- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki /
1383-1384

(1914) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Palomena ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1383

Paludan-Paludan-Miiller

1384

Trajanus’ båge. Under kejsartiden var det endast
monarken, som fick bära paludamentum, då vanligen
kallad purpura. Att "anlägga purpurn" är sålunda
detsamma som att bli kejsare. R.Tdh. (J. C.) Pa’ludan,
Julius, dansk litteraturhistoriker, f. 11
aug. 1843, tog 1868 teol. kandidatexamen och
blef 1875 filos, doktor, 1884 docent och 1892
professor vid Köpenhamns universitet; var 1888-
1906 medlem af undervisningsinspektionen för de
lärda skolorna. Hans viktigaste arbeten röra sig
kring den främmande litteraturens inverkan på den
danska: Om Holbergs Niels Klim med s&rligt hensyn til
tidligere satirer i form af opdigtede og vidunderlige
reiser (gradualafh. 1878), Fremmed indflydelse
paa den danske nationalliteratur i det 17. og
18. aarh. I. Renaissancebevcegelsen (1887) och Fransk
engelsk indflydelse paa Danmarks literatur i Holbergs
tidsålder (1913). Han har dessutom skrifvit Danmarks
literatur i middelalderen med henblik til det övrige
Nordens med fortsättningen Danmarks literatur mellem
reformationen og Hol-berg (1896), En overgangsgruppe i
nordeuropeisk digtning omkring år 1700 (1909), Mellem
semest-rene (1910) samt Det höjer e skolevcesen i
Danmark, Norge og Sverig (1885). Hans skarpa angrepp
på G. Brändes ha medverkat till, att hans egen
verksamhet blifvit mindre erkänd på vissa håll. 1909
blef han led. af Vet. o. Vitt. samh. i Göteborg.
E. Ebg.

Paludan-Muller. 1. K asp ar Peter P.-M., dansk
historiker, f. 25 jan. 1805, d. l juni 1882, tog
teol. examen 1827 och magistergraden 1840, blef
adjunkt vid Odense skola 1829, öfverlärare där 1843
och rektor i Nykjöbing 1853, slutligen 1872 professor
i historia vid Köpenhamns universitet. P. var en af
Danmarks mest framstående historiska författare, lika
utmärkt genom omfattande lärdom som genom skarpsinnig
kritik. Han valde med förkärlek ovanliga ämnen
för sina undersökningar, såsom mystiska personer
och händelser, och rörde sig ofta med sinnrika
gissningar, hvilka han försvarade med kraft och
skicklighet. Utom två större skrifter, Grevens feide
(1853-54) och De förste konger af den oldenborgske
slcegt (1874), utgaf P. en mängd afhandlingar Jens
Andersen Beldenak (1837), Cola de Rienzo (1838),
Undersögelse om Macchiavelli som skribent (1839),
Observationes critica de foedere inter Daniam, Sueciam
et Norvegiam icto (1840) - där han vid belysningen
af unionsakten 1397 väsentligen stödde sig på den
svenske forskaren K. F. Georgiis granskning af denna
urkund -, Er kong Carl XII falden ved snigmord? (1847;
"Carl XILs död", s. å.), Grif-fenfelds stigen og
fald (1878), Frederik III og Korfltz Ulf eld (1879)
samt banbrytande Studier til Danmarks historie i det
13:de aarh. (1869-72). Vidare gaf han kritiska bidrag
om äldre källskrifter till Danmarks historia, såsom
"Den skibyske krö-

Vacker som en ung

nike" (1858-68), "Saxo" (1877) och om Dansk
historiografi i det 18 aarh. (1883).

2. F r e d e r i k (F r i t s) P -M., den
föregåendes broder, dansk skald, f. 7 febr. 1809
i Kjerteminde (Fyn), d. 27 dec. 1876 i Köpenhamn,
hade från fadern, Aarhusbiskopen Jens P., ärft ett
dialektisk-disciplinärt drag, hans ensamhetsbehof
och djupt rotade odödlighetshopp ; den finkänsliga,
svärmiskt öf-verspända, slutligen sinnessjuka
modern (f. Ko-senstand-Goiske) hade gett honom
i arf sensibiliteten, själsoron och den poetiska
begåfnin-gen. Student 1828, tog P. 1835 på faderns
önskan juridisk examen, men det var poesien, som
lockade hans håg och blef hans kall.

Adonis, blef han snart damernas gunstling i
de köpenhamnska och provinsiella kretsar, dit
hans börd och bildning, kvickhet och älskvärdhet
banade vägen. Han genomlefde några ungdomsår, hvari
"wein, weib und gesang" spelade in ej mindre än de
med forcerad ifver bedrifna litterära studierna,
versskrifningen och det tidigt vaknande grubblet
öfver lifvets och dödens gåtor. Redligt sträfvade
han att komma till klarhet öfver sig själf, och i
denna utveckling var hans förtroliga umgänge med tre
kvinnliga släktingar (hans mors kusiner), döttrar till
professor Borch i Sorö, af ingripande betydelse. Till
en början trädde de båda äldre i förgrunden, nämligen
Andrea Hansteen, såsom hans "biktmoder", och den
vackra, romantiska Henriette Fride-richsen, föremål
för hans lif s stora passion och "bruden i hans
diktning". Men Charite Borch, den yngsta, i mycket
olik systrarna och flera år äldre än P., blef 1838
hans maka. Han hade då en rik poetisk produktion bakom
sig och hade genomgått en allvarlig kris, som tryckte
sin prägel på hela hans personlighet. Sin första
stora framgång vann P. med den tjusande poetiska
berättelsen Danserinden (1833), en för hans danska
samtid ovanligt djärf och realistisk framställning
af den erotiska passionen. Anslaget påminner närmast
om Bournonvilles baletter, men intrycken från Byrons
"Don Juan" äro förhärskande. Formen är den speciella
Byron-stansen: de epigrammatiskt tillspetsade
stroferna äro öfverspunna med ett fint nät af
satirisk-spekulativa reflexioner; händelseförlopp,
situationer och figurteckning erinra afgjordt om
den engelska förebilden, och byronskt är ännu mera
förhärligandet af lidelsen. Det verkliga underlaget
härrör dock från P:s egen erfarenhet, och Dione, den
tragiska hufvudpersonen, är modellerad efter Henriette
Friderichsen. Till diktens utomordentliga popularitet
bidrogo naturligtvis lyriken, de läckra målningarna
och den lätta, dansanta versens charme. Äfven P:s
nästa, ytterst omtyckta verk, ett mytologiskt epos
Amor och Psyche (1834), visade en så glänsande,
mångsidigt metrisk virtuositet, att den personliga
undertonen skenbart drunk-nade däri och totalintrycket
hotade att bli en. "poe^

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:52 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbt/0736.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free