Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Predella - Predestinationslära. Se Predestination - Predestinera - Predeterminera - Predicera - Predika - Predikament - Predikan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
Predestinationslära - Predikan
144
den dubbla predestinationslärans konsekvens: från
Guds i den enskilde förverkligade frälsningsvilja går
blicken tillbaka till dess grund i Guds eviga väsen,
medan, där denna vilja ej kommer till förverkligande,
detta ter sig som ett genom människans motstånd
vålladt hämmande af dess aktivitet. Det andra vid
predestinationslärans utformning bestämmande religiösa
intresset, framhållandet af nåden som den alltigenom
primära faktorn i det nya lifvets tillkomst, kan, om
blott den personliga nådeuppfattningen (se vidare N å
d 1) noga fasthålles, komma till sin fulla rätt äfven
utan predestinations-läran: det är karakteristiskt,
att detta senare motiv i Jesu egen förkunnelse ej
sättes i sammanhang med utkorelsetanken.
Litt.: Luthardt, "Die lehre vom freien willen"
(1863), Kattenbusch, "Luthers lehre vom unfreien
willen" (1875), Reuter, "Augustinische studien"
(1887), Beyschlag, "Die paulinische theodicee
Rom. 9-11" (2:a uppl. 1896), Scheibe, "Calvins
pre-destinationslehre" (1897), Jörgensen, "Luthers
kamp mod den romersk-katolske semipelagianisme"
(1908), E. Weber, "Das problem der heilsge-schichte
nach Rom. 9-11" (1911), och Troeltsch,
"Prädestination" (i "Die religion in geschichte und
gegenwart", 1913). - Jfr Determinism och F ät alism.
U. Bg.
Predestinationslära. Se Predestination.
Predestinera (lat. prcedestinäre), förutbestämma, af
evighet bestämma till evig salighet eller fördömelse;
på förhand utköra.
Predeterminéra (lat. prcedeterminäre), förutbestämma.
Predicéra (af lat. prcedicäre], utsäga, förkunna.
Predika (af lat. prcedicäre, utsäga, förkunna),
tolka religionens lärdomar vid en gudstjänst,
förkunna Guds ord, hålla ett andligt uppbyggelsetal;
ideligt och långrandigt tala om samma sak; hålla ett
straff- eller förmaningstal. - Predi*ka’nt, person,
som håller en predikan; titel på innehaf-varna af
vissa prästerliga sysslor (bataljons-, bruks-, hof-,
kapell-, fängelse-, slottspredikant).
Predikament (af lat. prcedicäre, utsäga, omtala),
sinnesförfattning, lynne, tillstånd, läge, situation.
Predikan (lat. prcedicätio), Gudsordets offentliga
förkunnelse, står sedan kristenhetens första
dagar i centrum af kyrkans s j älf uppbyggande
verksamhet. I den äldsta beskrifning af den
kristna gudstjänsten, som vi ha från kristet håll
(Justinus), namnes som fast bestående sed bruket
att till läsningen af gammal- och nytestamentliga
skrifter knyta förmaningens och uppmuntrans ord. Det
extatiska tungomålstalandet, glossolalien, hade då
upphört. Ej heller gjorde man längre någon skillnad
mellan profetia, det af mäktig andeingifvelse
burna talet, och didaskali, den lugna, enkla
framställningen. Jämsides med församlingspredikan
går missionspredikan. Gränsen är stundom flytande. I
motsats mot den katolska kyrkan har den evangeliska
återgett predikan dess rangställning i kyrkans
lif. Att tro på ordets makt och att däraf draga
konsekvensen med afseende på kyrkans verksamhet är
den evangeliska kyrkans både rätt och plikt, om den
vill bevara sin egenart.
Den gamla kyrkans predikan (150-600) kännetecknas af
det stora inflytande, som den antika
retoriken och dialektiken utöfvade. En predikans
blomstringstid inträdde under 300- och 400-talen. Ju
mera man nalkas slutet af gamla tiden, dess mer
urartar predikan, i det dels torra lärostridigheter
och en häftig polemik, dels den ock alltmer
öfverhandtagande Maria- och helgondyrkan efter
hand började uttränga det evangeliska momentet af
predikan. Origenes är grundläggaren af predikan i
egentlig mening inom grekiska kyrkan. Retorik och
predikan ingå en intim förening hos Basileios den
store, hos G r e-gorius af Nazians, hos hvilken det
retoriska har öfverhand, hos den spekulativt lagde
Gregorius af Nyssa samt hos Johannes Chryso-s t om os,
med hvilken ädel predikokonst inom den österländska
kyrkan nådde sin höjdpunkt. I den västerländska
kyrkan dominerar det grekiska inflytandet hos H i l a
r i u s och Ambrosius; originell var Tertullianus. I
Augustinus fick Västerlandet sin store predikant med
kolossalt inflytande på samtid och eftervärld. I
Augustinus’ spår gå Leo den store, C se s a r i u
s af Arles (d. 542) och Gregorius den store. Under
medeltiden låg gudstjänstens tyngdpunkt på det
liturgiska, mässoffret. Under det tidigaste skedet
(600-1100) rådde stor ©själfständighet med afseende
på predikan. En på folkspråket framburen förkunnelse
var af nöden i de nybildade germanska kyrkorna, men
förmågan var ringa. På initiativ af Karl den store,
som lifligt intresserade sig för folk-predikan, utgaf
Paulus Diaconusen samling mönsterpredikningar, ett
homiliarium (sed. o.), till prästernas hjälp. Andra
dylika samlingar utkommo också, till större delen
på latin, som var skriftspråket. Efter Karl den
stores tid slappnade efter hand intresset för
predikan. Bättre förhållanden inträdde under
nästa skede. Skolastik och mystik, korståg och
tiggarmunkar, reformatoriska rörelser och litterära
strömningar gåfvo nya impulser och frambragte
större själfständighet. Olika prediko-riktningar
framträdde. Den skolastiska, ofta på latin hållna
predikan var ett troget uttryck för den skolastiska
teologien och utmärkte sig för strängt logisk,
konstmässig form, därigenom ut-öfvande ett i viss mån
hälsosamt inflytande. A 1-bertus Magnus (d. 1280)
och Tomas af A q u i n o (d. 1274) må nämnas som
representanter för denna riktning. Tiggarmunkarnas
folkpredikan betecknade en reaktion mot den
konstmässiga skolastiska förkunnelsen. På sin
höjdpunkt stod den under 1200-talet och är då en af
medeltidens mest betydande predikoföreteelser. Längre
fram urartar den, offrande åt anekdoter, vitsar
och infall. De märkligaste representanterna äro B
e r-told af Regensburg (d. 1272) och G e i l e r
von Kaisersberg (d. 1510). Urartningen är påtaglig
hos den burleske Barletta (d. 1480). Den ordinära
församlings- och klosterpredikan stod icke högt,
att döma af de därvid använda litterära hjälpmedlen,
t. ex. "Legenda sanctorum" af Ja-cobus de Voragine,
"Gesta romanorum", innehållande anekdoter och sagor
med moraliserande reflexioner. Af djupt ingripande
betydelse är däremot mystikens predikan. Den medeltida
Kristusmystiken, visserligen också med sina brister,
slår här ut i full blom. Innerlighet och djup bilda
en nödvändig motvikt mot intellektualism och mö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
