Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prandium. Se Måltid, sp. 202 - Prangins. Se Nyon - Prangos - Prantl, Karl von P. - Prantl, Karl P. - Pranzo. Se Måltid, sp. 202 - Prazem - Praseodym - Praseokoboltklorid. Se Metallammoniakföreningar - Praseolit. Se Cordierit - Prasii. Se Marrubium - Praslin, de, fransk ätt. Se Choiseul - Prasu - Pratern - Prati, Giovanni - Praticakhya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
125
Prangins-Pratigakhya
126
lum, som var en tidig morgonmåltid. Se Måltid,
sp. 202.
Prangins [präjä7], slott i Schweiz. Se Ny o n.
Pra’ngos Lindl., bot., ett släkte af högväxta
örter, förekommande i Medelhafsländerna och
Orienten och hörande till fam. Umbelliferce,
underfam. Apioidece, utmärkt af de mycket stora,
kryddsmakande frukterna, hvilkas vägg är kork-artad.
G- L-m.
Prantl. 1. Karl von P., tysk filosofisk
skriftställare, f. 1820 i Landsberg am Lech, d. 1888,
vardt 1847 e. o. och 1859 ord. professor i filosofi
vid Münchens universitet. P. vann ett namn dels som
en rikt begaf vad föreläsare, dels som författare
till det utmärkta arbetet Geschichte dei logik im
abendlande (1855-70; bd II i 2:a uppl. 1885). Bland
hans smärre skrifter må anföras Die philo-sophie in
den sprichwörlern (1858) och Vcrstehen und beurtheilen
(1877). Han utgaf äfven flera af Aristoteles’ arbeten.
2. Karl P., den föregåendes son, tysk botanist,
f. 10 sept. 1849 i München, d. 24 febr. 1893 i
Breslau, var assistent hos Nägeli och Sachs, blef
professor i botanik vid skogsskolan i Aschaffenburg
1876 och vid universitetet i Breslau 1889. P. var
hufvudsakligen systematiker inom fanerogamer
och ormbunkar. Jämte A. Engler började han 1887
ut-gifningcn af det stort anlagda verket "Die
na-tiirlichen pflanzenfamilien", hvari P. före sin
död medhann 13 växtfamiljer, däribland Ranunculacew
och Cruciferce. Som kryptogamsystematiker var han en
förkämpe för anatomiens och utvecklingshistoriens
användning i systematikens tjänst; hans förnämsta
arbeten i denna riktning äro Vntersuchun-gen zur
morphologie der gejässkryptogamen (Hy-menophyllaceen
1875, Schizazaceen 1881), Beiträge zur systematik
der Ophioglosseen (1884) och Das system der jarne
(1892). P. utgaf en till många språk öfversatt och
äfven hos oss använd lärobok (1874-91, åtta uppl.).
2. C. Lmn.
Pranzo [pra’ndså], it. Se Måltid, sp. 202.
Prasem, miner., en kvartsvarietet, som innesluter
strålsten och på grund däraf fått lökgrön färg;
förekommer i diorit vid Breitenbrunn i konungariket
Sachsen. Den bearbetas till ringstenar, smycken, dosor
och bijouteri varor. Ant. Sj.*
Praseodym (af grek. prafseos, lökgrön),
kem. Auer von Welsbach fann 1886, att didym (se
d. o.) åtföljes af ett förut okändt grundämne,
kalladt pra-seodym, utmärkt af gröna salter med eget
absorp-tionsspektrum. Enligt den internationella
atomvikts-tabellen för 1914 har detta grundämne
atomvikten 140,6. Det ger med syre den saltbildande,
ljusgröna oxiden Pr203 och en svart superoxid,
Pr02. Salterna äro gröna, men likna eljest i hög grad
lantanens och didymens salter. P-
T. C.*
Praseokoboltklorid. Se Mctallammoniak-föreningar.
Praseplit, miner. Se C o r d i e r i t.
Pra’sii, bot. Se Marrubium.
Praslin [pråla7], d e, fransk ätt. Se C h o i s e u 1.
Prasu, namn på kanot hos papua (se d. o., sp. 3).
Prätern, förnämlig park och promenadplats i Wien
(se d. o.).
Präti, Giovanni, italiensk skald, f. 1814 nära Trient,
d. 1884 i Kom, tillhörde en gammal adelssläkt, vann
juridisk doktorsgrad i Padua, men
öfvergaf därefter juridiken. 1841 vardt han med ens
berömd genom sin berättande dikt Edmene-garda, en
rörande vacker kärlekshistoria, stödd på verkliga
tilldragelser. 1843 utgaf han Canti lirici, Canti
per il popolo och Ballate samt, på prosa, Lettere
a Maria. Vid denna tid kom han i beröring med Karl
Albert af Sardinien och gjorde sig till profet för det
savojiska konungahusets mission att skapa ett enadt
Italien. P:s lyriska alstring fortsattes med Nuovi
canti (1844), Memorie e la-grime (s. å., innehållande
100 sorg-sonetter), Passeggiate soli-tarie (1847),
Canti po-litici (1849) m. m. Hans diktning är sprungen
ur en patetisk, lidelsefull känsla, som gärna hänger
sig åt drömmen. Med hänsyn till rytmisk flykt och
versens välklang står han högt. I de episk-filosofiska
diktverken Satana e le Grazie (1855), II conte Riga
(1856), Ariberto (1860) m. fl. sökte P. belysa
världsstriden mellan den uppbyggande och den
nedbrytande principen. Under 1860-talet vardt han,
af personliga och politiska motiv, från en mängd
håll angripen och smädad, men hans tidsdikter
egde fortfarande framför samtida skalders förmågan
att elektrisera nationen. Han blef 1862 invald i
italienska parlamentet och sedermera ledamot af
högsta rådet inom undervisningsministeriet. Bland
hans senare dikter märkes sonettsamlingen Psiche
(1876). Hans Opere edite ed inedite äro utgifna i
5 bd, 1862-65, i urval 1892. Se biogr, af Anzoletti
(1901) och Can-derani (1903).
Praticakhya kallas de fonetiska, till de olika
indiska veda (se Indiens språk och litteratur,
sp. 536 f.) hörande handböcker, som egentligen ha till
uppgift att visa, huru pada-texten måste förändras
för att ge samhitä-texten. De innehålla de äldsta
kända betraktelser öfver språkljudens bildning och
system äfvensom upplysning om de heliga texternas
accentuation, metrik och ortoepi i allmänhet. Deras
analys är synnerligen skarpsinnig och öfverträffar
allt, hvad Europa i detta afseende har att bjuda
på intill midten af 1800-talet. Rätteligen skulle
hvarje redaktion (päkhä, "gren") af vedatexten följas
af en prä-ticäkhya (eg. "till hvarje gren, skola,
hörande"). Vi känna emellertid blott en sådan till
hvarje veda.
1) Rigveda-pr., som äfven kallas Qäkala-pr., skall
vara grundad af den Cäkalya, från hvilken den oss
bekanta rigveda-redaktionen förskrifver sig,
och fullbordad af Qäunaka. Den är utgifven med
öfv. och kommentar af A. Regnier, "Etudes sur la
gram-maire védique" (1858; äfven i "Journal
asiati-que") och af M. Muller med tysk öfv. (1856-69).
2) Sämaveda-pr., utg. af Burnell, "Riktantra
vyä-karana" I. (blott text; Mangalore 1879).
3) Pr. till Svarta Yajurveda är utg. med öfv.
och anm. af Whitney, "The Täittirlya-prätipäkhya
with its comm. the Tribhäshyaratna" (i "Journal
of the American oriental society" IX, 1871). 4)
Pr. till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
