Print (PDF) - On this page / på denna sida - Petrus - Petrus, tre medeltida ärkebiskopar i Uppsala - Petrus. 1. P. I - Petrus. 2. P. II Philippi - Petrus. 3. P. III Tyrgilli l. Torkilsson - Petrus Abælardus. Se Abailard, P. - Petrus af Alvastra. Se Petrus Olai 1 - Petrus af Skänninge. Se Petrus Olai 2 - Petrus-akterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
713 Petrus-Petrus-akterna 714 sig framför de öfrige lärjungarna och sin redan af Mästaren tillerkända heder af "klippmannen", visade han understundom redan under dennes verksamhet (jfr Matt. 16: 22) och än mer vid slutet prof på en rädsla, som rent af förde honom till förnekelse (Matt. 26: 69 ff. med parall.). Och ehuru Jesus synbarligen utmärkt P. framför de andre, så gaf han honom dock ej någon myndighet öfver dem. Löse- och bindenyckeln (se d. o.), som enl. Matt. 16: 19 ges åt Petrus, gäller enl. 18: 18 alla hans lärjungar, och ställen sådana som Matt. 20: 20 ff. och 23: 8 ff. visa, att Jesus icke ville, att någon af hans apostlar skulle beklädas med någon högre myndighet än de andre. Man är därför numera, äfven inom den konservativa forskningen, benägen att betrakta formuleringen af Matt. 16: 18 f. såsom beroende på den senare judekristna traditionen. Efter Jesu bortgång intog P. en ledande ställning inom församlingen i Jerusalem och är därför huf-vudpersonen i Apg. l-12. Men redan på apostla-mötet därstädes (Apg. 15) har jämte honom Jakob, Herrens broder, uppenbarligen mycket att säga, och i Apg. 21 har denne ensam ordet. Jfr Gal. 2: 8, 9, där Paulus kallar P. jämte Jakob och Johannes för "stödjepelarna" i församlingen i Jerusalem. Hvart P. sedan tagit vägen, vet man icke med bestämdhet. Enligt den kyrkliga traditionen skall han ej blott en tid ha varit biskop i Antiokia i Syrien och verkat i Pontus, Galatien, Kappadocien, Mindre Asien och Bitynien, utan äfven predikat i Korint och till sist också i Rom, där han haft till medhjälpare Markus, sammanträffat med Simon Magus och till sist lidit martyrdöden under kejsar Nero. Hur mycken sanning, som ligger i detta, är oafgjordt; dock uppträder traditionen om P :s vistelse i Rom och hans martyrdöd där med sådan säkerhet redan hos de äldste kyrkofäderna, att den svårligen kan vara diktad (jfr Joh. 13: 36; 21: 19). Att han skulle ha verkat där som biskop i 25 år, hvarpå den romerska kyrkan lägger så stor vikt, är däremot en senare legend. - Yid P :s namn är fäst en icke obetydlig litteratur delvis inom N. T. (jfr Markus' evangelium, P e-trus-akterna, Petrus' apokalyps, Petrus' bref, Petrus' evangelium och Petrus missionspredikan). På grund af den betydelse P. fått för den romerska kyrkan ha i Västerlandet följande fester firats till hans ära: Peter-Paulsfesten (se d. o.), Petri c a the dra (se d. o.) och P e tr i fängslande (se d. o.). - I den bildande konsten är P. ofta framställd. I Rom har Perugino skildrat P. på en fresk i Sixtinska kapellet och Rafael på en af sina kartonger, efter hvilken en tapet väfts, på samma ställe; andra P.-bilder af Rafael och Guido Reni finnas i Vatikanen; vidare finns hans staty (från 1200-talet) i Peterskyrkan, en staty af brons sedan 1587 på Trajanuskolonnen och en annan i Giardino della pigna vid Vatikanen ; hans gång på vattnet har Giotto framställt i en mosaik i Peterskyrkans förhall. En målning af Rubens i Peterskyrkan i Köln och en af Palma vecchio i Venezia höra till de viktigaste bilderna af P. Thorvald-sens staty af P. finns återgifven på planschen till art. Apostel. Jfr äfven pl. till art. D u r e r samt fig. 5 i art. Katakomber. E. S-e. Petrus, tre medeltida ärkebiskopar i Uppsala. - P. I, 1188-97, invigdes i Lund af ärkebiskop Absalon; pallium erhölls från påfven Klemens III. Han gaf en stor donation åt det regulära kapitlet vid sin domkyrka (bl. a. hela biskopstionden af Vaksala och Bälinge härad). Mot slutet af sitt lif, förmodligen efter Knut Erikssons död och den med Danmark förbundne Sverker II:s tronbestigning (1196), kom han i konflikt med Absalon, då han trots dennes förbud vigde 2 biskopar, som icke voro af kyrkligt otadlig börd. Konflikten var icke löst, då han dog (18 sept. 1197). Han begrofs i Gamla Uppsala; kvarlefvorna öfverfördes, liksom de andra ärkebiskoparnas, 1273 till nya Uppsala. - P. II P h i l i p p i, 1332-41, son till riddaren Filip Finvidsson till Runby (n. ö. om Staket), en af Upplands mera betydande stormän P. namnes från 1321 som dominikan i Sigtuna, var prior där 1322-25 och blef 1330 sin ordens provincialprior för hela Norden. Vald till ärkebiskop, reste han till Avignon och fick där sin utnämning (af påfven Johan XXII) och invigning 1332. 1335 visiterade han i Norrland och Finland. Han krönte Magnus Eriksson och hans gemål i Stockholm 1336. Till de med hans orden konkurrerande franciskanerna stod han i spändt förhållande. De utverkade 1338 ett påfligt uppdrag åt ärkebiskop Paul i Nidaros att af döma tvisten, som emellertid 1339 slöts genom en förlikning, väsentligen till förmån för P. Han dog 12 aug. 1341 och begrofs i dominikan-kyrkan (nuv. stadskyrkan) i Sigtuna. - P. III Tyrgilli 1. Torkilsson, 1351-66, namnes 1320 som kyrkoherde i Färentuna (på Svartsjölandet), 1325 som kanik i Uppsala, 1340 som Magnus Erikssons kansler. Han providerades 1342 af påfven Benedikt XII till biskop i Linköping och invigdes i Avignon. I Linköping arbetade han på domkyrkobygget. Tidigare betrodd med uppbärande af af-gifter till kurian, spelade han en betydande roll vid Magnus' penningtransaktioner, speciellt vid afslu-tandet - i Jönköping mars 1351 - af det lån, som den påflige nuntien Joh. Guilaberti beviljade konungen ur från Sverige hopsamlade medel. S. å. blef han ärkebiskop, synbarligen på föranstaltande af konungen och Guilaberti, som undanträngde den först valde, Uppsaladekanen Sigfrid. Hans val stadfästes i nov. 1351 af Klemens VI; han erhöll emellertid ej palliet förrän -1353 (från Innocentius VI) och fungerade under tiden fortfarande i Linköping. Under hans ärkebiskopstid upprättades 2 nya kanonikat i Uppsala. 1358 visiterade han i Norrland. Under de inre striderna synes han ännu i aug. 1363 ha stltt på Magnus' sida; han gick då i borgen för inbetalningen af hvad som resterade på nämnda lån. Men 1364 medverkade han vid Albrekts konungaval och stod sedan i godt förhållande till denne. Han dog 18 okt. 1366. K. B. W-n. Petrus Abælardus. Se Abailard, P. Petrus af Alvastra. Sr Petrus Olai 1. Petrus af Skänninge. Se Petrus Olai 2. Petrus-akterna (grek. Pra'xeis Pe'tru] är namnet på en omkr. 200-220 på grekiska ..affattad, numera endast i latinsk öfversättning befintlig apokryfisk skildring af aposteln Petrus' vistelse i Rom, hans strid med den där som undergörare och trollkarl uppträdande Simon Magus och hans martyrdöd därstädes under kejsar Nero. Det ifrågavarande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
