- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
855-856

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Orélie Antoine I ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

855 Orestes–Orfeus 856

egnad helgedom i Ättika (jfr fig.). Euripides låter
O. på Apollons råd bege sig till tauriernas land för
att därifrån hemföra en bild af gudinnan Artemis. Yid
ankomsten dit blefvo O. och Pylades gripna och
enligt landets sed dömda att offras åt den tauriska
Artemis, hvars prästinna var O:s syster Ifigeneia. Hon
igenkände sin broder och flydde med honom till hemmet,
medtagande den heliga gudabilden. O. härskade sedan
länge i ro öfver sitt fädernerike, Mykenai och Argos,
samt erhöll äfven Sparta med sin gemål Hermione, en
dotter af Menelaos och Helena. Sin död säges han ha
funnit i Arkadien genom ett ormbett. Orestessagan
är dramatiskt behandlad af Aischylos i trilogien
”Ore′rsteia” (Orestien), som innefattar tragedierna
”Agamemnon”, ”Choëforoi” och ”Eumenides”, af Sofokles
i ”Elektra” samt af Euripides i ”Elektra”, ”Orestes”
och ”Ifigeneia he en Taurois” (lat. Iphigenia
Taurica). Af nyare förf., som behandlat ämnet, må
nämnas Voltaire (”Oreste”, 1750).
A. M. A.

Orestes, romersk fältherre, son till Tatulus
från Pannonien, var i början Attilas sekreterare,
men gick efter dennes död (453) i västromerske
kejsarens tjänst. Han fick rikets högsta värdighet
såsom ”romersk patricier” (samt anförare för
de icke-romerska trupperna) och uppsatte 475
sin son Komulus Augustulus på den västerländska
kejsartronen. Men då han ej höll sina löften till
trupperna, valde de Odovakar till chef. 0. tvangs
att draga sig undan till Pavia och blef efter stadens
intagande halshuggen 28 aug. 476.
J. C.

Oret, Ost-oret, zool. Se Spindeldjur.

Oretäner, ett betydande forntida folkslag i Hispania
Tarraconensis, vid öfre Guadiana och Guadalquivirs
källor. Deras land var under puniska krigen mer än
en gång krigsskådeplats.

Orexin, Fenyl-dihydroxi-kinolin, farm. med.,
ett fabrikspreparat af alkaloidnatur, hvilket
rekommenderats som aptitgifvande medel vid
aptit-löshet. Bäst användes garfsyradt salt, orexinum
tannicum, ett gulaktigt, smaklöst, i vatten olösligt
pulver, som blott lindrigt retar magen. Utom
vid aptitlöshet utan anatomiska förändringar i
magen har orexintannatet särskildt anbefallts mot
kräk-ning under graviditet samt mot sjösjuka. Den
aptitgifvande verkan har ej vunnit allmännare
erkännande. Dosen är 0,2–0,5 gr. 2–3 gånger dagligen.
C. G. S.

Ore älf, ett till Dalälfvens flodområde hörande
vattendrag, 220 km. långt. Från gränstrakterna
mellan Orsa finnmark, Härjedalen och Dalarna
rinner den först åt s. ö., därefter i rakt östlig
riktning genom en djup cañon (ho, hvaraf namnet på
järnvägsstationen Oreho), sedan nästan rakt söderut
till Oresjön (213 m. ö. h.), en af Dalarnas vackraste
sjöar, som äfven mottager vatten genom
Lömmingån i ö., Ockerån och Andån från Osmundsberget
i s. och Arfån i v., och därifrån i västlig
riktning genom Skattungen (195 m.) till Orsasjön (166
m.), upptagande under senare delen af sitt lopp de
norr ifrån kommande Emmån och Unån, båda
med ursprung iVåmhus. Den förra samlar sitt
vatten i Emmasjön i Orsas nordvästra hörn och
bildar under sitt lopp Bössfallet, Helvetesfallet,
Mellanfallet och Storstupet, där ån störtar fram
sammanträngd i cañonlika klyftor, på hvilka ån är
ganska rik. Vid Storstupet går Orsa–Härjedalens
järnväg öfver ån på en bågbro om 40 m. spann 35
m. öfver forsen. Unån mottager fr. v. Dyfverån
och Djupån. I Orsasjön faller också Våmån ut.
Orsasjön, 14 km. lång, 6,5 km. bred, står
genom ett 4 km. långt smalt sund, Moranoret,
i förbindelse med Siljan. Med sina många och
vattenrika källor stiger O. lätt öfver sina bräddar
och är särskildt våldsam vid islossningen.
Wbg.

Orf, landtbr., det skaft, vid hvilket lien fästes,
är försedt med två handtag (kaggar eller knaggar)
och i vissa trakter i Dalarna och Norrland afslutadt
med ett platt blad, som vid begagnandet hvilar
mot armen. Formen växlar äfven i öfrigt i olika
trakter.
H. J. Dft.

Orfa, det nuv. namnet på Edessa (se d. o. 2).

Orfani [å′r-] l. Orphani, stad i forna
turkiska vilajetet Saloniki (nu tillhörigt Grekland),
vid O.- l. Rendinaviken, 7 km. ö. om Strumas
mynning. Omkr. 5,000 inv. I närheten ruiner af
det gamla Amfipolis och Eion.
J. F. N.

Orfaniter (”de faderlöse”), ett parti bland
husiterna (se d. o., sp. 1354).

Orféus (grek. Ορφευς, lat. Orpheus), mytisk
forngrekisk sångare, tillhörande en på gränsen
till det nordliga Grekland i landskapet Pieria kring
Olympos boende tracisk stam, som med hänförelse egnade
sig åt Dionysos’ dyrkan och därmed sammanhängande
arter af skaldekonst. Han uppges

Orfeus och Eurydike återses, för att smärtfullt åter
skiljas. T. v. Hennes psychopompos. (Marmorrelief i
Neapel, från grekiska skulpturens blomstringstid.)

som son till sånggudinnan Kalliope med Apollon eller,
enligt en annan saga, med den traciske konungen
Oiagros. Verkan af hans sång var så oemotståndlig,
att den förmådde tämja de vildaste djur och sätta
liflösa ting i rörelse. Då hans maka, Eurydike, dog
till följd af ett ormbett, nedsteg O. själf till un-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:32:16 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0464.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free