gamle offrade hvart
tionde år en son till 0. för att få lefva. Dödsgudens
gunstlingar äro väldiga kämpar, och 0. framträder i
sagorna som dessas beskyddare, ofta som en gammal,
högväxt, enögd gubbe i blå kappa och med sid hatt,
som ger ett godt råd eller en nyttig gåfva, men då
tiden är inne, låter han sina älsklingar falla och
dödar dem stundom själf för att inför-

lifva dem med sin kämpaskara i Valhall. - Den
ställning af öfvergud, som den fornnordiska dikten
tilldelar 0., synes han i verkligheten icke ha
egt i de nordiska folkens tro. Tor namnes af Adam
af Bremen som den mäktigaste guden, hvars bild i
Uppsalatemplet intog den midtersta platsen. Att Tor
var mäktigast, sägas äfven danskarna i England och
normanderna anse. Ortnamn och personnamn äro sällan
sammansättningar med 0., och namnet 0. saknas i det
isländska edsformuläret, där Frej, N jord och den
allsmäktige åsen (Tor) nämnas. Vid julgillet dracks
dock först ett horn åt 0., sedan åt Njord och Frej
och därnäst Brage (Tor, Asabragr). Motsägelsen mellan
lifvet och litteraturen i fornnordisk tid i afseende
på den inbördes ställningen af 0. och Tor förmenar
H. Pe-tersen ("Om nordboernes gudsdyrkelse og gudstro
i hedenold", s. 137) möjligen kunna lösas genom att
antaga föreställningen om 0. som den öfverste guden
kommen från Tyskland eller England. Det har äfven
antagits, att därifrån eller från trakten af Svarta
hafvet dyrkan af 0. öfver hufvud taget invandrat till
norden, där 0. alltså urspr, skulle varit okänd, men
Schullerus ("Beiträge zur geschichte der deutschen
sprache und literatur", XII, 251 ff.) framhåller
det som en naturlig utveckling inom norden,
att 0., som var krigets och skaldekonstens gud,
trädde i förgrunden under vikingatiden, under hvars
stormar krigets och därmed poesiens konst skattades
högst. Det är emellertid blott föreställningen
om 0. som öfvergud, som behöfver förklaras, då
ju 0. från äldsta tid alltjämt förekommer som en
af de förnämste gudarna i norden. Enligt Tacitus’
"Germania" var 0. germanernas förnämste gud; ty att
han med Mer-curius menar 0., bevisas af, att lat. dies
Mercurii öfversattes med onsdag. Då 0. säges hos
sig samla de i striden fallne, fientliga härar vigas
till undergång genom att ges åt 0., hvarpå exempel
finnas redan från l:a årh. e. Kr., och 0. i senare
folktro tankes som anförare för de aflidnes andar i
den vilda jakten, är det uppenbarligen Mercurius’
uppgift att ledsaga de döde till underjorden (se
H e r-mes, sp. 526), som föranledt Tacitus att
beteckna 0. som Mercurius. 0. har alltså urspr,
varit en dödsgud, och öfvergången af en dödsgud till
krigsgud måste ju ske mycket lätt. Tacitus berättar,
att hermundurerna vigde sina fiender chatterna åt
Mars och Mercurius, i hvilket fall krigsguden och
dödsguden 0. ännu hållas åtskils. Till O. offrades
äfven människor, som vanligen dödades genom hängning
eller spjutstyng. Under anförande af Woden drogo
angelsaxarna till England, och omkr. 600 namnes han
som anglernas förnämste gud.

Adam af Bremen (1072) säger däremot om 0. i
Uppsalatemplet, att Wodan för krig och förlänar
tapperhet mot fienden och att han afbildas väpnad
som Mars. Redan från början af 1300-talet namnes
i Tyskland daz Wuotes her, den vilda jakten,
spök-skaran, som under stormnätter brusar fram genom
luften och ofta tankes komma ur ett berg, och äfven
från England är samma föreställning betygad. Skarans
anförare har i olika trakter namn, som återgå på
namnet Wodan eller erinra om hans utstyrsel, eller
ock nämnas bekanta krigshjältar som anförare. Denna
naturföreteelse utgör troligen del-vig dånet från
vildgäss eller andra flyttfåglar, del-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:52 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0264.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free