- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
151-152

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Predikativ - Predikosjukan - Predikstol

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

151

Predikosjukan-Predikstol

152

med predikatsverbet i en sats bildar ett sammansatt
predikat. Predikativet är ett nödvändigt till-lägg
till vissa verb, som icke ensamma kunna utgöra
predikat. Det är antingen subjektivt, då det genom
predikatsverbet hänför sig till subjektet, nämligen
tillsammans med vissa hjälpverb, t. ex. vara, och
vissa passiva verb, t. ex. gossen kallas Karl (Karl
predikativ), eller objektivt, då det han-föres
till objektet, t. ex. vid kalla i aktiv form:
man kallar gossen Karl (Karl obj. predikativ). -
Med predikatsbestämning 1. predika-tivt attribut -
en i de klassiska språkens grammatik förekommande
term - menar man en sådan satsdel, som attributivt
medelst verbet förenas med ett subjekt, objekt
eller annan satsdel för att ange tillståndet eller
de omständigheter, under hvilka predikatsverbets
handling eger rum. I svenskan återges ett dylikt
attribut med ett adverbial (eller en sats):
Socrates venenum l&tus hausit = Sokrates tömde
giftet med glädje. K- F. J.

Predikosjukan har man
kallat en form af extas (se d. o. 2), yttrande
sig i en med kroppslig sjukdom, kramp och dvala
förenad oemotståndlig drift att sjunga psalmer och
hålla botpredikningar. 1839 och närmast följande
år framträdde denna sällsamma sjukdom i Småland och
spred sig därifrån snart äfven till Västergötland,
där den inom kort vann sådan utbredning, att de af
sjukdomen behäftade 1843 uppgåfvos till ett par
tusen personer. Fenomenet började vanligen med
kroppsskakningar och konvulsioner, hvarefter de
sjuke föllo i ett slags dvala, i hvilket tillstånd
de sedan, efter uppvaknandet, sade sig ha sett
syner. Innehållet af de sjukes tal eller predikningar
var nästan öfverallt enahanda och bestod i de
enklaste uppmaningar till bättring och afhållsamhet
från allt slags synd, hvarunder allt möjligt äfven
af högst oskyldig art utpekades som ovillkorligen
syndigt. Ofta förekommo äfven förutsägelser
om världens snart förestående undergång samt
särskilda varningar, förmaningar och uppmuntringar
med anledning af de syner, som varit den talande
förunnade. Religiösa sånger och psalmer omväxlade
understundom med predikandet. (Se J. Pontén, "Om
predikosjukan i Småland", 1843.) – Om predikosjukan
erinrade äfven en annan svärmisk företeelse, som
1865 först visade sig inom åtskilliga församlingar
i nordvästra Småland af Linköpings stift. Äfven där
framträdde fenomenet som en i grunden kroppslig,
ehuru själen på ett egendomligt sätt afficierande
sjukdom. Kroppslig vanmakt i förening med ett högljudt
ropande till Gud var det i allmänhet utmärkande. Från
Lommaryds församling, där rörelsen först yppade sig,
spred den sig sedermera till Linderås och Bälaryd,
äfvensom till vissa delar af Flisby och Solberga
församlingar. Därifrån öfverfördes densamma till
Vista kontrakt inom Växjö stift, där den tämligen
plötsligt framträdde våren och sommaren 1872. Icke
sällan förekom, att yngre personer, mestadels kvinnor,
fingo konvulsioner och föllo omkull eller, som det
hette, "blefvo slagna", hvarunder ock några bland dem
predikade. Andra sjöngo och stampade därunder takten
med fötterna samt klappade i händerna. Rörelsen
utsträckte sig äfven till barnen, men afstannade
snart af sig själf. Älven på åtskilliga andra orter,
t. ex. i Norrland och Hälsingland,
ha mera enstaka fall af predikosjuka förekommit. En
kvarlefva af predikosjukan fortlefda ännu på
1880-talet i den s. k. hopparsekten (se d. o.) inom
vissa församlingar af Västbo och Sunnerbo härad i
Växjö stift, och som i viss mån besläktadt med här
berörda företeelser måste man anse det i senare tid
förekommande s. k. tungomålstalandet (se d. o.).
J. H. B. (J. T. B.)

Predikstol, den vanligtvis på
ena långsidan, till vänster från hufvudingången,
d. v. s. i regel på norra sidan, i kyrkans skepp
anbragta upphöjda plats, hvarifrån predikan hålles. I
de äldsta kyrkby ggnaderna fanns ingen predikstol,
utan endast en

Fig. 1. Fornkristen ambo (i kyrkan S. Lorenzo fuori
le j mura, Rom).

pulpet (ambo; fig. 1) vid det skrank (cancelli),
som skilde kyrkans kor från skeppet. Från
denna uppläste föreläsaren (lector) texten,
hvarefter biskopen stundom från altaret höll en
kort betraktelse där-öfver. Sedan predikan fått
större betydelse och blifvit en i gudstjänsten
ingående särskild handling, började efter -ll:e
årh. i ambonernas ställe predikstolar komma i
bruk, hvilka på kyrkspråket kallades "cancelli"
(ty. kanzel) efter skranket, där ambonen stått.
J- A3-

Konsth. På 1100-talet lösgjordes uti Italien (och på
1200-talet i Tyskland) ambonen från korskran-ket
och omgestaltades till en liten af bröstvärn
omgärdad plattform ("korg"), fristående eller
stödd mot en pelare eller hvilande på kolonner,
burna af människogestalter eller lejon och andra
djur. Materialet var sten, efter 1200-talet
allt oftare trä. Det romanska skedets predikstol
var fyrsidig, den gotiska stilens gjordes sex-
eller åttahörnig, senare äfven rund. Korgsidorna
utsmyckades gärna utanpå, i synnerhet med
reliefskulpturer af bibliskt innehåll. Berömdast
blefvo A. och G. Pisanos predikstolar i Pisa och
Pistoja (se fig. 2, sp. 153). Med tiden anbragtes
ofvanom predikstolen en flat eller kupolhvälfd eller
pyramidformig baldakin ("himmel") för att samla och
förstärka ljudet af talarens röst. Liksom bröstvärnet
pryddes under gotiken baldakinen och uppgången
med bildframställningar (så i domkyrkorna i Ulm,
Freiburg, Strassburg, Wien, Mainz o. s. v.). I
Sverige kommo predikstolar i bruk samtidigt med
reformationen. Renässansen och barocken vinnlade
sig om en praktfull, ofta öfverrik utveckling af
predikstolen, icke minst baldakinen, som fick uppbära
statygrupper o. d. (se fig. 3, sp. 154). Rokokon
gjorde korgen bukig, ny-klassicismen rätade ut
linjerna igen och dekorerade med enkla emblem
(palmkvistar, lagens taflor o. d.). Nutida
kyrkoarkitekter söka bringa predikstolen i
harmoni med kyrkans stil. - Om muhammedanernas
predikstolar se M i n b a r och fig. l i art. Moské.
E. F-t.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:59:06 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcb/0092.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free