- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
799-800

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orale ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vrijstaat). Denna gick emellertid under därigenom,
att staten deltog i kriget mot England 1899–1902
(det s. k. Boerkriget, se d. o.). 28 maj 1900
annekterade engelsmännen landet och gåfvo det
namnet Oranjeflodskolonien, och efter freden
organiserades det som engelsk kronkoloni. Det
erhöP senare representativ författning (1907)
och förenades 31 maj 1910 under sitt nuv. namn med
de öfriga provinserna till Sydafrikanska unionen.
J. F. N.

En orante i S. Callistus-katakomben, Kom.

Orante [åra’nte; it., bedjande] kallas en i
den fornkristna konsten ofta förekommande gestalt i
bönställning, d. v. s. med utsträckta armar och öppna
händer. Så afbildas bibliska personligheter, såsom
Noa, Daniel, Susanna, Maria m. fl., eller helgon,
ofta äfven andra aflidna, som i så fall tänkas bedja
för de efterlefvande. Dessa gestalter äro öfvervägande
kvinnliga (t. ex. i Priscillakatakomben). Emblem, som
syfta på de saliges lif efter döden, bifogas ofta.
J.C.

Oräon, folkstam boende i västra Bengalen och
Chota (Chutia) Nagpur, hör till de dravidiska folken
och uppgår till ett antal af omkr. Va mill. personer
(se D r a v i d a, sp. 837, och K o l h, sp. 531). Jfr
E. T. Dalton, "Descriptive ethnology of Bengal’’
(1872). K. F. J.

Öra pro nöbis, lat., bed för oss !, katolska kyrkans
böneformel vid anropande af helgonen.

Orätio, lat., tal (om o. recta och o. indirecta
1. obliqua se Direkt anföring och O b l i k),
äfven bön, t. ex. o. domi’nica, Herrens bön (se
Fader vår). - 0. pro d o m o, eg. Ciceros tal inför
domstolen i en återvinningsprocess rörande ett hus
(lat. domus); sedermera tal i eget intresse, "att
tala för sin sjuka mor". J.C.

Oration [-t j eö n], lat. orätio, tal, högtidstal,
vältaligt föredrag. - O r ä t o r, lat., vältalare,
högtidstalare, offentlig talare. - Oratörisk, som är
utmärkande för en vältalare.

Oratoriäner (Oratöriepräster, Filip-piner), en
andlig orden, som från 1551 började växa upp ur
"Heliga trefaldighetens brödraskap". Den egentlige
stiftaren af denna orden, F i l i p p o N e r i, kan
anses som stiftaren äfven af oratorianer-nas orden,
som 1575 sanktionerades af påfven Gregorius XIII. Sitt
namn hade den däraf, att medlemmarna om aftnarna
urspr, samlades i Hel. tre-faldighetsordens bönsal
("oratorium"), där de gemensamt sysselsatte sig med
bön, läsning af den heliga skrift m. m., föredrag samt
sång och musik. Den sistnämnda sysselsättningen gaf
upphof åt den kyrkliga tonskapelse, som fått namnet
"oratorium" (se d. o.). Paul IV skänkte orden 1558 en
egen kyrka, och 1576 lades grunden till den midt i Rom
belägna präktiga, med målningar af Kubens och andra
rikt smyckade oratoriekyrkan S. Maria in Valli-cella,
äfven kallad Chiesa nuova. Ordens medlemmar äro icke
bundna af löften. Fullkomlig frihet att komma och gå
samt att när som helst utträda ur

orden är rådande, äfvensom fullkomlig jämlikhet. Bön,
sakramentsförvaltning och predikan samt sjukas,
fattigas och pilgrimers vård äro medlemmarnas
sysselsättning. Orden förfogar öfver ett stort
hospital för fattiga pilgrimer samt öfver en
bildningsanstalt för präster, som icke tillhöra
någon munkorden. Flera berömda män ha tillhört
oratorieorden. Samtidigt med Neri var kyrkohistorikern
Caesar Ba-ronius en af dess medlemmar. - Med de
italienske oratorianerna får man icke förblanda de
franske, hvilkas upphofsman var Pierre de Bérulle
(se d^nne). Efter den italienska förebilden stiftade
han 1611 i Paris en oratorieorden ("Fäder af Jesu
oratorium"), som, 1613 sanktionerad af påfven Paul V,
utbredde sig öfver Frankrike och spred sig äfven till
Nederländerna. Fria från löften, åtnjöto medlemmarna
äfven en viss frihet från statut; att "anden är en"
var hufvudsaken. Ordens ändamål var prästerskapets
höjande genom andaktsöfningar och studier. Af
flera orsaker kom den i fientligt förhållande till
jesuitorden. Flera utmärkta fransmän tillhörde
oratoriefäderna, hvilka i midten af 1800-talet fingo
fast fot äfven i England. Orden upplöstes 1902.
J. P-

Oratöriepräster. Se Oratorianer.

Oratorium (mlat.; it. oratnrio, urspr, "bönsal"),
mus., ett större episk-lyriskt tonverk, som består
af korsatser, solosånger och ensembler med orkester
samt har etisk-religiöst, vanligen bibliskt, eller
ock världsligt romantiskt innehåll och är afsedt
väsentligen för konsertbruk. I början var oratorium
(it. oratorio) namn på de i kyrkan S. Maria in
Vallicellas bönsal i Rom af oratorianerna (se
Oratorianer) utförda musikdramatiska framställningar,
som utgjorde ett slags musikalisk utveckling
af medeltidens mysterier (med biblisk handling)
och moraliteter (med allegorisk personifiering
af abstrakta begrepp). Hymnerna (laudi) för
körsång förbundos däri efter hand med dramatisk
dialog, och en "berättare" framförde hvad som
för handlingens begripande var erforderligt. En
annan ursprungskälla hade oratoriet säkerligen i
1500-talets katolsk-liturgiska passionsmusik under
påskveckan, hvari evangeliernas passionshistoria
sjöngs af en tenor på gregorianska melodigångar och
sammalunda alla direkt anförda yttranden sjöngos af
olika soloröster, hvaremot hopens och lärjungarnas
repliker utfördes af körer och tonsattes särskildt
(af Suriano, Vittoria m. fl.). Samtidigt med operans
uppkomst tillgodogjordes det genom "mono-dien"
(ackompanjerad solosång) nyvunna recitati-viska
uttryckssättet ("stilo rappresentativo"; jfr Opera)
äfven för här i fråga varande form. Som det första
verkliga oratoriet har man plägat beteckna Emilio
del Cavalieres allegoriska "Rappresentazione di
anima e di corpo" (1600), som dock snarare var
en andlig opera. Det sceniska uppförandet, som
då var oundgängligt, afskaf-fades af Carissimi;
i stället införde han "berättaren" (se ofvan),
hvars parti öfvertogs omväxlande af olika stämmor
(tenor, alt o. s. v.) och som var en motsvarighet till
passionsmusikens "evan<relist". Alessandro Scarlatti
(1659 -1725) tillämpade äfven i oratoriet de af honom
inom operan stadfästa formerna af dakapo-aria och
ackompanjeradt recitativ. Om solosången utbildades
i Italien, så spelade i Tyskland körerna och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0430.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free