- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
1023-1024

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oskars hamn ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1023

Oskrifven rätt-Osman

1024

norsk folktro ett ridande följe af andar, som om
nätterna, särskildt vid julen, far genom luften,
röfvar människor och nödgar dem att följa med
längre eller kortare tid. Stundom kan det hända,
att oskorei "sadlar af" på gårdarna, helst sådana,
där mandråp begås, och dricker upp bondens julöl, när
det är tillgängligt. Till skydd för det elaka följet
sattes tjärkors öfver dörrarna och på ölkag-garna. O
har af A. Faye, efter Willes oriktiga förklaring af
företeelsen (1786), felaktigt kallats Aasgaardsrei
(A s gå rdsre j e n).

Oskrifven rätt. Se Sedvanerätt.

Oskulation, mat. Se Oskulera.

Oskulera (af lat. osculäre, kyssa), mat. Två eller
flera kroklinjer eller buktiga ytor sägas oskulera
hvarandra i en viss punkt, om de i denna punkt ansluta
sig så nära till hvarandra, som för linjer eller
ytor af samma slag är möjligt (jfr Kontakt). Punkten
kallas oskulationspunkt. Bland de kroklinjer, som
oskulera en gifven kroklinje, är den oskulerande
cirkeln särskildt anmärkningsvärd. Denna cirkel är
identisk med krök-ningscirkeln. Bland de ytor, som
oskulera en dubbelkrökt linje, märkas det oskulerande
planet och den oskulerande sfären, af hvilka särskildt
det förra spelar en viktig roll inom teorien för
buktiga ytor. - Enligt en annan definition sägas två
eller flera kroklinjer oskulera hvarandra i en viss
punkt, om de i denna punkt ha gemensam tangent och
gemensam krökningscirkel; på samma sätt två eller
flera’ ytor, om de i punkten ha samma tangentplan,
principalnormalsektio-nerna belägna i samma plan
och dessa sektioners krökningsradier lika till
storlek och riktning. - Behandlingen af teorien
för oskulation sker medelst differentialkalkyl.
(I. F.)

Oskulerande bana (se Oskulera), astron., är, för
en viss gifven tidpunkt (epok), den ellip-tiska,
paraboliska eller hyperboliska bana, i hvilken
en planet eller komet i den gifna tidpunkten
rör sig. På grund af störingarna förändras banan
oupphörligt. Om i ett visst ögonblick alla störingar
skulle upphöra, d. v. s. om planeten eller kometen
från detta ögonblick skulle stå under inverkan endast
af solens attraktion, skulle den ständigt fortsätta
att röra sig i den mot sagda ögonblick motsvarande
oskulerande banan. Elementen i den oskulerande banan
kallas oskulerande banelem e n t för den gifna epoken.
B-d.

Oslerska anemometern (efter uppfinnaren, F. Osler,
som lämnade beskrifning af instrumentet 1837),
meteor. Se Anemometer.

Oslo (fno. Åslo, d. v. s. ängsmarken under åsen),
gammal norsk stad ö. om älfven Frysja (nu Akerselven)
och den lilla Björviken innerst i Kristianiafjorden,
sedan l jan. 1878 stadsdel (ofta kallad Gamlebyen)
i Kristiania (se kartan till d. o.). 0. anlades
af Harald Hårdråde 1048 samt blef mycket tidigt
biskopssäte och hela östlandets centrum. Där lågo
en åt nationalhelgonet S:t Halvard invigd domkyrka,
den med Harald Hårdrådes kungsgård förknippade
Mariakyrkan, omtalad som en af Norges präktigaste och
rikaste kyrkor, och dessutom de 4 sockenkyrkorna,
Kors-, Klemens-, Nikolas- och Lafranzkyrkorna,
samt 3 kloster, för benediktinnunnor, dominikaner
och franciskaner, hvart och ett med sin kyrka. På
1300-talet blef

0. landets egentliga hufvudstad, då konungarna
oftast efter denna tid bodde där. 7 norska
konungar äro veterligen begrafna i 0:s
två hufvud-kjrkor, men deras grafvar ha försvunnit.
De viktigaste ännu existerande minnena från medeltiden
äro några hvalf i dominikanklostret, öfver hvilka
det nuv. biskopsresidenset är uppfördt, samt
några lämningar af franciskanklostret i det nuv.,
1541 upprättade 0. hospital. Efter reformationen
blef den borgliknande biskopsgården jämte kyrkor och
kloster indragen till kronan, och 1539 fingo borgarna
lof att nyttja dess solida murrester till stenbrott.
Mariakyrkan plundrades på sina skatter 1523
af Kristian II och brann s. å., utan
att restaureras. Halvardkyrkans dom, som hade
24 rikt doterade altare, begagnades ännu 1658, men
raserades 1667-89. Stora eldsvådor, 1254, 1352,
1523, 1567, då staden brändes af svenskarna, 1611
och 1624, då hela staden lades i aska, fullbordade
förstörelsen. 1624 påbjöds, att staden skulle
utrymmas och flyttas till Akershagen för att
åtnjuta skydd af Akershus’ kanoner. Kristiania
(se d. o.) anlades, och 0. nedsjönk till en
hop ruiner och ruckel. Stadens tomter och
stadsområde utlades samtidigt till ladugård åt
Akershus’ slott samt inför lif vades med Åkers
härad. - 0. har antagligen aldrig haft öfver 5,000
inv., men var icke desto mindre under senare delen
af medeltiden den största staden i Viken. Stadens
glanstid inföll mellan 1286 och 1350. Utsuget af
hanseaterna under 1400-talet, förföll 0., men kom sig
åter genom timmerhandelns blomstring på 1500-talet.
K. V. H.

Os Lusiadas [oj losi^dej]. Se Lusiadas.

Oslättfors. 1. Kapell (utan egen kyrkobokföring)
i Hille socken, Uppsala stift, Gästriklands
östra kontrakt. - 2. Förr järnbruk i Hille socken,
Gäfleborgs län, vid Lundbyggesjöns utlopp i Teste-boån
och 0. station vid Gäfle-Ockelbo järnväg. Det
privilegierades 1697, men bruksrörelsen ned-lades i
början af 1880-talet, då det tillhörde Lunde-bergska
släkten. Korsnäs sågverks-a.-b. har där torfströfabrik
och kvarn m. m., tax. till 109,000 kr.

Osma (O s e m), biflod till Donau
(fr. h.) i Bulgarien, upprinner på Balkan
och faller ut ofvanför Nikopol. 155 km.
J. F. N.

Os magna sonaturum, lat., "en mun, mäktig af väldiga
toner", gaf van att dikta högstämda sånger. Uttrycket
återfinnes i Horatius’ "Satirse"

1, 4, v. 44.

Osman (eg. Othman, se d. o.), namn på en kalif. _Se
K a l i f a t, sp. 616.

Osman, turkiska sultaner. 1. 0. I al g h a si
("eröfraren"), stiftare af Osmanska 1. Turkiska riket,
f. 1259 i Sukut i Bitynien, d. 1326, efterträdde
1281 sin fader, Ertogrul, som kan öfver de ogusiske
tatarerna i Frygien. Han bemäktigade sig en stor del
af seldschukernas 1300 upplösta rike, antog titeln
sultan och eröfrade efter hand hela västra delen af
Mindre Asien med hjälp af sin son Orkhän, hvarvid
äfven Brussa eröfrades; det blef därefter residens för
sultanen. - 2. 0. II3 f. 1605, blef vid sin faders,
Achmed I:s, död (1617) undanskjuten från tronföljden
till förmån för den till åren äldste anförvanten, hans
farbroder Mustafa I. Det skedde enligt faderns eget
förordnande och är första exemplet på tillämpningen
af den i Turkiet gällande principen för tronföljden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:52 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0552.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free