Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Odense aa ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
O. är det s. k. Nya Rysslands hufvudstad såväl i
intellektuellt som i kommersiellt hänseende och säte
för ärkebiskopen af Cherson och O., för stadskaptenen
(gradonatjalnik) samt generalkommandot för 8:e
armékåren. Staden har en mängd undervisningsanstalter,
bl. a. det forna Richelieu-lyceum (grundlagdt 1817),
1865 förändradt till kejs. nyryska universitetet (med
4 fakulteter, bibliotek, astronomiskt observatorium
samt 2,272 stud. 1912), prästseminarium, 5 gymnasier
för gossar och 2 för flickor, 2 realskolor, 2
handelsskolor, en kvinnlig högskola (sedan 1893),
en kadettskola, ett artilleriläroverk, en musikskola,
ett tjugutal judiska skolor utom 43 "cheders" (judiska
religionsskolor) m. m. Bland vetenskapliga föreningar
må nämnas ett historiskt och arkeologiskt sällskap
(stiftadt 1839) med rik samling fornsaker från
kusterna af Svarta hafvet, ett ekonomiskt sällskap
för Syd-Ryssland (stiftadt 1828), landtbrukssällskap
och naturforskarsällskap. O. har ett stadsbibliotek
(160,000 bd), rusovska tafvelgalleriet, stadsmuseum,
pedagogiskt museum, en landtbruksförsöksanstalt, flera
sjukhus af olika slag och andra välgörenhetsanstalter,
omkr. 50 ortodoxa kyrkor och 2 kloster, 1 evangelisk
och 1 katolsk kyrka, 3 hufvudsynagogor och 1 moské.
O:s folkmängd ökas raskt. 1814 hade staden 14,000
inv., men 1911 505,600 inv., tillhörande en mängd
olika nationaliteter. Talrikast äro stor- och
lillryssarna, därnäst judarna (omkr. 140,000). De
förnämste köpmännen äro af italiensk, grekisk,
tysk och fransk nationalitet. En talrik lös
arbetarbefolkning (omkr. 35,000 pers.), lefvande
från hand i mun, är utmärkande för O. Stadens
hufvudnäringar äro sjöfart, handel och industri. Den
bukt af Svarta hafvet, vid hvilken O. ligger, har ett
djup af omkr. 9,2 m., men är en farlig ankarplats,
enär den är öppen för östliga vindar. Därför har man
genom vågbrytare byggt utefter stranden 6 hamnar, som
(från s. räknadt) äro karantänshamnen, nya hamnen,
kolhamnen, praktiska hamnen, hamnen för fartyg
tillhöriga det förnämsta skeppsbolag, som trafikerar
O. (Ryska kompaniet för sjöfart och handel), och
petroleumhamnen, hvarjämte en ny spannmålshamn
är under byggnad. Hela handelsomsättningen stiger
till omkr. 300–350 mill. kr. om året, hvilket är 11
proc. af Rysslands handel med utlandet. Exporten
utgör omkr. 200 mill. kr., importen 100–150
mill. I fråga om export (hufvudsakligen spannmål
o. a. landtbruksprodukter) står O. i första rummet
af alla ryska hamnar, däremot öfverträffas det af
Petersburg i import. O:s förnämsta importvaror äro
kolonialvaror (te och bomull), vidare sydfrukter,
vin, metaller, industriartiklar m. m. O. drifver
äfven liflig kusthandel på Svarta hafvet och står
i regelbunden ångbåtskommunikation med de stora
hamnstäderna vid Medelhafvet och i västra Europa. Det
ryska kompaniet sänder sina ångare genom Sueskanalen
till de syd- och östasiatiska hamnarna samt har en
talrik ångbåtsflotta på Dnjepr, Dnjestr och Bug. Af
mindre ekonomisk betydelse än handeln, men likväl af
stor vikt för O. är dess industri. I staden finnas
ett statsbrännvinsnederlag, stora järnvägsverkstäder
och verkstäder för den frivilliga flottan, hvilka
tillsammans sysselsätta 3,000 arbetare; dessutom
funnos 1903 430 andra verk med omkr. 20,000 arb. och
75,6 mill. rubel i tillverkningsvärde.
Viktigast voro sockerbruk och anstalter för
förpackning af te; f. ö. kvarnar, oljeslagerier,
garfverier, maskin-, kork- och tobaksfabriker,
spinnerier, väfverier o. s. v. – O. sattes 1866
i förbindelse med ryska järnvägsnätet (öfver Kiev
och Charkov), numera står det äfven (öfver Bender)
i järnvägsförbindelse med Rumänien. O. har vackra
omgifningar med hela villakolonier samt har nyligen
börjat användas som kurort (hafsbad och salta bad i
limanerna). – Den turkiska borgen Hadji-bej eröfrades
14 sept. 1789 af ryske generalen, fransmannen J. de
Ribas, som jämte sin landsman Voland 1794 fick i
uppdrag att däromkring anlägga en stad och hamn,
hvilken på Katarina II:s befallning 22 aug. 1794
fick namnet O. (efter en grekisk koloni Odessos,
som legat ett betydligt stycke n. ö. därifrån). Land
skänktes åt nybyggarna, och redan två år därefter hade
O. öfver 3,000 inv. 1795 förklarades O. som den första
krigshamnen vid Svarta hafvet, men senare flyttades
de militära inrättningarna till Nikolajev, medan
O. 1803 blef ett statskaptenskap (gradonatjalstvo),
hvars förste guvernör, hertigen af Richelieu, inlade
stora förtjänster om stadens tillväxt och hamnens
förbättring. 1817–59 var O. frihamn. 1824–74 var det
därjämte hufvudstad i generalguv. Nya Ryssland. Sedan
1876 är O. befäst genom en rad kustbatterier.
J. F. N.
Ode-symfoni, mws., körsymfoni, en symfoni,
hvari människoröster momentant aflösa den enbart
instrumentala musiken, t. ex. Félicien Davids "Le
désert" (där äfven deklamation är inmängd) och Nicodés
"Das meer". E. F-t.
Odeum. Se O deion.
Odeur [ådor], fr., lukt, vällukt, doft; stank.
Ode’zia aträta, zool. Se Mätarfjärilar.
Odger [å’djo], George, engelsk arbetarledare, f. 1814,
d. 1877, skomakare i London, blef en gärna hörd talare
på arbetarmöten och uppmanade ifrigt sina åhörare
att bilda en världsfederation. Han blef sekreterare i
styrelsen för Londons trade unions (se Trade unions)
och var 1864 med om att grundlägga Internationalen
(se d. o.), men uttalade sig mot anarkistiska och
revolutionära rörelser.
Odhélius. 1. Erik 0., teolog, f. 21 apr. 1620 i Ods
prästgård, Västergötland, d. 31 juli 1666 i Hamburg,
blef student i Uppsala 1636, präst 1639 och filos,
magister 1646. Han begaf sig sedan utrikes och
var en tid legationspredikant i Paris. 0. blef
teol. adjunkt i Uppsala 1648, vistades sedan till 1651
utrikes, hufvudsakligen för studiet af orientaliska
språk och apologetik, samt utnämndes 1652 till
teol. professor och teol. doktor, hvartill han 1656
promoverades. S. å. blef han pastor i Börje prebende
och 1660 i Danmarks. 0. erhöll 1662 af regeringen
i uppdrag att vederlägga de af Joh. Matthise och
Terserus framställda dogmatiska meningarna. Men innan
detta uppdrag var fullbordadt, nödgades han för sin
hälsa 1664 besöka utländska brunnar. 1665 erhöll
han kallelse till pastor primarius i Stockholm, men
återsåg aldrig Sverige. Hans påbegynta teologiska
arbete skulle fulländas af hans måg, sedermera
ärkebiskopen Er. Benzelius d. ä. Först 1696 utgaf
denne en del däraf. 0. var ej endast lärd teolog,
utan äfven utmärkt orientalist och latinsk poet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
