Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pilsen - Pilspinken, zool. Se Husfinksläktet - Pilsten, petrogr. Se Grönsandsten - Pilten - Pilulæ - Pilularia, bot. Se Hydropteridineæ och Marsiliaceæ - Pilum - Pilumnus - Pilvit, slav. myt. Se Abundantia - Pilz, Vincenz - Pilörsläktet, bot. Se Polygonum - Pima - Pimat - Pimelea, bot. Se Thymelæaceæ - Piment. Se Capsicum, Kryddpeppar och Myrtus - Pimenta, bot. - Pimentel (äfven skrifvet Pimentelli), don Antonio P. de Prado - Pimentelli. Se Pimentel - Pimpernöt, bot. Se Staphylea - Pimpinell, bot. - Pimpinella, Anisslläktet, bot., farm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pilspinken-Pimpinella
890
mycket besökta årsmarknader (de största i
Böhmen). I s. v. ligger ett stort stenkolsbäcken,
som mäktigt bidragit till stadens industri. -
P. omnämnes i historien först 976 och blef
stad i slutet af 1200-talet. Dec. 1633-23
febr. 1634 hade Wallenstein sitt hufvudkvarter
därstädes, och P. var ock hufvudorten för den
sammansvärjning, som kostade honom lifvet.
J. F. N.
Pilspinken, zool. Se Husfinksläktet.
Pilsten, petrogr. Se Grönsandsten.
Pilten, biskopsstift. Se Kurland.
Pi’lulæ, lat., piller (se d. o.).
Pilularia, Vaill., bot. Se Hydropteridin e æ
och Marsiliaceæ.
Pilum, lat., spjut (se d. o.).
Pilumnus var för den romerska forntidens
landtbefolkning en husgud l. semon, hvilken
lärde den att stöta sönder säden med en mortel
(pilum). Äfven tänktes han skydda de hus,
i hvilka ett nyfödt barn fanns. Hans broder
var Picumnus, som skall ha uppfunnit
konsten att göda åkern. Jfr Picus.
R. Tdh.*
Pilvit, slav. myt. Se Abundantia.
Pilz, Vincenz, österrikisk skulptör,
f. 1816 i Böhmen, d. 1896, studerade i Wien
och i Rom för Tenerani, Thorvaldsens elev,
utförde där De helige tre konungarna (relief),
som ofta upprepats. Han återvände till Wien
1855 och började där en omfattande verksamhet,
med framställningar af idealt allegoriskt och
mytologiskt innehåll jämte porträttfigurer. Bland
hans bästa arbeten är Kollonitz’ staty på
Elisabetsbron. Andra monument af hans hand
äro läkaren Türcks staty på Allm. sjukhusets
gård och den ofantliga Mühlfeldbysten på
Centralfriedhof. P. utförde Quadrigan och
Karyatiderna till Hansens parlamentshus,
12 föga lyckade kompositörstatyer för
Musikföreningens byggnad och två pegaser
för operan, som åter togos ner från sina
platser och hamnade i en park i Philadelphia.
G-g N.
Pilörtsläktet, bot. Se Polygonum.
Pima, en i Arizona och Sonora boende indianstam,
hvars språk tillhör sonoraspråken (se d. o.).
Pima’t, fornegyptisk stad. Se Oxyrhynchos.
Pime’lea, bot. Se Thymelæaceæ.
Pime’nt (af sp. pimienta, peppar). Se Capsicum,
Kryddpeppar och Myrtus.
Pime’nta Lindl., bot., växtsläkte af
fam. Myrtaceæ, underfam. Myrtoideæ, med 5 arter
i tropiska Amerika. Frukten är ett l-2-fröigt
bär. P. officinalis (Eugenia Pimenta) är ett högt
träd, inhemskt i Västindien och Central-Amerika
och odladt i andra tropiska länder, särskildt
Ostindien. Dess omogna torkade frukter
utgöra kryddpeppar (se d. o.). De aromatiska
bladen användas på Antillerna i medicinen.
G. L-m.
Pimente’l (äfven skrifvet P i m e n t ell i),
don Antonio P. de Prado, spansk diplomat,
född i Amarante (födelse- och dödsår okända),
var först officer och beträdde den diplomatiska
banan 1652, då han af gick i en beskickning
till Sverige, den första sedan Johan III :s
tid. Det gällde för spanska hofvet att vinna
på sin sida drottning Kristina, som året förut
inledt underhandlingar genom att till Madrid
sända den svenske diplomaten Palbitzki. Om man
härvid äfven genom ambassadörens person ville
inverka på drottningen, kunde ej lämpligare man
utses. Ty P. var
den fulländade världsmannen och diplomaten,
enligt samtidens omdöme "en stor minister och
en fulländad kavaljer". Ledsagad af hustru,
barn och ett lysande följe af 50 personer, ankom
P. till Stockholm 16 aug. 1652. Han blef från
början en af drottningens förtrogne, hvartill
utom hans intagande personliga egenskaper i
främsta rummet bidrog, att han med Bourdelot
delade kännedomen om hennes för alla andra länge
hemlighållna planer att nedlägga kronan och
antaga katolicismen, planer, som han på allt sätt
befordrade. Kristinas förtrolighet med P. väckte
naturligtvis ovilja bland de svenske herrarna och
har skadat hennes rykte. Dock äro berättelserna
om, att P. skulle ha varit Kristinas älskare
bevisligen ogrundade och leda sitt upphof i
hatet mot främlingen. Mot midsommaren 1653 blef
P. rappellerad, men utnämndes före sin af resa
till svensk öfverkammarherre. Ett örlogsskepp
utrustades i Göteborg att föra honom hem,
storartade fester höllos till hans ära, och
rika gåfvor förärades honom, när han i början
af aug. 1653 lämnade Stockholm. Några dagar
sedan han afseglat från Göteborg, återvände
han likväl och påstod sig ha fått order
att kvarstanna. Han uppsökte drottningen i
Östergötland och följde henne till Stockholm,
där han åter blef föremål för Kristinas ynnest
och folkets hat. Dock blef han efter några
månader ånyo återkallad och lämnade då landet
för alltid. Med Kristina sammanträffade P. åter
i Bruxelles 1654 och var närvarande, då hon där
i hemlighet julnatten s. å. aflade sin katolska
trosbekännelse. Han följde henne därefter till
Rom, men lämnade henne 1656, då hon började närma
sig Frankrike. Sedermera tjänstgjorde P. i Paris
och förberedde å Spaniens vägnar med kardinal
Mazarin den s. k. pyreneiska freden (1659). Jfr
Amarantorden 1. J. F. N.*
Pimente’lli. Se Pimentel.
Pimpernöt, bot. Se Staphylea.
Pimpine’ll, bot., namn på Sanguisorba minor.
Pimpine’lla L., Anissläktet, bot., /arm.,
ett örtsläkte, hörande till fam. Umbelliferæ,
underfam. Apioideæ, med 200 arter. Den dubbla
blomflocken saknar svepen. Frukten har hjärtlik
bas, mycket låga åsar och många oljekanaler i
hvarje åsdäld. Blommorna äro oftast hvita eller
rödaktiga. På våra ängsbackar växer allmänt
backanisl. bockrot, P. saxifraga L. (se fig.),
som har O,30-0,45 m. hög, trind, nästan slät
stjälk, hvars nedersta blad äro enkelt parbladigt
delade i breda, trubbiga, sågade (eller djupt
klufna) flikar. De öfre bladen ha smalt jämbreda,
helbräddade flikar. Blomflockarna bestå af
ett mindre antal strålar, uppbärande hvita
blommor. Af denna art erhålles den officinella
radix Pimpinellæ, pimpinellrot, som utgöres af
den torkade roten, ofta med den flerhöfdade
jordstammen kvarsittande. Rotens öfre del
är knappt l cm. tjock, oftast grågulaktig,
längsfårad, med ojämnt fördelade mindre knölar
och täta tvärrmglar. Lukten är starkt aromatisk
("bocklik" enligt somligas tycke), smaken
brännande skarp. Denna drog har förr mera
än nu varit använd, mest i form af tinktur,
pimpinelldroppar, som digestivum och expectorans
och utvärtes i gurgelvatten mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
