- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
169-170

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pasch. 4. Ulrika Fredrika P. - Pasch, Johan (d. y.) - Pasch, Gustaf Erik - Pascha - Pascha. Se Påsk - Paschalikat - Paschalis

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

169

Pasch-Paschalis

170

märker man två bestämdt skilda skeden. Det
äldre, där hon liknar fadern, utmärkes af en
matt ton med dragning åt ljusgrönt samt visar
mycken omsorg i accessoarerna och en något
svag teckning.

Det senare, som vidtar omkr. 1770, närmar sig
till broderns konst, hvilken hon uppfattat
på ett mjukt och behagligt sätt. Ibland
samarbetade de båda. Porträtt, målade af henne,
finnas i offentliga och enskilda samlingar, ett
damporträtt (1779) på Nationalmuseum, ett annat
(1777) i Norrköpings museum, två själf-porträtt
i konstakademien (det ena kanske snarare måladt
af brodern) samt porträtt af Staël v. Hol-stein,
Reuterholm m. fl. på Gripsholm.

1_4. -rn. (G-g N.)

Pasch, Johan (d. y.), målare, son till köpmannen
Kristofer P., en half systerson till Lukas
von Breda och tillhörande en annan släkt än
Pasch l-4, f. 3 juni 1752 i Stockholm, d. 5
juni 1811, studerade vid konstakademien och
blef dess ledamot 1803. Om hans verksamhet
känner man intet. Hans broder Kristian
upptog som eget barn sedermera professorn,
kemisten Gustaf Erik [Berggren] Pasch.
-rn. (G-g N.) Pasch, Gustaf Erik, kemisk
tekniker, f. 3 sept. 1788 i Norrköping, d. där
6 sept. 1862, hette egentligen Berggren, men
antog namnet P. efter sin styffader, en broder
till Johan P. d. y. Han blef student i Uppsala
1806, tjänstgjorde 1808-10 som underläkare vid
sjukhuset i Örebro för landtvärnet, uppehöll
sig som informator dels i Östergötland, dels i
Stockholm, där Berze-lius gaf riktningen åt hans
studier, anställdes 1817 såsom kemisk-tekniskt
biträde vid Göta kanals byggnad samt fick
1818 för första gången förordnande och 1821
ord. anställning som adjunkt i kemi vid
Karolinska institutet. Sistnämnda år blef han
filos. magister i Uppsala. 1823 utsågs han
till thamsk lektor vid Vetenskapsakademien
och hugnades med professors titel. 1829 af
gick P. från sin lärarsyssla vid Karolinska
institutet och pensionerades 1851 från
befattningen vid Vetenskapsakademien. Som
innehafvare af sistnämnda beställning skref
han 1824-49 årsberättelser om teknologiens
framsteg, och 1846-61 utgaf han som ledamot af
Svenska silkesodlingssällskapet årsberättelser
om mullbärsplanteringen och silkesodlingen. Han
erhöll 1844 patent på ett nytt slags elddon,
strykstickor med tändsats af klorsyradt kali
och svafvelanti-mon, hvilka refvos mot ett plån
innehållande röd fosfor, en för fabrikationen
af säkerhetständstickor grundläggande idé, som
sedan upptogs af såväl tysken R. K. Böttger
(se d. o.) som anläggaren af Jönköpings
tändsticksfabrik J. E. Lundström. Från 1827
till sin död var han sekreterare i Patriotiska
sällskapet. Några år efter det han under
en resa till Frankrike (1824-25) studerat
bl. a. beredningen af papper till sedelmynt,
tillverkade han för riksbankens räkning en mängd
profblad till det se-

delpapper, som var i bruk under 1830-,
40- och 50-talen. P. blef 1827 ledamot
af Vetenskaps- och Landtbruksakademiens.
G. H-r.

Pascha (turk., sammandr. af pers. padischah,
se d. o.; arab. bascha, nlat. och it. bassa),
den högsta ranggraden i Turkiet och dess
lydländer, ungefär motsvarande det europeiska
"excellens". Förut funnos tre olika paschagrader,
hvilkas innehafvare kallades "pascha af en,
två eller tre hästsvansar", men numera ha
dessa grader utbytts mot de rent militära li’va,
"generalmajor", ferik, "generallöjtnant", och
muschir, "general" (stundom äfven återgifvet med
"marskalk"). Titeln pascha tillkommer å ämbetets
vägnar alla ministrar, guvernörer öfver provinser
och större städer, sultanens måg samt några
andra af de högste ämbetsmännen, men kan dessutom
"af storherrlig nåd" ges åt hvilken utmärkt man
som helst, som redan innehar den lägre graden af
bej. Sålunda ha äfven flera européer erhållit
denna titel, då de någon tid varit i turkisk
tjänst (general Gordon, orientalisten Brugsch,
de tyske militärinstruktörerna v. der Goltz och
Liman v. Sanders o. a.). – I svenskan nyttjas
stundom ordet pascha dels bildligt som benämning
på den, som för ett yppigt njutningsrikt
lif, dels som skämtsamt namn på en gladlynt,
treflig och godhjärtad man ("hederspascha").
H. A.*

Pascha (Passah). Se Påsk.

Paschalikat (af turk. paschalyk, en
paschas värdighet eller ämbetsområde),
namn på en paschas eller guvernörs
distrikt eller provins, stundom äfven på
en muhammedansk lydstat af mindre omfång.
H. A.*

Paschalis. Tre påfvar ha burit detta namn
(ar-kidiakonen P., som 687 kämpade om påfvestolen
med arkidiakonen Theodorus och i likhet med
denne snart måste underkasta sig den lagligen
valde påfven Sergius I, betraktas af den
romersk-katolska kyrkan som schismatiker).

1. P. I (817-824) var en härsklysten
man och stor ifrare för munkväsen och helgonkult,
hvarför han själf också blifvit kanoniserad
(dag 14 maj). Historiskt har han betydelse, enär
påfvedömet med honom begynte den målmedvetna
kampen att frigöra sig från beroendet af
den världsliga (frankiska) makten. I ett
fördrag med Ludvig den fromme, det s. k.
pactum Ludovicianum 817, lyckades han
vinna erkännande af påfvens suveränitet i
Kyrkostaten och andra förmåner, om nu dokumentet
ej i viktiga delar är en senare förfalskning.
I alla händelser gjorde Ludvig snart åter den
frankiska öfverhögheten öfver påfven gällande.
823 måste P. genom ed fria sig från en
undersökning om ett mord i påfliga palatbet.
Under P:s pontifikat börjades den nordiska
missionen, likaså förnyandet af bildstriden.
Han var en ifrig byggmästare i
Eom (byggde där bl. a. den heliga
Cecilias basilika). - Se L. M. Hartmann,
"Geschichte Italiens im mittelalter" (III,
1908), P. Villan, "L’Italia da Carlo Magno"
(1910), och A. Hauck, "Kirchengeschichte
Deutschlands" (II, 4:e uppl. 1912).

2. P. II (1099-1118), förut Rainerius,
präst vid San Clemente i Rom, fullföljde i
clunia-censisk anda den af Gregorius VII
och Urban II förda kampen för påfligt
världsvälde. Våldsam-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:55 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfca/0121.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free