Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Preussen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra residensstad är Potsdam, tredje residensstad
Königsberg, hvarjämte äfven Hannover 1890
och Posen 1910 fingo titeln "kunglig hufvud-
och residensstad". Kungliga slott finnas
dessutom i Breslau, Kassel och Wiesbaden. Litt.:
"Statistisches jahrbuch für den preussischen staat"
(1903 ff.), "Zeitschrift des königlich preussischen
statistischen landesamts" (1861 ff.), Dieterici,
"Handbuch der statistik des preussischen staats"
(1858–61), "Orts- und verkehrslexikon des deutschen
reichs" (4:e uppl. 1905), "Landeskunde P:s" (1901),
"Handbuch über den preussischen hof und staat"
(årligen), "Gemeindelexikon für das königreich
P." (1908 ff.), Meitzen m. fl., "Der boden
und die landwirtschaftlichen verhältnisse des
preussischen staates" (8 bd, 1908), Silbergleit,
"P:s städte" (s. å.), L. von Rönne, "Staatsrecht der
preussischen monarchie" (4 bd, 4:e uppl. 1881–84).
J. F. N.
Historia. – Fornpreussen. P. i Tyska ordens
ego (1230–1525). Hertigdömet Ostpreussen
(1525–1701). Konungariket P., som till sina
hufvudbeståndsdelar alltid varit en tysk stat,
bär sitt namn efter en ursprungligen icke tysk
landsdel, nämligen det af de lituslaviske preussarna
(lat. pruzzi, prussi l. prutheni, i Nestors krönika
prusi; den latinska benämningen borussi är en
lärd konstruktion från 1500-talet) fordom bebodda
området längs Östersjöns kust mellan Njemen (Memel)
och Weichsel. Detta land var i äldre tider vildt och
svårtillgängligt, skogigt samt uppfylldt af träsk
och sjöar. Vildt var äfven folket. Preussarnas
lefnadssätt liknade germanernas: städer funnos
icke; hufvudnäringar voro jakt och fiske samt
boskapsskötsel. Jordbruk var dem dock ej alldeles
främmande. Religionen var en enkel naturdyrkan
utan tempel. En helig plats var Romowe (i Samland)
med sina primitiva afgudabilder. Det kristna
missionsarbetet i P. började redan 997, då biskop
Adalbert af Prag begaf sig till preussarna, blef
deras apostel och led martyrdöden bland dem. Först
på 1200-talet fullföljdes emellertid hans verk. Då
utgick missionen från Polen, särskildt från hertig
Konrad af Masovien, men framkallade blott krig mellan
preussarna och Konrad, som blef slagen och i sin nöd
(1226) begärde hjälp af Tyska orden. Denna lofvade
bistånd mot försäkran om besittning af Kulmlandet, och
därifrån började den 1230 eröfra landet under befäl
af landtmästaren Herman Balk. Efter häftigt motstånd
(jfr Tyska orden) var eröfringen fullbordad 1283. I
det eröfrade landet inströmmade tyska nybyggare, det
preussiska elementet trängdes alltmer undan, och tyska
seder och språk blefvo gällande. Tyska orden, hvars
högmästare 1309 förlade sitt residens från Venezia
till Marienburg i P., utvidgade sina besittningar dels
västerut (Pommerellen), dels öster ut under strider
med litauerna; men sedan dessas storfurste Jagello
1386 blifvit konung af Polen, tog kriget en olycklig
vändning. 15 juli 1410 blef orden i grund slagen
vid Tannenberg och måste i första freden i Thorn,
1 febr. 1411, göra några afträdelser. Ett nytt krig
(1454–66) slutade ännu olyckligare genom den andra
freden i Thorn, 19 okt. 1466, då orden fick alldeles
afstå landet omkring Weichsel, Westpreussen,
och för den öfriga delen,
Ostpreussen, bli Polens vasall. Därmed började
en förfallets period, som slutade därmed, att
högmästaren Albrekt, en prins af den frankiska grenen
utaf det i Brandenburg regerande huset Hohenzollern,
1525 gjorde ordenslandet till ett världsligt
furstendöme för sig och sina arfvingar, dock under
Polens öfverhöghet. Hertig Albrekt (1525–68) införde
samtidigt den lutherska protestantismen och gjorde
sig väl förtjänt om landets skolväsen, men hans
regering var för öfrigt ej synnerligen lycklig för
hertigdömet. Hans son, Albrekt Fredrik (1568–1618),
var omyndig, när fadern dog, och förföll till följd
af sin uppfostran i en dysterhet, som slutade med
vansinne. Hans närmaste arfvinge var hans kusin
Georg Fredrik af Brandenburg-Ansbach, som öfvertog
förmynderskapet för den sinnessjuke regenten. Då
Georg Fredrik 1603 dog, öfvergick arfsrätten och
1605 äfven förmynderskapet till Albrekt Fredriks
måg, den brandenburgske kurfursten Johan Sigismund,
som efter svärfaderns död, 1618, förenade landet
med Brandenburg. Dennes sonson, Fredrik Vilhelm
(1640–88), den "store kurfursten", som under Karl X
Gustafs krig mot Polen intog en tvetydig ställning,
nödgades genom traktaten i Königsberg 7 jan. 1656
ställa Ostpreussen under svensk öfverhöghet,
men befriades redan genom traktaten i Labiau 10
nov. s. å. från denna förbindelse. Genom fördraget i
Wehlau 29 sept. 1657 och freden i Oliva 3 maj 1660
löstes Ostpreussen ifrån vasallförhållandet till
Polen och blef suveränt. När Fredrik Vilhelms son
kurfursten Fredrik III 1701 antog konungatiteln,
fästes denna vid det suveräna hertigdömet Preussen
och ej vid kurfurstendömet Brandenburg, som stod i
vasallförhållande till kejsaren, och på så sätt kom
Preussen att ge sitt namn åt hela den hohenzollernska
monarkien. Om kurfurstendömet Brandenburgs historia
till 1701 se Brandenburg, sp. 1445–46.
Konungariket Preussen (1701–närv. tid). Fredrik I
(1701–13), hvilken 18 jan. 1701 i Königsberg kröntes
till P:s förste konung, var en praktlysten och fåfäng
monark, som mycket omhuldade konst och vetenskap,
men äfven befordrade landets materiella förkofran,
t. ex. genom sammanbindningen af Pregels och Memels
flodområden. I Spanska tronföljdskriget understödde
han kejsaren med en hjälpkår under Leopold af Dessau,
och i Utrechtfreden, som dock afslöts efter konungens
död, fick P. bekräftelse på konungavärdigheten
samt det s. k. öfre kvarteret af Geldern. Fredrik
förvärfvade äfven några andra områden, nämligen
genom köp Quedlinburg (1698) och Tecklenburg (1707)
och genom arf efter Vilhelm III af Oranien grefskapen
Mors och Lingen (1702) samt Neuchâtel med Valangin
(1707). Hans son Fredrik Vilhelm I (1713–40)
blef genom sin sparsamhet ett kraftigt verkande
föredöme för sitt folk, satte sitt lands finanser i
ett utmärkt skick och fick medel att förbättra dess
jordbruk och andra näringar samt att skaffa sig en
ypperlig armé. Årligen af sattes stora summor till
landets materiella förkofran och till understöd för
invandrare från utlandet, och han mottog i sina stater
18,000 från Salzburg 1728 förjagade protestanter. En
mängd städer och byar anlades. Armén ökade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
