- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
237-238

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Patras - Patrask - Patrasviken. Se Lepantoviken - Patres. Se Pater - Patria - Patria potestas - Patriark - Patriarkalisk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

237

Patrask-Patriarkalisk

238

fruktbarhet och sitt för sjöfarten betydelsefulla
läge fört en blomstrande tillvaro, dock utan att
höja sig till någon politisk maktställning. I
början af 3:e årh. f. Kr. stiftade P. i
förening med några andra akeiska städer det
akeiska förbundet (se Akéer). Såsom medlem
af detta förbund kom P. omsider i krig med
romarna och skall med anledning af de stora
förluster, som det led vid Skar-feia i Fokis
(148 f. Kr.), ha till stor del öfver-getts
af sina inbyggare. Det återställdes sedan af
Augustus under namn af Colonia Augusta Aroë
Patrensis och uppblomstrade snart ånyo. Dess
välstånd fortfor under bysantinskt, frankiskt,
venezi-anskt och turkiskt välde, till dess
det år 1821 till straff för sin anslutning till
grekiska frihetsrörelsen eröfrades och uppbrändes
af Jussuf pascha. A. M. A.*

Patra’ék (jfr fr. patraque, skräp), slödder,
pack.

Patrasviken. Se Lepantoviken.

Patres. Se Pater.

Pa’tria, lat., fädernesland, fosterland.

Pa’tria potentas (lat., faderlig myndighet,
fadersmakt), jwr., enligt romerska rätten
den lagliga makt, som en pater familias (se
d. o.) hade öfver sina i lagligt äktenskap
födda eller adopterade barn, sina sonbarn,
sonsöners barn o. s. v., alldeles oberoende af
dessas ålder och samhällsställning. I början var
denna makt mycket vidsträckt och innefattade
hufvudsakligen 1) rätt att för begången
förbrytelse döma descendenten till döden och
låta verkställa domen; 2) rätt att sälja honom
till träl och att utlämna honom till den, mot
hvilken han förbrutit sig, i fall pater familias
ej ville betala vederbörlig skadeersättning;
3) rätt att öfverlämna honom till adoption
af en annan pater familias; 4) eganderätt
till allt, hvad han förvärfvade. Enligt de
tolf taflornas lagar var likväl en son, som
fadern tre gånger sålt till träl, fri från
faderns patria potestas och blef själf pater
familias. Detta lagstadgande gaf anledning
till det hos romarna under många århundraden
enda möjliga sätt, hvarpå pater familias kunde
frigöra (emancipera) sin descendent från sin
potestas. Detta tillgick så, att sonen af honom
inför pretor eller annan auktoriserad ämbetsman
tre gånger såldes till slaf åt en tredje person
och lika många gånger åter frigafs, sista gången
af fadern, sedan denne återköpt honom, på det
fadern skulle öfver sonen få den, i synnerhet
för arfsförhållanden viktiga, patronatsrätt,
som tillkom förre egare öfver af dem frigifna
trälar. Sedan detta skett, var sonen fri från
patria potestas, men förlorade också därmed
ursprungligen sin arfsrätt efter fadern. Dotter
och barnbarn be-höfde blott säljas en gång. Ända
till slutet af 400-talet e. Kr, var detta det
enda möjliga emancipationssättet. Vid denna tid
infördes ett annat, och Justinianus (500-talet)
upphäfde omsider den gamla, redan då ur bruk
komna formen samt stadgade, att emancipation
fick ske genom en enkel anmälan i laga form
för vederbörande magistratsperson. Äfven till
sin innebörd modifierades patria potestas
betydligt genom den romerska lagstiftningen
under kejsartiden. Faderns rätt att döma
barnen till döden afskaffades; hans rätt att
sälja dem inskränktes i högsta grad. Äfven hans
rätt till deras egendom inskränktes, genom den
bestämmelsen, att sonen hade full eganderätt
till allt, som han i statens tjänst förvärfvat
(hans peculium militäre 1.

quasi militäre; jfr Peculium). Likaså
fastställdes flera fall, då patria potestas,
äfven oberoende af faderns vilja, upphörde,
t. ex. då sonen (eller sonsonen) erhållit vissa
högre ämbeten och värdigheter, en grundsats,
som utan nämnvärda undantag var för den äldre
lagstiftningen främmande. - Patria potestas
har sin förklaring och sin utgångspunkt i den
romerska familjens stränga slutenhet under
husfaderns öfvervälde. På den romerska rättens
utveckling har den i förening och i växelverkan
med besläktade institutioner, såsom adoption,
testamente m. fl., utöfvat ett i hög grad viktigt
inflytande. Den är, åtminstone i sina strängare
och egentligare former, något för denna rätt
öfver hufvud specifikt. I den germanska rätten
finnes den ej, åtminstone ej i någon mening,
som ens tillnärmelsevis påminner om den
romerska. L. H. A.*

Patria’rk (grek. patria’rchës, "ärkefader",
stamfader). 1. I N. T. benämnes David (Apg. 2:
29) och Jakobs söner (Apg. 7: 8 ff.) med detta
namn. I vanligt språkbruk begagnar man dock denna
beteckning om Israels i l Mos. omtalade förfäder:
Abraham, Isak och Jakob. I G. T. omtalas de
under beteckningen "fäderna" (t. ex. 2 Mos. 13:
5, 4 Mos. 11: 12, jfr ock Rom. 15: 8).

2. Namnet patriark förekommer i 4:e årh. som
hedersnamn för biskopar. Det fick dock
småningom en begränsad betydelse. Bredvid de
tre exarker (i Rom, Alexandria, Antiokia), som
Nicæa-mötet 325 tillerkänt supremati öfver större
kyrkoområden, erhöll Konstantinopels biskop
på andra ekumeniska mötet i Konstantinopel
381 en särskild ställning som faktisk
exark. En liknande öfver-metropolitställning
vann småningom Jerusalems biskop genom den
naturliga vördnaden för staden (officiellt
erkänd på Chalcedonkonsiliet 451). Dessa fem
höjde sig i rang öfver andra liknande exarker
(Efesus, Cæsarea, Heraklea) och började kalla
sig patriarker (utom Rom, där papa i stället
växte fram som särtitel). Under Justinianus
I fingo de officiellt erkännande med verklig
jurisdiktionsrätt, synodledning etc. öfver
hvar sin del af kyrkan (patriarkat). Då
schismen mellan Rom och Bysans inträdde och
påfvedömet fick ledningen af hela västerns
kyrka, blef patriarkinstitutionen egentligen
hemmahörande blott i den grekisk-katolska kyrkan
(se d. o.). Romerska kyrkan har emellertid ej
uppgifvit anspråket på Orienten, utan utnämner
fortfarande patriarker för Alexandria, Antiokia,
Konstantinopel och Jerusalem, af hvilka dock de 3
förstnämnde residera i Rom. Alltsedan medeltidens
början bär också biskopen af Grado-Yenezia titeln
patriark. Lika titulatur har sedan upprättats
öfver Västindien (1517), Lissabon (1711) och
Ostindien (1886). Någon kyrkoorgani-satorisk
betydelse har patriarkatet i romerska kyrkan
ej. Däremot ha de 6 orientaliska kyrkorester
från gamla tider, som slutit sig till Rom,
hvar sin patriark med verklig kyrkostyrelse.

1. E. S-e. 2. Hj. II-t.

Patriarkälisk (af patriark, se d. o.), utmärkande
för de forntida patriarkerna; som påminner
om de okonstlade sederna och det harmoniska
samhälls-lifvet under den patriarkaliska
1. förment gyllene tidsåldern; landsfaderlig,
handhafd med mild myndighet, utan att vara bunden
af laga bestämmelser.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:30 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfca/0155.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free