- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt /
1359-1360

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ponticello, mus. - Pontiflex. Se Pontifices - Pontificale - Pontifices - Pontifikat - Pontin. 1. Magnus Martin af P. - Pontin. 2. Erik Magnus Konstans P.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1359

Pontifex-Pontin

1360

skall spela nära stallet, hvarigenom en
egendomligt hväsande klangfärg uppstår.
A. L.*

Po’ntif ex. Se P o n t i f i c e s.

Pontificäle, plur. pontificälia, lat. (af
po’ntifex, öfverpräst), ritualbok för katolska
biskopar. Som norm för alla sådana gäller
"Pontificäle romanum" (1596, revid. 1644, ny
uppl., "editio typica" genom Leo XIII). Jfr
Kyrkohandbok.

PontPfices (lat., plur. af po’ntifex),
"öfverprä-ster:’, kallades i Rom medlemmarna
af ett prästerligt kollegium, hvilket, under
senaten, som högsta beslutande myndighet i
fråga om kulten, hade inseendet öfver hela
offertjänsten samt öfver iakttagandet af alla
offer, heliga bruk och föreskrifter. Namnet
härledes sedan gammalt af pons (bro) och
fa’cere (göra), ovisst med hvilken närmare
betydelse. Sägnen uppger, att redan konung
Numa inrättat ett kollegium af pontifices, och
dessas antal var troligen 3. Deras antal ökades
300 f. Kr. till 9, med lika del i ämbetet för
patricier och plebejer. Sulla höjde antalet
till 15 (för år 57 f. Kr. lämnar Cicero i sin
skrift om haruspicernas svar en fullständig
förteckning på dem), och under kejsartiden
bestämdes det efter kejsarens godtfinnande. Från
början utsagos pontifices genom kooptation (se
d. o.). 104 f. Kr. fingo tribuskomitierna rätten
att välja medlemmarna i kollegiet, och sedan
Sulla återställt det äldre bruket, återinfördes
104 års bestämmelse på tillskyndan af Cæsar år
63. Ämbetet innehades på lifstid; i äldre tider
valdes endast män af mogen ålder, senare äfven
yngre. Från republikens första tider förestås
pontifikatkollegiet af en pontijex maximus
(öfverstepräst), förkortadt P. M. Denne hade
en hel del för statslifvets helgd och framgång
viktiga förrättningar och åligganden, såsom
att välja vestaliska jungfrur och flämines
(se Flarnen) m. m. Han bodde i en särskild
ämbetsboning, regia, vid Via sacra. I äldre
tider fick han ej lämna Italien, ej inneha
något världsligt ämbete, icke gifta om sig;
med tiden ändrades dock seden härutinnan,
och äfven för valbarheten blefvo fordringarna
mindre stränga. Valet synes redan före 104 ha
förrättats i tribus-församlingen. Kejsaren
var alltid pontifex maximus. Till och med
kristna kejsare bibehöllo titeln, som först
af Gratianus af skaffades (382 e. Kr.) och
sedermera öfvergick till påfven, som ju i
den kristna romarstaten hade en ställning
i religiöst hänseende fullkomligt analog
med den hedniska på den gamla religionens
tid. P. M:s befogenhet kan anges så: han hade
att anordna alla försoningsoffer vid pest,
åskskada o. s. v.; han förrättade konsekrationen
(invigningen) af tempel, heliga platser och af
statens af ämbetsmännen lämnade votivgåfvor; han
ombesörjde affattandet af kalendern, verkställde
inskjutandet af skottmånader och angaf hvilka
dagar som skulle anses som fasti och nefasti’,
han hade öfverinseendet öfver nya kulter,
begrafningar och grafplatser (under kejsartiden
öfvergick denna funktion till andra) och vakade
öfver manernas dyrkan; han biträdde vid de
patriciska äktenskapsceremonierna (confarreatio);
han skipade rätt i fråga om adoption och
testamenten, gjorda i folkförsamlingen,
öfversteprästen plägade äfven uppteckna märkliga
företeelser och händelser under året, såsom
betydelsefulla järtecken m. m., samt utarbeta
ett slags årskrönika (annales). En samman-

fattning af traditionella regler och
föreskrifter för gudstjänsten och hvad därmed
stod i sammanhang synes ha legat till grund
för de alltjämt fortgående anteckningarna
eller minnesböckerna (commentarii). -
I allt detta biträddes öfversteprästen
af pontifices, som bildade hans consilium
(nämnd). Till kollegiet plägade också räknas
3 pontifices minor es, ett slags medhjälpare,
samt "offerkonungen" och de tre flämines. _
R. Tdh. (J. C.)

Pontifikät (lat. pontificätus], påfvevärdighet
(1. biskopsvärdighet). Se vidare Pontifices.

Pontin. 1. Ma g n u s Martin af P., läkare,
vitter författare, sonsons sonson till
biskopen M. Pontinus, f. 20 jan. 1781 i
Askeryd, Jönköpings län, d. 30 jan. 1858
i Stockholm, student i Uppsala 1798, blef
med. doktor 1806 och med. och farmacie adjunkt
1807 samt arbetade flera år tillsammans med
Ber-zelius. Som hofmedi-kus tjänstgjorde han hos
den k. familjen, tills denna lämnade Sverige,
och blef 1809 lifmedikus hos Karl XIII. 1810
var P. jämte Berzelius befordrad att öfvervara
kronprinsen Karl Augusts obduktion, om hvilken
han afgaf berättelse. Sedan tjänstgjorde han
hos drottningen till hennes död, 1818. 1813
blef P. assessor i Sundhetskollegium och 1817
adlad. Han hade då, utom en mängd afhandlingar
i lärda tidskrifter, utgifvit Anvisning till
valet af läkemedel för allmänna sjukvården (1816;
ny uppl. 1825). 1830 företog han i sällskap med
Berzelius en resa genom norra Tyskland, som han
beskref i Anteckningar öfver natur, konst och
vetenskap (1831; öfv. till tyska 1832). Till
denna tid hör ock det mesta af P :s vittra
arbeten, dels originalpoem, såsom Östergötland
(1830), Poetiskt album (1831), Fosterländsk
sång vid Götha canals öppnande (1832), År 1834
(1834) m. fl., dels öfversättningar: "Greklands
gudar" af Schiller (1826), "Sylla", sorgespel
af E. Jouy (uppf. 1828; tr. 1829), "Hernani"
af V. Hugo (1833) m. m. Han författade äfven
en mängd minnestal och biografier, de flesta
införda i Vetenskapsakademiens handlingar. -
1832 stiftade P. Svenska trädgårdsföreningen
och verkade sedan under ett par årtionden i
skrift och tal för trädgårdskonstens höjande i
Sverige. Han förordnades 1835 till medicinalråd,
från hvilken befattning han 1852 erhöll
afsked. På sin ålderdom utgaf han åtskilliga
strödda anteckningar under titeln Samlade
skrifter (1850-57).

2. Erik Magnus Konstans P., den föregåendes son,
tidningsman, vitter författare, f. 19 april 1819
i Stockholm, d. 30 sept. 1852, blef student i
Uppsala 1837 och framträdde kort därpå med en
öfversättning af Tocquevilles "Om folkväldet
i Amerika" (de 3 första delarna 1839, 1840;
de följande 3 öfv. af annan person). Denna
skaffade honom 1840 kammarjunkartitel. Efter
att ha af-lagt juridisk examen tjänstgjorde
P. någon tid i åtskilliga ämbetsverk, men egnade
sig hufvudsak-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:55 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfca/0740.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free