Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Peruzzi, Baldassare - Peruzzi, Ubaldino - per varios casus, per tot discrimina rerum - Pervers - Perversitet, med. - Pervigilium - Perwolf, Josef (Ocip Ocipovitj)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
615
Peruzzi-Perwolf
616
ning. För öfrigt tillskrifvas honom flera små
palats och äfven åtskilligt utom Eom, såsom i
Mon-tepulciano. Bologna och Carpi. Slutligen
har den härliga villan Farnesina (se d. o.),
byggd (1509- 11) åt den rike Siena-bankiren
Agostino Chigi, renässansens på en gång enklaste
och skönaste sommarboning ("non murato, ma
veramente nato", Va-sari), länge ansetts vara af
Peruzzi. Men den enda äkta teckning af P., som
gäller Farnesina, bevisar nästan med säkerhet,
att han icke varit villans byggmästare, utan den
torde leda sitt ursprung från Kafael, som sedan
smyckat den med sina fresker. P. var tillika
en ypperlig dekoratör, som förstod att förbinda
arkitekturformer med plastik (stucco) och
Prof på B. Peruzzis dekorationskonst:
del af frisen i stora salongen i Palazzo
Massimi, Rom,
måleri på ett fantasifullt och verksamt
sätt, hvarigenom dekorationen i Siena höjde
sig till en uti Italien icke öfverträffad
blomstring. Slutligen var han äfven målare,
och denna hans egenskap sammanhänger nära
med den föregående, ty han var som målare
i sina bästa saker företrädesvis dekoratör;
eljest hålles han mest fången i 1400-talets
maner. Endast i sina senare arbeten röjer
han inflytande från Sodorna och Kafael. Han
började som målare egentligen först efter sin
ankomst till Eom (1503). Där utförde han sina
första verk, fresker i kyrkan S. Onofrio och
ett par skildringar ur romerska historien (nu i
Madrid), i hvilka han följde Pinturicchio, samt
takmosaiker i det underjordiska kapellet till
S. Croce in Gerusalemme (1508). Betydelsefullare
äro hans målningar i Farnesina, dels i öfre
våningen prospekter, märkliga som dekorativt
landskapsmålen, dels i nedre våningen taket
i Galateasalen, med mytologiska scener
inom en ram af i målning illusoriskt härmad
plastik. Därefter målade han taket i Stanza
d’Helio-doro i Vatikanen och många numera
försvunna fasadmålningar samt utförde fresker i
S. Maria della Pace undet inflytande af Rafael
och Sodorna (Adam och Eva, Syndafloden m. fl.,
1517; senare Marias presentation i templet}. Vid
Roms plund-
ring 1527 flydde han till Siena, där han målade
Paris’ dom i taket till Villa Belcaro samt
den ståtliga fresken Kejsar Augustus och den
tiburtinska sibyllan i kyrkan Fontegiusta. Hans
stafflitaflor äro få och sällsynta; bland dem
må nämnas Sa-binskornas bortröfvande (i Palazzo
Chigi i Rom) samt en Helig familj (i Palazzo
Pitti i Florens). 1535 återvände han till Rom.
C. R. N.*
Peruzzi [pero’ttsi], U bal di no, italiensk
politiker, f. 2 april 1822 i Florens, d. 9
sept. 1891 i Antella invid Florens, började
sin politiska bana 1848 som kommissarie från
den toskanska regeringen till Wien. Hemkommen,
befordrades han till gonfaloniere (borgmästare)
i sin födelsestad, men afsattes 1850 för sina
liberala tänkesätt, som emellertid skapat
honom stor popularitet. 1859 tillhörde han den
provisoriska regeringen i Toscana, sändes efter
freden i Villafranca i politiskt uppdrag till
Paris och tog 1861 som representant .för Florens
säte i italienska parlamentet. P. inkallades
s. å. af Cavour i ministären som chef för
de offentliga arbetena, bibehöll denna post
i Ricasolis ministär till mars 1862 samt
var dec. 1862- sept. 1864 (under Farini och
Minghetti) inrikesminister. Den sistnämnda
ministärens fall hade ej minst förorsakats
af Turinbefolkningens harm öfver det P:s
inflytande tillskrifna beslutet att förlägga
regeringens säte till Florens. P. verkade
som borgmästare i Florens (1870 - 78) ifrigt
för stadens modernisering och försköning med
ganska väl iakttagen skonsamhet mot dess gamla
historiska prägel. I deputeradekammaren var
P. ledare för den moderatliberala Toscanagruppen
("liberisterna"), hvars affall från Minghetti
1876 vållade maktens öfverflyttning från
norditalienarna till den syditalienska vänstern
under Depretis. P. blef 1890 senator. Jfr
biografi af Piccini (3:e uppl. 1897).
(V. S- g.)
Per va’rios casus, per tot discrimina rerum,
lat. (läses: per vario’s casu’s o. s. v.),
genom växlande äfventyr, genom så många
faror. Yttrandet är en hexameter ur Vergilius’
"Æneis" (I, v. 204).
Pervers [-vä’rs; af lat. perve’rsus], förvänd,
onaturlig. Se Perversitet.
Perversitët (lat. perve’rsitas), med., ett
för-vändt läge (lat. situs petversus) af
inre organ, t. ex. då hjärtat ligger i högra
brösthalfvan m. m. Termen betecknar oftast en
förvänd och naturvidrig riktning af driftlifvet,
särskildt af det sexuella. Jfr Homosexualitet.
(G- s.)
Pervigi’lium (eg. nattvak) kallades hos romarna
särskildt den nattliga gudstjänst till ära för
Bona Dea, i hvilken endast gifta kvinnor fingo
deltaga. Under kejsartiden började man fira en
dylik fest, dock med tillträde äfven för män,
åt Venus. För en sådan fest vid vårtiden är
den dikt författad, som kallas Pervigilium
Venens. Den innehåller 93 i strofer indelade
välklingande tfokeiska septen-narier, i strofer
af olika längd, med refrängen qui numquam amavit,
quique amavit
eras amet (den ej älskat förr, i morgon älske;
den också, som älskat förr) och går ut på att
fira gudinnans makt, som i vårens dagar väcker
allt till nytt lif. Dikten anses författad
i 2:a årh. e. Kr., möjligen af P. Annæus
Florus eller Sidonius Apollina-ris (se d. o.).
B.Tdh.*
Pe’rwolf, Josef (Ocip Ocipovitj),
slåvist, f. 1841 i Böhmen, d. 1892 i Warschau,
stu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
