- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
351-352

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Proklos - Prokne. 1: Astron.2. Grek. hjältes. Se Filomele - Prokonnesos, grek. Se Marmarasjön - Prokunsul - Prokopios från Gaza - Prokopios från Caesarea - Prokopius den helige - Prokopios Veliky

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

351

Prokne-Prokopius

352

Om rörelsen, Om försynen och ödet m. fl. Dessutom
skref han hymner till grekiska gudar; ett epigram
i Antologien bär hans namn. Han var äfven astronom
och matematiker. Bl. a. lämnade han en kommentar till
Euklides. Äfven på det grammatiska området var han väl
förfaren: han författade bl. a. scholier till Homeros
och kommentarer till Hesiodos. Suidas förvarar namnen
äfven på en hel del andra skrifter af P. P:s arbeten
ha utgetts, dock endast till någon del, af V. Cousin
(6 bd, 1820 ff., 2:a uppl. 1864). Jfr monografi öfver
P. af A. Berger (1840). P:s kommentarer till Platon
äro utgifna af Pitra (1888) och Diehl (1903-06).
S-e. J. C.

Pro’kne. 1. Astron. En af småplaneterna. -
2. Grek. hjältes. Se F i l o m e l e.

Prokonnésos, grek. Se Marmarasjön.

Prokonsul (lat. proconsul), fornromersk
ämbetsman. Ursprungligen, då Roms område var helt
obetydligt, lät konsulernas befäl i krig förena sig
med deras ämbetsverksamhet i staden. Men allteftersom
samhället utvidgades, fick den seden insteg, att
högre myndighet utom Rom ofta uppdrogs åt män,
som egentligen icke egde att för året utöfva något
ämbete, vanligen på det sätt, att ämbetsmyndig-hefcen
förlängdes. Sålunda blef det vanligt, att en konsul
efter slutet af sitt ämbetsår bibehöll befäl med
konsuls rang (pro consule), och äfven oberoende
däraf fick stundom den ene eller andre uppdrag att
leda ett krig pro consule eller pro prcetore. Däraf
utbildades småningom provinsstyrelse, så att särskildt
pretorerna efter 149 f. Kr., sedan de ett år utöfvat
sitt ämbete i Rom, sändes till provinserna och
sedermera konsulerna efter sitt ämbetsår - sedan 52
f. Kr. först 5 år därefter - afgingo .som ståthållare
till de provinser, som tilldelats dem. Prokonsul
blef nu ett slags stående namn för en ståthållare,
hvilken i laga ordning fått sitt imperium. Under
kejsarna, som bl. a. befogenheter äfven hade den
"prokonsulariska makten", förvaltades endast de
s. k. senatoriska provinserna af prokonsuler - då
för tiden dels f. d. konsuler, dels i. d. pretorer
- hvilka icke hade annat än civil myndighet och
domarmakt, de kejserliga åter i regel af kejsarens
legater med pretorisk rang. Dessa liade äfven
militäriskt befäl. Från Konstantin I:s tid funnos
endast tre prokonsuler, nämligen i Asien, Afrika och
Achaja. Jfr bl. a. E. Marx, "Essai sur les pouvoirs
du gouverneur de pro-yince sous la république
romaine et jusqu’ä Dio-.clétien" (1880). Jfr
P r o v i n c i a. - Adj. P r o-konsulärisk.
R. Tdh.*

Proko^ios från Gaza (i Palestina), kristen retor,
f. 465, d. 528, var en stilla och försynt man,
som aldrig för längre tid lämnade sin fädernestad,
men var vida ryktbar som den mest framstående af
den skola, som blomstrade i Gaza. P författade en
mängd retoriska och teologiska arbeten, bref (162
st.) till framstående personligheter samt kommentarer
till en stor del af gamla testamentet. Utg. i
Migne, "Patrologia graeca", bd LXXVII. Jfr
biografier i Herzog-Hauck, "Realencyklopädie
fur protestantische the-ologie" (1905).
J. C.

Proko’pios från Csesarea (i Palestina), östromersk
historieskrifvare, lefde på 500-talet, d., såsom det
antages, efter 562. Han var jurist, blef

Belisarius’ sekreterare och rådgifvare (527) och
följde honom i fälttågen mot perserna, vandalerna
i Afrika (533) och östgoterna i Italien (535). Om
hans senare lif känner man mycket litet. Osäkert
är, huruvida det var denne P., som var prefekt
i Konstantinopel 562. Då man finner, att han var
senator och hade titeln illustris, är det ej omöjligt,
att han beklädt en stadsprefekts höga ämbete. Hans
historiska skrifter äro i både historiskt, geografiskt
och etnologiskt hänseende af största vikt. De utgöras
af hans 8 "böcker om krigen", som han själf kallar
dem, af hvilka sju beskrifva ofvannämnda krig och den
åttonde lämnar en kort framställning af därpå följande
händelser till 554, med beskrifning på Nika-upproret
532, pesten i Konstantinopel 542 o. s. v. P:s
efter hans död utgifna Anek-dota (hemliga memoarer)
utgöra en komplettering af Böckerna om krigen. Då
P. ej vågade anfalla Justinianus och Teodora, hvilka
han bittert hatade och lika litet mot Belisarius och
dennes gemål Antonina m. fl., utgåfvos dessa memoarer
ej så länge han lefde. Man har, förmodligen utan skäl,
velat frånkänna P. författarskapet till dem. En mörk
skugga faller i så fall på P:s karaktär, dä hans
tredje arbete, antagligen utg. 558, "Om Justinianus’
byggnader" är fullt af groft smicker åt kejsaren och
den då aflidna Teodora. Stilen i hans skrifter är
efter tidens sed svulstig och tråkig. För Sveriges
historia är P. af vikt. Han berättar om en gotisk
invandring, som ej långt förut egt rum till Sverige,
och om heruliska stammars öfverflyttning till
Danmark och till "Thule", d. v. s. Skandinaviska
halfön. Om Thulo lämnar han, troligen på grund af
meddelanden från de italiske östgoterna, åtskilliga
underrättelser; så t. ex. om småkonungadömena, om
vintermörkret, gudarna, julfesten, människooffer och
andra offer. Uppl. af P. bl. a. Dindorf, "Corpus
scriptorum historise byzantinse" (1833-38),
och J. Hanry, "P." (1905). Jfr Krumbacher,
"Geschichte der byzantinischen litteratur" (2:a
uppl. 1897). J-C-Prokopius (tjech. Prokop). 1. P. d
e n h e-lig e, Böhmens skyddspatron, d. 1053,
uppfostrades som lärjunge af Methodios i den
ortodoxa läran och drog sig undan för världen till
floden Såzava, där han genom den landsförvisade
furst Oldficks frikostighet upprättade ett berömdt
kloster med slavisk liturgi. De slaviske munkarna
fördref-vos dock i slutet af 1000-talet och ersattes
med latinska. Det slaviska klostret förstördes
sedan af furst Bfetislav II och biskop Kosmas. P.,
som begrofs i sitt kloster, kanoniserades 1204. Jfr
Fr. Kråsl, "Svaty P., jeho klåster a pamåtka v
lidu" (1895), och Vondråk, "Zur wiirdigung der
alt-slovenischen Wenzelslegende und der legende vom
heiligen P." (1892). - 2. P. Veliky ("den store"),
husithöfding, d. 1434, blef efter vidsträckta resor
i Europa och till Jerusalem prästvigd, deltog i
husitkriget och blef efter Ziskas död anförare
för de s. k, taboriternas radikala parti. Han slog
de kejserliga trupperna vid Aussig 1426 och dref
tyskarna ur Mähren. Något vacklande i sin politik,
närmade han sig både kejsar Sigismund och konung
Vladislav af Polen, men utan resultat. Efter nya
plundringståg i Sachsen och Schlesien råkade han
genom sin omedgörlighet i konflikt med katolikerna
och belägrade Pilsen. Han stupade i slaget vid Lipany

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:49 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcb/0192.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free