- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
823-824

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Picon, Jacinto Octavio - Picot, Georges Marie René - Picot, Auguste Émile - Picpus-föreningen - Picquart, Georges Marie - Picques - Picramnia, bot. farm. - Picrasma, bot.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

823

Picot-Picrasma

824

Tenorio, i La hijastra del amor (1884), i
Mu-jeres, i La hon^ada (1890), i Dulce y sabrosa
(1891), en apologi för den fria kärleken. En
konstnärlig, graciös stil med många stänk af
humor utmärker alla P :s arbeten, af hvilka på
prosadiktens område ytterligare må nämnas La
novela de una noche, Juan Vulgär (1885), El
enemigo (1887), ett angrepp på den klerikala
fanatismen, Novelitas (1888) och Lo pasado
(1901). Högt värderade kritiska arbeten har
P. lämnat i Del teatro (1884), Vida y obras
de D. Diego Veldzquez och La exposition de
Bellas Artes en 1890. P. blef led. af Spanska
akad. efter Castelar. Ad. H-n.

Picot [pikå’], Francois E d o u a r d, fransk
målare, f. 1786, d. 1868, studerade i Paris
för Vincent och därefter i Kom och sökte förena
klassisk formrenhet med den romantiska skolans
känsla och måleriska åskådning. Sitt rykte
grundlade han 1819 genom Amor och Psyche och
stadfäste det 1822 genom Orestes hvilande i
sin syster Elektras sköte. Han målade älven
religiösa bilder, Marias bebådelse (1827),
Madonnan med apostlar och helgon (i Notre-Dame de
Lorette), Kristus med profeter, efter bysantinskt
mönster (i S:t Vincent de Paul) m. fl. Dessutom
utförde han takmålningar i Hotel de Ville och
i Louvre. P. var äfven en god porträttmålare.
C. R. N.*

Picot [pikå7], Georges Marie René, fransk
historiker, rättslärd, f. 1838, d. 1909,
tjänstgjorde sedan 1865 vid Seinetribunalet och
var 1877-79 direktör i justitieministeriet. Utom
afhandlingar af juridiskt innehåll utgaf
P. Histoire des Ëtats généraux et leur influence
sur le gou-vernement de la France de 1355 å 1614
(4 bd, 1872; 2:a uppl. 1888), ett arbete, som
1873 och 1874 af Franska akademien belönades
med det stora Gobertska priset, Le parlement de
Paris sous Charles VIII (1877), Etienne Marcel
(1880), Dufaure (1883), Un devoir social et les
logements d’ouvriers (1885), Ëtudes d’histoire
contemporaine (2 bd, 1907) m. m. P. var en af de
förnämste medarbetarna i tidningen "Le parlement"
(vänstra centerns organ) och blef 1878 led. af
Institutet, där han 1896 efterträdde Jules
Simon som ständig sekreterare. Se biogr af A. de
Foville (1910).

Picot [pikå’], AugüsteËmile, fransk
språkforskare och bibliograf, f. 1844 i Paris,
var sept. 1866-dec. 1867 kabinettschef åt furst
Karl af Rumänien och 1869-72 fransk vicekonsul i
Temesvår, förordnades 1876 i Paris till lärare i
rumänska i Ëcole des langues orientales vivantes
och var professor därstädes 1880-1910. Bland P:s
lärda arbeten må nämnas Les serbes de Hongrie
(1873-74), Gr eg. Urechi: Chronique des princes
de Moldavie, depuis leur origine jusqu’en 1595,
avec introduction, tra-duction, commentaire,
table et glossaire (1878- 85), Pierre Gringoire
et les comédiens italiens sous Francois I
(1877), Noëls de Jehan Chaperon (1879), Farces
francaises des XV :e et XVI :e siécles (1880,
tills, med Kr. Nyrop, efter en unik farssamling
från Lyon rf 1619, nu i k. biblioteket i
Köpenhamn), Bibliographie Cornélienne Q875),
La sottie en France (i "Romania", 1878), Les
moralités polémiques (1888), Chants populaires
des roiimains en Serbe (1889), Coup d’æil sur
Vhis-toire de la typographie dans les pays
roumains du XVI :e siécle (1895), Le livré et
mister e du S:t

Adrien (s. å.), Chants historiques jrancais
du XVI:e siëcle (1903) och Recueil general
des sotties (2 bd, 1902-04). Värderika
afhandlingar af P. träffas dessutom i åtskilliga
tidskrifter ("Revue de linguistique", "Romania",
"Literaturblatt fur german, u. roman, philologie"
m. fl.). P. blef 1907 led. af Institutet. 1913
tillegnades P. en festskrift i 2 bd med bidrag
af 96 författare, "Mélanges offerts ä E. P.".
C.W-d. (E. S-f.)

Picpus-föreningen [pikpy’s], en af abbé
P. Coudrin 1805 stiftad och af påfven Pius VII
1817 stadfäst kongregation för utbredning af den
katolska tron, verkar mycket för hednamissionen,
i synnerhet på Söderhafsöarna. Föreningen har
sitt namn af Picpus-gatan i Paris, där dess
hufvudlokal inrättades.

Picquart [pikar], Georges Marie, fransk
militär, f. 6 sept. 1854 i Strassburg,
d. 19 jan, 1914 i Amiens till följd af ett
olycksfall under rid-ning, utexaminerades
1874 från militärskolan Saint-Cyr, blef
1880 kapten, utmärkte sig under fälttågen i
Annam och Tonkin, blef 1887 bataljonschef,
anställdes vid generalstaben och bevistade som
krigsministeriets ombud den första processen
mot dåv. kapten Dreyfus (1894). P. efterträdde
i juli 1895 öfverste Sandherr som chef för
generalstabens kunskaparafdelning och kom
som sådan till allt starkare öfvertygelse,
att ej Dreyfus, utan major Esterhazy skrifvit
det papper, som hvars författare den dömande
krigsrätten ansett Dreyfus. Om P:s därpå
följande energiska verksamhet för sakens
klargörande och den förföljelse, för hvilken
P. därvid utsattes, se Dreyfusprocessen. Han
aflägsnades därunder som öfverstelöjtnant och
che! för ett tiraljörregemente från Paris till
södra Algeriet, återkallades för att vittna
i Zolaprocessen, satt en tid arresterad,
vittnade under den nya processen i Rennes
1899, lämnade därpå armén och egnade sig åt
publicistisk verksamhet, särskildt i Clemenceaus
tidning "Aurore", Sedan kassa-tionsdomstolen
(juli 1906) upphäft den i Rennes öfver Dreyfus
fällda krigsrättsdomen, återinträdde P. i armén,
erhöll genast brigadgenerals grad och utnämndes
i sept. s. å. till divisionsgeneral. Han var
därefter okt. 1906-juli 1909 krigsminister i
Clemenceaus ministär och visade som sådan allmänt
erkänd duglighet. Hösten 1909 blef P. chef för
2:a armékåren. Hans plötsliga frånfälle väckte
djup förstämning, och som ett erkännande af
hans verksamhet för sanningens uppdagande i
Dreyfus-affären beslöt parlamentet, att hans
begrafning skulle ske på statens bekostnad.
V. S-g.

Picques, sieur, fransk diplomat. Se ,C h a n
u t.

Picra’mnia Sw., bot. farm., träd och
buskar i tropiska Amerika, hörande till
fam. Simarubaceæ. Den bittert aromatiska
barken, honduras-bark, användes i hemlandet
som febermedel, bl. a. vid frossa, bittert
magmedel och allmänt stärkande medel. Barken
af P. ciliata Mart. i Brasilien anses al några
som moderdrog till Pareirabarken eller På’o
Pareiro, som vanligen anses härröra från Vallesia
punctata Spr. och är ett berömdt febermedel.
C. G. S. G. L-m.

Picra’sma Blume, bot., trädsläkte af
fam. Sima-rubaceæ, med 8 arter i Gamla och Nya
världens varmare länder. Bladen äro parbladigt
delade, strödda, hopade i grenspetsarna,
blommorna äro.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfca/0464.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free