Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Petrus - Petrus, tre medeltida ärkebiskopar i Uppsala - Petrus. 1. P. I - Petrus. 2. P. II Philippi - Petrus. 3. P. III Tyrgilli l. Torkilsson - Petrus Abælardus. Se Abailard, P. - Petrus af Alvastra. Se Petrus Olai 1 - Petrus af Skänninge. Se Petrus Olai 2 - Petrus-akterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
713
Petrus-Petrus-akterna
714
sig framför de öfrige lärjungarna och
sin redan af Mästaren tillerkända heder af
"klippmannen", visade han understundom redan
under dennes verksamhet (jfr Matt. 16: 22)
och än mer vid slutet prof på en rädsla, som
rent af förde honom till förnekelse (Matt. 26:
69 ff. med parall.). Och ehuru Jesus synbarligen
utmärkt P. framför de andre, så gaf han honom
dock ej någon myndighet öfver dem. Löse- och
bindenyckeln (se d. o.), som enl. Matt. 16:
19 ges åt Petrus, gäller enl. 18: 18 alla hans
lärjungar, och ställen sådana som Matt. 20: 20
ff. och 23: 8 ff. visa, att Jesus icke ville,
att någon af hans apostlar skulle beklädas med
någon högre myndighet än de andre. Man är därför
numera, äfven inom den konservativa forskningen,
benägen att betrakta formuleringen af Matt. 16:
18 f. såsom beroende på den senare judekristna
traditionen. Efter Jesu bortgång intog P. en
ledande ställning inom församlingen i Jerusalem
och är därför huf-vudpersonen i Apg. l-12. Men
redan på apostla-mötet därstädes (Apg. 15) har
jämte honom Jakob, Herrens broder, uppenbarligen
mycket att säga, och i Apg. 21 har denne ensam
ordet. Jfr Gal. 2: 8, 9, där Paulus kallar
P. jämte Jakob och Johannes för "stödjepelarna"
i församlingen i Jerusalem. Hvart P. sedan tagit
vägen, vet man icke med bestämdhet. Enligt den
kyrkliga traditionen skall han ej blott en tid
ha varit biskop i Antiokia i Syrien och verkat i
Pontus, Galatien, Kappadocien, Mindre Asien och
Bitynien, utan äfven predikat i Korint och till
sist också i Rom, där han haft till medhjälpare
Markus, sammanträffat med Simon Magus och till
sist lidit martyrdöden under kejsar Nero. Hur
mycken sanning, som ligger i detta, är oafgjordt;
dock uppträder traditionen om P :s vistelse i Rom
och hans martyrdöd där med sådan säkerhet redan
hos de äldste kyrkofäderna, att den svårligen
kan vara diktad (jfr Joh. 13: 36; 21: 19). Att
han skulle ha verkat där som biskop i 25 år,
hvarpå den romerska kyrkan lägger så stor vikt,
är däremot en senare legend. - Yid P :s namn är
fäst en icke obetydlig litteratur delvis inom
N. T. (jfr Markus’ evangelium, P e-trus-akterna,
Petrus’ apokalyps, Petrus’ bref, Petrus’
evangelium och Petrus missionspredikan). På grund
af den betydelse P. fått för den romerska kyrkan
ha i Västerlandet följande fester firats till
hans ära: Peter-Paulsfesten (se d. o.), Petri
c a the dra (se d. o.) och P e tr i fängslande
(se d. o.). - I den bildande konsten är P. ofta
framställd. I Rom har Perugino skildrat P. på en
fresk i Sixtinska kapellet och Rafael på en af
sina kartonger, efter hvilken en tapet väfts,
på samma ställe; andra P.-bilder af Rafael och
Guido Reni finnas i Vatikanen; vidare finns hans
staty (från 1200-talet) i Peterskyrkan, en staty
af brons sedan 1587 på Trajanuskolonnen och en
annan i Giardino della pigna vid Vatikanen ; hans
gång på vattnet har Giotto framställt i en mosaik
i Peterskyrkans förhall. En målning af Rubens
i Peterskyrkan i Köln och en af Palma vecchio
i Venezia höra till de viktigaste bilderna af
P. Thorvald-sens staty af P. finns återgifven på
planschen till art. Apostel. Jfr äfven pl. till
art. D u r e r samt fig. 5 i art. Katakomber.
E. S-e.
Petrus, tre medeltida ärkebiskopar i Uppsala.
- P. I, 1188-97, invigdes i Lund af ärkebiskop
Absalon; pallium erhölls från påfven Klemens
III. Han gaf en stor donation åt det regulära
kapitlet vid sin domkyrka (bl. a. hela
biskopstionden af Vaksala och Bälinge härad).
Mot slutet af sitt lif, förmodligen efter Knut
Erikssons död och den med Danmark förbundne
Sverker II:s tronbestigning (1196), kom han
i konflikt med Absalon, då han trots dennes
förbud vigde 2 biskopar, som icke voro
af kyrkligt otadlig börd. Konflikten var icke
löst, då han dog (18 sept. 1197). Han begrofs
i Gamla Uppsala; kvarlefvorna öfverfördes,
liksom de andra ärkebiskoparnas, 1273 till
nya Uppsala.
- P. II P h i l i p p i, 1332-41, son till
riddaren Filip Finvidsson till Runby (n. ö. om
Staket), en af Upplands mera betydande stormän
P. namnes från 1321 som dominikan i Sigtuna,
var prior där 1322-25 och blef 1330 sin ordens
provincialprior för hela Norden. Vald till
ärkebiskop, reste han till Avignon och fick
där sin utnämning (af påfven Johan XXII) och
invigning 1332. 1335 visiterade han i Norrland
och Finland. Han krönte Magnus Eriksson
och hans gemål i Stockholm 1336. Till de
med hans orden konkurrerande franciskanerna
stod han i spändt förhållande. De utverkade
1338 ett påfligt uppdrag åt ärkebiskop Paul i
Nidaros att af döma tvisten, som emellertid
1339 slöts genom en förlikning, väsentligen
till förmån för P. Han dog 12 aug. 1341 och
begrofs i dominikan-kyrkan (nuv. stadskyrkan)
i Sigtuna. - P. III Tyrgilli 1. Torkilsson,
1351-66, namnes 1320 som kyrkoherde i Färentuna
(på Svartsjölandet), 1325 som kanik i Uppsala,
1340 som Magnus Erikssons kansler. Han
providerades 1342 af påfven Benedikt XII till
biskop i Linköping och invigdes i Avignon.
I Linköping arbetade han på domkyrkobygget.
Tidigare betrodd med uppbärande af af-gifter till
kurian, spelade han en betydande roll vid Magnus’
penningtransaktioner, speciellt vid afslu-tandet
- i Jönköping mars 1351 - af det lån, som den
påflige nuntien Joh. Guilaberti beviljade
konungen ur från Sverige hopsamlade medel.
S. å. blef han ärkebiskop, synbarligen på
föranstaltande af konungen och Guilaberti, som
undanträngde den först valde, Uppsaladekanen
Sigfrid. Hans val stadfästes i nov.
1351 af Klemens VI; han erhöll emellertid ej
palliet förrän -1353 (från Innocentius VI) och
fungerade under tiden fortfarande i Linköping.
Under hans ärkebiskopstid upprättades 2 nya
kanonikat i Uppsala. 1358 visiterade han
i Norrland. Under de inre striderna synes
han ännu i aug. 1363 ha stltt på
Magnus’ sida; han gick då i borgen för
inbetalningen af hvad som resterade på
nämnda lån. Men 1364 medverkade han
vid Albrekts konungaval och stod sedan i godt
förhållande till denne. Han dog 18 okt. 1366.
K. B. W-n.
Petrus Abælardus. Se Abailard, P.
Petrus af Alvastra. Sr Petrus Olai 1.
Petrus af Skänninge. Se Petrus Olai 2.
Petrus-akterna (grek. Pra’xeis Pe’tru] är namnet
på en omkr. 200-220 på grekiska ..affattad,
numera endast i latinsk öfversättning befintlig
apokryfisk skildring af aposteln Petrus’
vistelse i Rom, hans strid med den där som
undergörare och trollkarl uppträdande Simon
Magus och hans martyrdöd därstädes under kejsar
Nero. Det ifrågavarande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
