- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
453-454

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Percy. 11. Algernon George P., 6:e hertig af Northumberland - Percy, Thomas - Percy, Lucy. Se Hay, sp. 135 - Percy, Thomas - Percy, Pierre François de - Percy, John - Percy society. Se Percy, Th. - Perczel, Mór - Perdendo, mus. - Perdendosi, mus. - Per diabrosin, med. Se Extravasat - Per diapedesin, med. Se Extravasat - Perdikkas, konungar i Macedonien - Perdikkas, macedonisk fältherre

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

453

Percy-Perdikkas

454

i Derbys andra ministär, ärfde 1867 hertigtiteln
och var 1878-80 som sigillbevarare medlem
af Disraelis kabinett. Hans öfvergång till
katolicismen (1874) väckte stort uppseende. -
P:s son Henry John P., f. 1846, 7:e hertig
afNorthumber-1 a n d, är släktens nuvarande
hufvudman. Dennes äldste son, Henry A l ge
r n ön P., f. 1871, d. 1910, tillhörde (som
earl Percy) från 1895 underhuset, var 1902-03
i Balfours ministär understatssekreterare
för Indien och 1903-05 för utrikes ärenden,
företog vidsträckta resor i asiatiska Turkiet och
ansågs vid sin död som en af det konservativa
partiets mest hoppgifvande yngre politiker.
1-11. V.S-g. Percy [pö’si], Thomas, engelsk
upprorsina-kare. Se Krutkonspirationen. Percy
[põ’si], Lucy. Se H a y, sp. 135. Percy [pä’si],
Thomas, engelsk biskop och folkvissamlare,
f. 1729, d. 1811, blef kyrkoherde i Easton Maudit
(Northamptonshire), hofpredikant och slutligen
(1782) biskop i Dromore på Irland. P. är i
litteraturhistorien känd framför allt genom
sin samling af engelska folkvisor, Re-liques
of ancient eng-lish poetry, consisting of old
heroic ballads, songs, and other pieces of our
earlier poets (3 dlr, 1765; många uppl.). Denna
samling har öf-vat stort inflytande ej blott på
den engelska (W. Scott, Tennyson), utan äfven
på den tyska och den nordiska litteraturen
och bildar en af utgångspunkterna för den
romantiskt germanska oppositionen mot den
franska klassicismen. Först 1868 utgafs genom
Hales och Furnivall det foliomanuskript, som
låg till grund för P:s publikation. Bland hans
ej få öfriga skrifter må nämnas Five pieces
of runic poetry, translated from the islandic
(1763) och Essay ön t’he origin of the english
stage, particularly ön the historical plays of
Shakspeare (1793). P. öfversatte till engelska
1770 P. H. Mallets nordiska historia. - 1840
stiftades för publikation af folkvisor Percy
society, hvilket sällskap upplöstes 1852 efter
att ha utgett 96 bd. Se Alice G. C. Gaussen,
’T., prelate and poet" (1908).

Percy [-si’], Pierre Francois de, baron, fransk
militärläkare, f. 1754, d. 1825, generalinspektör
och chef för franska militär-medicinal-väsendet,
ådagalade stor skicklighet vid organiserandet
af fälthospital samt konstruerade de sjukbårar,
brancards, efter hvilka brancardiers-kom-panierna
hade sitt namn.

Percy [põ’si], John, engelsk metallurg,
f. 1817, d. 1889, var en tid praktiserande
läkare och 1851-79 professor vid Government
school of mines. Hans Metallurgy (4 bd,
1861-80) ansågs på sin tid som ett mycket
framstående arbete. P. egde en ojämförligt
rik historisk samling akvareller af engelska
skolan, till ett uppgifvet antal af 12,000.
(G. Il-r.)

Percy society [po’si sosäi’iti]. Se P e r c y,
T h.

Perczel [pä’rtsäl], Mor, ungersk
revolutionsgeneral, f. 1811, d. 1899,
tjänstgjorde en tid i österrikiska armén,
men kastade sig med lif och själ in i de
politiska frågorna, sedan han 1843 blifvit
invald i landtdagen. Han ställde sig genast
i yttersta vänsterns led och blef under
"stormåret" 1848 en betydande person. Då kriget
med Österrike utbröt, bildade han en friskara,
vann vid Ozo-ra, okt. 1848, en lysande seger
och med den generalmajorsepå-letterna, men
blef i dec. s. å. grundligt slagen vid Mor, af
Jellacic. Af nationalförsamlingen utnämnd till
öfverbefälhafvare, slog han general Ottinger
vid $zolnok (jan. 1849), men nedlade därefter
sitt befäl för att icke få Dembinski till
förman. Församlingen gaf honom ett särskildt
befäl i Banatet, där han också vann flera
viktiga framgångar (i mars), men tog det åter,
då han icke ville underordna sig krigsministern
Gör-gey. Ett nytt befäl, mot ryssarna i norr
(juli), förlorade han af samma grund, och vid
Temesvår var han med blott som frivillig. Efter
kapitulationen i Vilågos (aug. 1849) räddade han
sig till Turkiet, därifrån till England. 1867
återvände han till Ungern, invaldes i underhuset
och var 1873-74 president för Deåkpartiet. Han
arbetade under de sista åren af sin lefnad
på frågan om återställandet af den nationella
honvedsarmén. (C. O. N.)

Perdendo [-de’ndå], mus., dets. som p e r d e
n-d osi.

Perdendosi [-de’ndåsi], it., mus., "förlorande
sig", bortdöende (i pianissimo).

Per dia’brosin, med. Se Extravasat.

Per diapëdesin, med. Se Extravasat.

Perdi’kkas (grek. nepdixxag, lat. Perdiccas
1. Perdicca), konungar i Macedonien. - P. I,
rikets grundläggare, var enligt sägnen en
heraklid (se Heraklider) och ättling af
Temenos. Hans regeringstid förlägges till
omkr. 700 f. Kr. - P. II (454-413 f. Kr.),
en son till Alexander I, hade att bestå
svåra strider med andra tronpretendenter,
men lyckades medelst list och våld befästa
sitt välde. Under Peloponnesiska kriget
vacklade han oaflåtligt emellan Atens och
Spartas parti. - P. III (365-359 f. Kr.),
son af Amyntas II och äldre broder till
Filip II, stupade i ett krig mot illyrerna.
A. M. A.

Perdi’kkas (grek. IIsQdixxag, lat. Perdiccas
L Perdicca), macedonisk fältherre, deltog med
utmärkelse i Alexander den stores fälttåg och
åtnjöt städse konungens stora förtroende. Till
honom öf-verlämnade Alexander på dödsbädden
sin sigillring som symbol af den kungliga
myndigheten, med anledning hvaraf P. äfven
af de öfrige fältherrarna erkändes som
riksföreståndare. I sitt bemödande att befästa
sitt och det kungliga husets välde understöddes
han troget af Eumenes, men stötte på motstånd
hos de öfrige fältherrarna, som sträf-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:55 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfca/0265.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free