Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Platen. 2. Baltzar Bogislaus von P. - Platen. 3. Baltzar Julius Ernst von P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fullföljande, alltid vaksam för dess intressen,
ständigt stridsfärdig mot dess motståndare, som
snart för hvarje riksdag ökades – de ursprungliga
kostnadsberäkningarna visade sig mycket för
låga –, rådig i de ofta nog brydsamma lägena
och väl äfven icke så litet själfrådig. P. fick
se endast kanalens ena hälft, Västgötalinjen,
öppnas för trafik (sept. 1822).
I samband med frågan om Göta kanal förtjäna
två andra spörsmål nämnas, i hvilkas främjande
P. egde en betydande del. Det ena var anläggandet
af Motala mekaniska verkstad (se d. o.). Det
andra var idén om det s. k. centralförsvaret
(se Centralförsvar), som i Sverige skulle samla
sina resurser vid Vanäs (Karlsborg) vid Vättern,
"och denna punkt", sade P., "är upptäckt genom
Göta kanal, den utvecklas genom Göta kanal, den
kan endast fullbordas genom Göta kanal". Äfven
i en annan märklig militärfråga från denna tid
ingrep P. mäktigt. Han omfattade sålunda tanken
– för öfrigt förebådad genom Gustaf IV Adolfs
landtvärn – att i samband med statshvälfningen
rikets hela försvarskraft borde tagas i anspråk
genom "en allmän nationalarmering" och framlade
i 1809 års konstitutionsutskott förslag därom,
men ehuru förslaget vann utskottets sympatier,
vågade man icke inarbeta det i regeringsformen,
och af ständerna afslogs det med ifver både då
och vid dess återupptagande på hösten s. å. Vid
slutet af riksdagen återkom det emellertid i
form af ett beslut om s. k. förstärkningsmanskap,
och det kan betraktas som uppslaget till den vid
1812 års riksdag beslutade allmänna beväringen.
I de planer till förening med Norge, som vid
revolutionens tidpunkt spelade en så viktig
roll, var P. tidigt invigd och omfattade dem,
såväl som Kristian Augusts val till kronprins,
med vanlig ifver. Han var ock själf därvid
betrodd med utförandet af åtskilliga grannlaga
underhandlingar samt kom sålunda i nära och
förtrolig beröring med flera af de ledande
männen i Norge. Efter Karl Augusts plötsliga död
(1810) blef ock P. inför Karl Johan, hvars val
han främjat, en af föreningstankens kraftiga
förespråkare; och när slutligen föreningen
genomdrifvits med vapenmakt (1814), utsågs
P. till en af de svenske kommissarier, hvilka
med det norska stortinget utarbetade de närmare
villkoren. Därpå följde som ett erkännande
från regeringens sida viceamiralsfullmakt
(1814) och grefvevärdighet (1815). På svenska
riddarhuset framträdde han äfven i andra frågor
än kanalfrågan som en af dess mest bemärkte och
eldige talare, och hans sammanstötning 1823 med
K. H. Anckarsvärd har räknats bland ståndets
märkligaste debatter. 1827 utnämndes P. efter
J. A. Sandels’ afsked till riksståthållare i
Norge, där man hoppades, att hans kraft och
fasthet skulle häfda Sveriges och föreningens
intressen gentemot norrmännens ömtålighet
om sina särintressen. Skulle 1828 års urtima
storting intaga samma sträfva ståndpunkt som de
föregående, hade P. ock tillrådt konungen att
slå till och utfärda en ny grundlag. Stortinget
böjde emellertid undan, men när P. 17 maj lät
med militär återställa lugnet efter oroligheterna
("torveslaget"), uppstod mot honom, unionsvännen
från 1809, i Norge en ytterst bitter stämning,
som måhända förvärrade den sjukdom, i
hvilken han afled. Han grafsattes på en plats han
själf åt sig utvalt i närheten af Motala, tätt
invid själfva kanalbanken. – P. var en utpräglad
karaktär, full af kraft och handlingslust, redbar
och strängt oegennyttig, orädd och beslutsam,
men också något kärf och despotisk som en
sjöbjörn samt ganska ömtålig, då det gällde
något, som var honom dyrbart. Lynnet brusade
lätt upp, men var lika lätt lugnadt. Han var
bl. a. hedersled. af Landtbruksakad. (1812),
led. af Vet. akad. (1815) och hedersled.
af Krigsvet. akad. (1816). Sv. akad. lät 1886
prägla en minnespenning öfver P., och L. De Geer
författade öfver honom en minnesteckning, som är
intagen i "Sv. akad:s handlingar ifrån år 1886",
d. I (1887).
3. Baltzar Julius Ernst von P., grefve, den
föregåendes son, sjömilitär, statsman,
diplomat, f. 16 april 1804 på Frugården i
Skaraborgs län, d. 20 mars 1875 i Stockholm,
inhämtade som helt ung under flerårig tjänst på
ett svenskt handelsfartyg de första grunderna
af sjömansyrket, inskrefs vid 17 års ålder
vid flottan och utbildade sig sedermera under
ytterligare fyra års sjöresor dels med svenska
kofferdimän, dels i engelsk örlogstjänst. Efter
hemkomsten (fr. 1825 i två år) anställdes han
som adjutant först hos sin fader och därefter
vid flottans generaladjutantsexpedition samt
befordrades 1830 till premiärlöjtnant. Därmed
voro ock hans befordringar på denna bana slut,
ty efter en konflikt med sina öfverordnade tog
han 1838 afsked ur krigstjänsten. Därefter dels
egnade han sig åt vården af sina vidlyftiga
enskilda affärer – han hade redan tidigare
deltagit i ledningen af Göta-kanalbolaget
och af Motala verkstad –, dels deltog han,
särskildt vid 1840–41 års riksdag, som
liberal oppositionsman i det offentliga lifvet,
hvarvid han, då tillfälle gafs, upptog till
försvar och vidare utveckling sin faders
planer i fråga om sjöförsvaret. Tillfälle
att mera direkt verka för dessa erbjöds, då
han af Oskar I, som 1844 fäst honom vid sin
person som kabinettskammarherre, i april 1849
kallades till sjöminister och i samband därmed
utnämndes till kommendör i flottan. Men hans
vid följande års riksdag framlagda utförliga
förslag till flottans fullständiga ombildning
– linjeskeppens slopande och den egentliga
styrkans förläggande hos skärgårdsflottan –
väckte hos männen af facket en storm af ovilja
och förmådde ej heller tillvinna sig riksdagens
bifall, hvarför P. (jan. 1852) afgick från sin
statsrådsplats. Efter att okt. 1857–aug. 1861
ha verkat som svensk-norskt sändebud i London
utnämndes han i juli 1862 ånyo till sjöminister
och i samband därmed till konteramiral och
genomförde då äfven (genom k. brefvet 10 juli
1866) flottans delning och skärgårdsartilleriets
inrättande. Det sega motstånd hans planer rönte
och jämväl de svårigheter, som mötte materials
anskaffande i en tid,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
