- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
1331-1332

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pommern - Pommerska deputationen. Se Deputation, sp. 171 - Pommerska gåsen, husdjurssk. - Pommerska katekesen. Se Krakewitz - Pommerska kriget

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en förordning af 4 juli 1806. Meningen var
dessutom att i Pommern genomföra enskiftes
verk, hvarom en förordning också utfärdades. –
Litt.: Källorna till P:s historia äro
hufvudsakligen samlade hos Dähnert, "Sammlung
pommerscher und rügenscher landesurkunden",
Klempin-Prümers, "Pommersches urkundenbuch"
(1877–81), Sonnenschmidt, "Sammlung der für
Neuvorpommern ergangenen gesätze 1802–1817"
(2 bd, 1844–47), Barthold, "Geschichte von
P. und Rügen" (intill svenska eröfringen;
1839–45), Gadebusch, "Grundriss der pommerschen
geschichte" (1778), "Pommersche sammlungen"
(1783) och "Schwedisch-pommersche staatskunde"
(1786), Rühs, "Pommersche denkwürdigkeiten"
(1802–03), Odhner, "Om Westfaliska
fredskongressen och grundläggningen af det
svenska väldet i Tyskland" (1875), O. Malmström,
"Bidrag till Svenska Pommerns historia", I,
1630–53, II, 1653–60 (1892–94), G. H. von Essen,
"Alienationer och reduktioner i f. d. Svenska
Pommern" (1900), Wehrmann, "Geschichte von
Pommern" (2 bd, 1904–06), och L. Dalgren,
"Sverige och Pommern 1792–1806" (1914).
Kj.*

Pommerska deputationen. Se Deputation, sp. 171.

Pommerska gåsen, husdjurssk., en sedan
400 år välbekant gåsras i Pommern,
hvarifrån den spridts till många länder,
bland andra Sverige. (Se Gåsskötsel.)
H. F.

Pommerska katekesen. Se Krakewitz.

Pommerska kriget kallas det krig, som
Sverige 1757-62 förde med Preussen och som
delvis sammanfaller med det s. k. Sjuåriga
kriget. Krigets orsak var i främsta rummet den,
att hattpartiet, som då hade makten i Sverige,
trodde, att Fredrik II i Preussen skulle duka
under för sina många fiender och att sålunda ett
tillfälle erbjöd sig för Sverige att utan risk
och ansträngningar återfå sina 172G till Preussen
afträdda pommerska besittningar. Dessutom
ville partiet genom att bidraga till Fredriks
fall förödmjuka och oskadliggöra hans syster
drottning Lovisa Ulrika, som retat och skrämt det
genom sitt revolutionsförsök 1756, och slutligen
eggades det af Frankrike, hvars vilja nästan var
dess högsta lag. Till förevändning för kriget
tjänade Fredriks infall i Sachsen 1756, hvilket
stämplades som ett brott mot den af Sverige . och
Frankrike garanterade westfaliska freden. 21
mars 1757 afslöt hattregeringen med Frankrike och
Österrike en konvention, i kraft hvaraf Sverige
jämte den förstnämnda makten lät förklara för
den tyska riksdagen, att det i enlighet med den
westfaliska freden skulle upprätthålla Tysklands
frihet. Genom Frankrikes förespeglingar om
subsidier lockades därefter hattregeringen i
juni s. å. till beslutet att genom 20,000 mans
öfverförande till Tyskland ge eftertryck åt
sin förklaring, och 13 sept. bröt den svenska
hären in i preussiska Pommern. Emedan man
ville undvika skenet af anfallskrig, som ej fick
börjas utan ständernas samtycke, utfärdades ingen
krigsförklaring, utan infallet framställdes för
tyska riksdagen som endast syftande till fredens
återställande. Först efter fient-ligheternas
början kom ett formligt subsidiefördrag med
Frankrike och dess allierade till stånd (22
sept. 1757), och den svenska regeringen, som re-

dan gått för långt för att kunna draga
sig tillbaka, måste därvid finna sig i en
nedprutning af villkoren. Då svenska hären
i Tyskland ej ansågs behöfvas till annat än
att taga i besittning de af de allierade
gjorda eröf ringarna, hade den fått af
gå utan nödiga förberedelser och utan att
man egde nödiga medel att försätta den i
krigsdugligt skick. Detta afgjorde krigets
hela gång. Själfva förutsättningen för
företaget, Fredriks fullständiga kuf-vande,
befanns nämligen falsk. Vid underrättelsen om
dennes seger vid Rossbach vågade den svenske
befälhafvaren M. A. v. Ungern-Sternberg
ej med sin illa utrustade armé verkställa
sin regerings befallning och franska ombudet
Montalemberts uppmaningar att tåga mot Berlin,
utan återvände till svenska Pommern (nov. 1757),
där svenskarna af en preussisk här inneslötos i
Stralsund och på Eugen. Han fick då 21 dec. 1757
lämna plats åt G. F. von Rosen, som 7 jan. 1758
faktiskt öfvertog befälet, men ej heller kunde
uträtta något, utan nödgades ligga overksam,
blockerad af preussarna. 18 juni 1758 upphäfdes
blockaden genom en rysk härs framträngande;
men Rosen hade då tröttnat på sin otacksamma
uppgift, hvarför befälet 27 juni öfvergick
till G. D. Hamilton. Nu eröfrade Augustin
Ehrensvärd Peenemünde skans (27 juli), och med
16,000 man bröt Hamilton upp för att understödja
ryssarna, som belägrade Küstrin. Men efter deras
nederlag vid Zorndorff beslöt han i stället
att tåga till Sachsen för att förena sig med
österrikarna. Han kom dock ej längre än till
Neuruppin i Brandenburg. En ströfkår, som han
utsände därifrån, led 26 sept. ett svårt nederlag
vid Tarnow, men däremot lyckades major De Carnall
(28 s. m.) med 800 man försvara Fehrbellin
mot omkr. 5,000 preussare. Då österrikarnas
infall i Sachsen misslyckades, lämnade Hamilton
Neuruppin 10 okt. och närmade sig Öder i hopp
om en samverkan med ryssarna, men dessa gingo i
vinterkvarter, och då återvände Hamilton till
Svenska Pommern. Förebråelser, som han med
anledning däraf fick mottaga från regeringen,
förmådde honom att nedlägga befälet, som 23
nov. 1758 uppdrogs åt och 19 dec. s. å. öfvertogs
af J. A. v. Lantingshausen. I början af 1759
måste han för en öfverlägsen preussisk här
draga sig tillbaka till Stralsund, hvarvid
garnisonerna i Demmin, Anklam och Peenemünde
gingo förlorade, dock först efter tappert
motstånd. Genom ryssarnas framryckning befriades
i maj Svenska Pommern från fienden, men brist på
penningar och förnödenheter gjorde, att först
i aug. årets fälttåg kunde öppnas. Dess mål
var Stettins belägring; och som en förberedelse
därtill lät Lantingshausen A. v. Fersen med 4,000
man eröfra Usedom och Wollin - krigets förnämsta
vapenbragd -, under det han själf med hufvudhären
(10,000 man) ryckte in i preussiska Pommern,
där han under hedrande småstrider holl sig kvar
en tid. Till följd af bristande medverkan från
bundsförvanterna kom dock belägringen af Stettin
ej till utförande, och på senhösten tog armén
åter kvarter i Svenska Pommern. 20 jan. 1760
sökte preussarna liksom föregående år intränga
dit; men denna gång blefvo de tillbakadrifna,
och 28 jan. inträngde en svensk trupp i Anklam
och tog själfva den fientliga generalen, H. von
Manteuffel, till fånga. Trots denna framgång
och oaktadt de preussiska arméerna till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:55 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfca/0722.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free